- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
253-254

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biberg ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samhällslära, samt Lärobok i den filosofiska
kriminalrätten
(3:e delen), säkerligen det i
sitt slag fullständigaste arbete den svenska
litteraturen eger. Dessutom efterlämnade han
en stor mängd ännu otryckta manuskript, som nu
förvaras i Lunds universitets bibliotek. Äfven
till dessa outgifna skrifter har A. Nyblæus tagit
omsorgsfull hänsyn i den omfattande redogörelse
för B:s åsikter, som han lämnat i 3:e delen
af "Den filosofiska forskningen i Sverige".
L. H. Å.*

Bibesco. 1. Barbo B., genom adoption furst Stirbey,
hospodar af Valakiet, f. 1799, studerade i Paris,
återkom till hemlandet omkr. 1826 och inträdde i
dess förvaltning, där han från 1830 efter hvartannat
beklädde flera olika ministerposter, både under den
ryska provisoriska förvaltningen och
under furst Alexander Ghika. Under sin broders
regering (se nedan), som han kraftigt understödde,
var han inrikesminister 1843–46. 1849 utnämndes
han af sultanen till hospodar af Valakiet för sju
år. Hans styrelse medförde åtskilliga reformer, han
ordnade finanserna, reorganiserade armén, reglerade
agrarförhållandena, förbättrade undervisningsväsendet
och fullföljde zigenarnas emancipation. När ryssarna
1853 marscherade in i Valakiet, lämnade han Bukarest
och begaf sig till Wien, men återvände efter deras af
tåg j 1854. Efter nedläggandet af sitt hospodarskap
(1856) invaldes han 1857 i divanen i Bukarest,
hvilken skulle rådslå om de två rumänska f ursten
döm en as ställning, och förklarade sig för bådas
förening under en utländsk prins. Död i Nizza 1869.

2.Georg B., den förres broder, hospodar af
Valakiet, f. 1804, gjorde sina studier i Paris,
återvände till Valakiet omkr. 1825 och medverkade i
förvaltningen under general Kisselevs provisoriska
regering. Efter furst Alexander Ghikas utnämning
till hospodar 1834 tog han afsked. Han valdes 1841
till medlem af landtdagen och trädde i afgjord
opposition mot furst Ghikas regering, efter hvars
störtande (1842) han själf blef vald till hospodar
(1843), hvilket val gillades af Ryssland och fick
Portens bekräftelse. Med representationen råkade
han snart i konflikt, och han suspenderade den 1844
ända till 1846. Landet gjorde under B:s styrelse
betydliga framsteg. Klostrens slafvar (zigenare)
frigåfvos, tullgränsen mellan Valakiet och Moldau
upphäfdes, vägar byggdes, och andra offentliga arbeten
företogos. Den af fransk bildning starkt påverkade
utvecklingen af undervisningsväsendet fortgick. För
den radikala rörelse, som kräfde frigörelse från det
ryska protektoratet samt en liberal konstitution, stod
B. främmande, och då den efter februarirevolutionen
tog öfverhand, fann han sig nödsakad att abdikera
(26 juni 1848) och lämna landet. Han återvände
emellertid senare, invaldes 1857 i divanen. i
Bukarest och röstade för Donaufurstendömenas förening
under en utländsk prins. Hans kandidatur egde goda
utsikter vid hospodarvalet i Valakiet 1859, men
trängdes undan, då furst Kusas val innebar unionens
förverkligande. Död i Paris 1873. – Hans son,
furst Georg B., f. 1834, uppfostrad i Frankrike,
numera bosatt i Bukarest, deltog i Frankrikes
mexikanska och tyska krig samt har om faderns och
farbroderns regeringar utgifvit: Règne de Bibesco,
correspondance et documents
1843-56 (2 bd, 1893-94).
(H. B–n.)

Bibi (fr.), en hatt (för såväl damer som herrar)
med synnerligt smalt brätte.

Bibiena, da, italiensk konstnärsfamilj. Se Galli.

Biblia pauperum (lat.), "de fattiges bibel"
eller "munkbibeln", namn på en samling bilder,
hvilka framställa de viktigaste af de tilldragelser,
som omtalas i gamla och nya testamentet, samt äro
försedda med korta förklaringar och bibelspråk, mest
på latin. Den leder sitt ursprung från 13:e årh. och
fick sitt namn af munkarna, hvilka älskade att kalla
sig själfva "pauperes" (de fattige). En utvidgning
af dessa bibeltaflor i afseende på såväl bilder
som text var det med utförliga rimmade berättelser
försedda s. k. Speculum humanæ salvationis
(frälsningsspegeln). Bägge dessa voro före
reformationen – i synnerhet bland predikarbröder
och franciskaner – den hufvudsakliga ledtråden vid
predikningars författande. De ifrågavarande bilderna
upprepades tidigt i skulpturer samt vägg- och
glasmålerier, äfven i Sverige (jfr O. Sylwan,
"En svensk medeltidskonstnär och hans verk", i
Nord. tidskr. 1900), och de blefvo därigenom af
stor betydelse för medeltidens konsthistoria. Af
dessa bilder eger man, utom handteckningar (med
eller utan handskrifven text), äfven tafveltryck
från träsnideriets äldsta tid, särdeles i Tyskland
och Holland, äfvensom typografiska tryck på latin
och tyska. De äldsta bland dessa utgingo från
Bamberg. En faksimile-upplaga af det enda med 50
bilder försedda exemplaret (förr i Wolfenbüttel, nu
i Bibliothèque nationale) utgafs 1903 af P. Heitz,
med en inledning af W. L. Schreiber (sp. 255–256
visa en sida därur i faksimile). Jfr Boktryckarkonst.
(R. G.)

Biblicitet, öfverensstämmelse med bibeln;
skriftenlighet.

Bibliofil (af grek. biblion, bok, och <i>filos</i<,
vän), bokvän, bokälskare, boksamlare. I sistnämnda
bemärkelse förväxlas ordet ofta med biblioman
(se d. o.). Både bibliofilen och bibliomanen samla
böcker, men den förre fäster sig därvid i synnerhet
vid deras innehåll och samlar hufvudsakligen i
vetenskapligt syfte, hvaremot bibliomanen mera
fäster sig vid vissa yttre egenskaper, såsom
deras sällsynthet o. d. Af största betydelse i
vetenskapligt hänseende äro de i åtskilliga länder af
bibliofiler bildade sällskapen för utgifning i tryck
af sällsynta böcker, värdefulla handskrifter samt
bibliografier o. d. Dit höra i England de bekanta
"printing clubs", såsom "Cambden society" (stiftad
1838), "Shakespeare society" (1840), "Early english
text society" (1864) m. fl.; i Frankrike "Société
des bibliophiles français" (1820), "Académie des
bibliophiles" (1866–70) och "Société des bibliophiles
contemporains" (1887); i Tyskland "Gesellschaft
der bibliophilen" (1899), Gutenberg-gesellschaft
(1901) m. fl. I Sverige arbeta i samma syfte "Svenska
fornskrift-sällskapet" i Stockholm (stiftadt 1843),
"Svenska litteratursällskapet" i Uppsala (1880) samt
"Föreningen för bokhandtverk" i Stockholm (1900). Jfr
Le Petit, "L’art d’aimer les livres" (1884),
Mühlbrecht, "Die bücherliebhaberei am ende des 19:en
jahrhunderts" (1898), och Rouveyre, "Connais-sances
nécessaires à un bibliophile" (10 bd, ny uppl. 1899).
B. L.

Bibliofobi (af grek. biblion, bok, och
fobos,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:48 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free