- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
309-310

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibliothèque nationale, det franska riksbiblioteket i Paris - Bibliska kommunister. Se Perfektionister - Biblisk arkeologi (jfr Arkeologi) l. Biblisk fornkunskap - Biblisk filologi, det vetenskapliga studiet af de språk, på hvilka bibelns böcker äro skrifna - Biblisk fornkunskap. Se Biblisk arkeologi - Biblisk historia. En lärobok som innehåller de viktigaste af bibelns berättelser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

2) handskrifter (101,972); 3) mynt och medaljer
(omkr. 150,000) samt kaméer och andra smärre
antika konstföremål; 4) kopparstick (öfver
250,000). Bibliotekets utgiftsstat uppgick 1903
till 819,150 fr., däraf 182,000 fr. till bokinköp,
445,000 till aflöningar åt dess personal, 100,000
fr. ensamt till katalogiseringsarbeten. I spetsen för
hvarje afdelning står en "konservator". – Samlingens
ursprungliga stommar voro ett af Karl V i Louvre
1367 inrättadt kungligt bibliotek och det huset
Orléans tillhöriga bibliotek, som tillföll staten,
sedan en medlem af detsamma 1498 bestigit tronen
såsom Ludvig XII. Denne förlade biblioteket till
Blois och införlifvade därmed ytterligare hertigarnas
af Visconti och Sforza (i Pavia) bibliotek. Dessa
samlingar, tillökade med ätten Bourbons konfiskerade
bibliotek, flyttades af Frans I (1515–47) till
Fontainebleau och utvidgades af honom betydligt
genom inköp af i synnerhet grekiska manuskript i
Italien, hvaremot denne konung hyste motvilja och
förakt för tryckta böcker. Emellertid stadgade han
1536 genom den välbetänkta lagen om dépôt légal,
att till detta kungl. bibliotek skulle aflämnas
ett exemplar af hvarje i Frankrike tryckt skrift
(1689 skärptes påbudet till 2 exemplar). Denna
föreskrift har ej iakttagits noggrant, men dock mer
än något annat bidragit till bibliotekets ofantligt
rika förråd af tryckalster. Karl IX (1560–74) lät
flytta biblioteket till Paris. Den store ministern
Colbert tillökade metodiskt samlingarna och höll
ombud i flera länder för att uppköpa allt af värde
för biblioteket; också växte under Ludvig XIV dettas
boknumerär från 5,000 till 70,000. Under 1600-talet
ombytte samlingen flera gånger förvaringsställe. På
1720-talet inrymdes den i Mazarins gamla palats vid
Rue Richelieu i Paris, hvarest den ännu finnes,
om ock byggnaden alldeles ändrat gestalt och
förskönats (1854–82) samt med utvidgningar numera
upptager ett helt kvarter. Vid franska revolutionens
utbrott 1789 hade antalet böcker stigit till 150,000
bd. Rikedomen på handskrifter härrör ej oväsentligen
från klostrens och stiftens indragning 1789–92,
då 18,000 manuskript (och mer än 100,000 böcker)
vunnos. Samtidigt fick allmänheten fritt tillträde
till biblioteket; dittills hade det varit tillgängligt
endast för privilegierade personer. Läsesalen hålles
öppen äfven om söndagarna. Intet hemlån af böcker
medgifves. Afdelningarna för böcker och handskrifter
hafva dessutom hvar sin salle de travail, som hålles
öppen alla söckendagar, men är tillgänglig endast
för särskilda forskare. Alltefter landets rådande
regeringsform har biblioteket omväxlande burit namnet
Bibliothèque royale, b. impériale och b. nationale.

Jfr Delisle, "Le cabinet des manuscrits de la
Bibliothèque impériale" (3 bd, 1868–81); Mortreuil,
"La bibliothèque nationale, notice historique"
(1878); Pierret, "Essai d’une bibliographie
historique de la Bibliothèque nationale"
(1892), och Vallée, "La bibliothèque nationale,
choix de documents pour servir à l’histoire de
l’établissement et de ses collections" (1894).
B. L.

<b>Bibliska kommunister.<//b> Se Perfektionister.

Biblisk arkeologi (jfr Arkeologi)
l. Biblisk fornkunskap kallas vetenskapen om de
naturförhållanden, seder samt borgerliga och religiösa
förhållanden, hvilka på de tider, som de
bibliska skrifterna omfatta, voro rådande hos
de i bibeln omtalade folken, i första rummet hos
judarna. De förnämsta källorna för denna vetenskap äro
de bibliska skrifterna själfva och därnäst Josephus’
arbeten, vidare Talmud och rabbinerna
– hvilkas uppgifter dock ofta äro opålitliga
–, grekiska, romerska och arabiska författare,
konsthistoriska minnesmärken, makkabeiska mynt,
resebeskrifningar m. m. Af synnerligt stor vikt äro
nyare tiders forskningar i egyptiska och assyriska
ruiner. – Den förste bearbetaren af den hebreiska arkeologien
var Thomas Goodwin (1616). Bland nyare författare
på detta område märkas de Wette, Rosenmüller,
Winer, Ewald, Saalschütz, Roskoff, Keil,
Schenkel, Hilgenfeld, Haneberg, Scholz och Riehm.
Bland bibelarkeologiska arbeten må äfven nämnas
"Kalwer-bibellexicon", Cassells "Bible
dictionary illustrated" samt på svenska J. E. Nyströms
"Biblisk ordbok" och "Bibliotek för biblisk
fornkunskap", båda bearbetningar af utländska arbeten.
E. J. Ö.*

<b>Biblisk filologi</i> (philologia sacra), det vetenskapliga
studiet af de språk, på hvilka bibelns böcker äro
skrifna, samt af de med dem besläktade, således af
de semitiska språken samt af det grekiska och dess
s. k. hellenistiska dialekt. Bland kyrkofäderna
sysselsatte sig åtminstone Origenes och Hieronymus
med studiet af det hebreiska språket, hvilket studium
eljest hufvudsakligen bedrefs af judarna själfva,
t. ex. af den lärda skolan i Tiberias och i medeltiden
af spanska och franska rabbiner (Ibn-Esra, David
Kimchi). Epokgörande är Reuchlins uppträdande. Han
skref den första hebreiska
grammatikan ("De rudimentis hebraicis", 1506). Berömda
namn på detta område äro för öfrigt Buxtorf,
Glassius, Vorstius m. fl. Sträng vetenskaplighet i
detta studium infördes på 1800-talet af Gesenius
och Ewald, hvilka skrifvit åtskilliga hebreiska
språkläror och ordböcker, samt af Fürst, Maurer,
Siegfried, Stade, Buhl (ordböcker). – Ehuru det nya
testamentets grundspråk redan i 16 :e och 17 :e
årh. blef föremål för vetenskaplig behandling af
flera lärde (Glassius, Pasor, Wyss, Danz, Alting
m. fl.), är det dock först i-senare tid, som det
nytestamentliga språkidiomet blifvit fastställdt,
af G. B. Winer, Buttmann, Wilke, Grimm m. fl.
E. J. Ö. (J. P.)

Biblisk fornkunskap. Se Biblisk arkeologi.

Biblisk historia. Därmed menas numera vanligen en
lärobok, som innehåller de viktigaste af bibelns
berättelser. Utgifvare af sådana läroböcker äro
tyskarna Hübner, Kurtz m. fl., och efter dem såsom
förebilder hafva många svenska skolmän utgifvit
liknande arbeten. – Med biblisk historia kan
också menas en mera vetenskaplig bearbetning och
framställning af bibelns berättande innehåll. Det
äldsta arbete af detta slag är Flavius Josephus’
judiska arkeologi ("Antiquitates judaicæ") i 20
böcker. Men någon dylik bearbetning af nya testamentet
förekommer ej förrän långt fram i nyare tiden, såvida
man ej dit vill räkna de s. k. evangelieharmonierna
(se d. o.) under äldre tiden och medeltiden. Nyare
sådana arbeten öfver gamla och nya testamentet äro
utgifna af Ewald, Holtzmann, Wellhausen, Buhl
m. fl. samt på svenska af S. A. Fries ("Israels
historia", 1894). Hit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 12 12:23:39 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbc/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free