Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biel, Gabriel, medeltids-skolastiker - Biela. 1. Biflod fr. v. till Elbe - Biela. 2. Biflod fr. v. till Elbe - Biela, Wilhelm von, baron, österrikisk astronom - Bielau, by i preussiska prov. Schlesien. Se Langenbielau - Biele, namn på två bifloder till Glatzer Neisse - Bielefeld, kretsstad i preussiska prov. Westfalen - Bielefeldt, Viggo Emil, dansk musiker - Bielenstein, August Johann Gottfried, lettisk språkforskare - Bieler-see. Se Bielsjön - Bielitz, stad i österrikiska prov. Schlesien - Bielke (Bjelke), adlig ätt - Bielke 1. Erik Turesson B. d. ä., till Benhammar, riksråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och teologi vid det 1477 stiftade universitetet
i Tübingen. Af B:s skrifter, som i nominalistisk
riktning ansluta sig till Occam och Duns Scotus,
är Epitome et collectorium ex Occamo super
libros sententiarum (1495) mest berömd. I
praktisk folklig predikan stod B. framom sina
fleste samtida. Se uppsats af F. X. Linsenmann
i Tüb. teol. quartalsschrift, bd 47 (1865)
och G. L. Plitt, "Gabr. B. als prediger" (1879).
J. Hdr.
Biela [bila]. 1. Biflod fr. v. till Elbe, upprinner
i Erzgebirge och utmynnar efter 78 km. lopp i Elbe,
vid Aussig i norra Böhmen. – 2. Biflod fr. v. till
Elbe, upprinner i Erzgebirge och utmynnar i Elbe, vid
Königstein i Sachsen. Dess dal, som kallas Bielagrund,
är en af de vackraste delarna af det s. k. sachsiska
Schweiz. J. F. N.
Biela, Wilhelm von, baron, österrikisk astronom,
f. 1782, d. 1856 i Venezia som pensionerad major. Han
är bekant såsom astronom bl. a. genom den af honom
i Josefstadt 27 febr. 1826 gjorda upptäckten af en
komet, som blef uppkallad efter honom. B. ådagalade,
att denna komet var densamma, som hade visat sig
åren 1772, 1779 och 1805, och därmed äfven att
den har en sluten (elliptisk, ej parabolisk eller
hyperbolisk) bana. Vid senare apparitioner har denna
komet ådragit sig mer än vanlig uppmärksamhet genom
den egendomliga omständigheten, att den delat sig
i två kometer, som vid sidan af hvarandra gjort
sitt lopp kring solen, samt att den sedermera
förgäfves blifvit efterspanad och, som det synes,
upplöst sig i en stjärnfallssvärm. Jfr Hepperger,
"Bahnbestimmung des biela’schen kometen" (1898–1900).
E. J.
Bielau [bil-], by i preussiska prov. Schlesien. Se
Langenbielau.
Biele [bile], namn på två bifloder till Glatzer
Neisse, den ena kallad Glatzer B., den andra
Neisser B.
Bielefeld [bilefelt], kretsstad i preussiska
prov. Westfalen, regeringsomr. Minden, vid floden
Lutter, invid Teutoburgerskogen. 63,046 inv. (1900),
däraf 7,400 katoliker. Hufvudplatsen för Westfalens
linne- och damasttillverkning. B. har äfven stora
siden- och plyschväfverier, linspinnerier, symaskins-
och velocipedfabriker, tillverkning af verktyg och
maskiner, vagnar, papper, pianon, möbler samt glas,
brännvin, likörer och kemiska fabrikat m. m. I
förstaden Gadderbaum ligga pastor v. Bodelschwings
storartade välgörenhetsinrättningar. I stadens närhet
ligger den gamla fästningen Sparenberg, förr fängelse,
nu museum. – B. omtalas först 1015, blef stad 1233 och
kom till Brandenburg 1614 i arf efter det utslocknade
huset Jülich. J. F. N.
Bielefeldt [bil-], Viggo Emil, dansk musiker, f. 1851
i Köpenhamn, sedan 1872 den danska hufvudstadens
och landsortens mest eftersökte konsertsångare,
blef 1880 kantor vid Trinitatiskyrkan i Köpenhamn,
1879 lärare vid Hornemans musikinstitut därstädes
och 1883 vid konservatoriet. A. L.
Bielenstein [bilenstajn], August Johann Gottfried,
lettisk språkforskare, f. 1826 i Mitau, studerade
vid Dorpats universitet och blef 1852 kyrkoherde
i Neu-Autz, hvarifrån han 1867 förflyttades till
Doblén nära Mitau. Synnerligen framstående är B:s
grammatiska arbete Die lettische sprache nach ihren
lauten und formen (1863). Såsom medlem af "Lettiska
litterära sällskapet" (hvars president han
varit sedan 1864) har han verkat för utarbetandet af
en lettisk ordbok och för undersökningar rörande den
lettiska och baltiska forntiden samt med revisionen
af den lettiska bibeltexten, hvilken i sitt nya
skick utkom 1877. Han utgaf en stor samling lettiska
folkvisor 1876, Tausend lettische rätsel (1881)
m. m. Vetenskapsakademien i Petersburg har på sin
bekostnad låtit trycka hans verk Die grenzen des
lettischen volksstammes und der lettischen sprache in
der gegenwart und im 13. jahrhundert (med en atlas,
1892).
Bieler-see [bilersej. Se Bielsjön.
Bielitz [bil-], stad i österrikiska prov. Schlesien,
vid floden Biala, som skiljer staden från den
galiziska staden Biala. 16,597 inv. (1900),
mest tyskar. Stor yllefabrikation, inom hvilken
industri Bielitz (med det närliggande Biala) näst
Brunn och Reichenberg intager första platsen inom
Österrike. B. har äfven maskin-, pappers-, möbel-
och annan industri.
Bielke (Bjelke), en af Sveriges äldsta och
förnämligaste adliga ätter. Den är känd från slutet
af 1200-talet och spelade under flera århundraden
en synnerligen framstående roll i Sveriges
historia. Släktnamnet, som upptogs först i senare
hälften af 1500-talet, härleder sig från vapenbilden:
två gyllene bjälkar i blått fält. De förste, om hvilka
man med säkerhet vet, att de förde detta vapen, voro
bröderna Nils och Ture Kettilsson, den förre omtalad
redan 1279, den senare några år därefter. Bröderna
voro riddare, Ture tillika riksråd. Ättens
ursprungliga hemort var Småland, där
den egde godset Kråkerum och flera af dess medlemmar
innehade lagmansämbetet. Redan under medeltiden
delade den sig i flera grenar och spred sig till andra
landskap. Sålunda innehade under 1400-talet en gren
Räfvelsta i Uppland tillika med lagmansämbetet där
och i Västmanland. I senare tider har ätten innehaft
Herrsäter i Östergötland, Vik och Salsta i Uppland
samt Åkerö i Södermanland m. fl. gårdar och innehar
nu såsom fideikommiss Sturefors i Östergötland. Vid
konung Johan III:s kröning (1569) erhöll ätten
genom Hogenskild B., som skref sig friherre till
Läckö, första gången friherrlig värdighet. Den
å riddarhuset introducerade friherrliga ätten
härstammar dock från en annan gren, som erhöll
denna värdighet 1608. Från denna härstammar äfven
den grefliga grenen, som utgår från fältmarskalken
Nils B. (se B. 15). Denna kvarlefver ännu och
innehar äfven romersk riksgreflig värdighet. Jfr
om släktens första framträdande K. H. Karlsson,
"Svenska Bjelkesläkten under medeltiden"
(i "Svenska ättartal", V, 1889, s. 147–155).
Bielkeska släktvapnet
K. H. K.
1. Erik Turesson B. d. ä., till Benhammar, riksråd,
son af riddaren och riksrådet Ture Kettilsson,
omtalas såsom väpnare 1310 och såsom riddare och
riksråd 1315. Sistnämnda år var han i Lödöse med
om uppgörandet af "häfdaskiftet" emellan hertigarna
Erik och Valdemar, och han var en af de sju svenske
herrar, som 26–28 juni 1319 underhandlade i Oslo
och slöto unionsakten med anledning af den norske
konungen Magnus Erikssons utkorande till äfven svensk
konung. Sedermera under Magnus Erikssons minderårighet
var han en af de mera betydande medlemmarna af
rådet. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
