Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bielke 11. Klas B., statsman - Bielke 12. Ture B., statsman - Bielke 13. Sten B., friherre, statsman - Bielke 14. Sten B., riksskattmästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(jfr Banér, Sten), men vid Sigismunds ankomst till
Sverige 1598 var han en af de förste, som öppet
togo dennes parti. Af Sigismund utnämndes han till
ståthållare på Stockholms slott. Sedan kastades
han i fängelse, ställdes inför rätta i Linköping,
men förödmjukade sig inför hertig Karl och fick
nåd. Efter Hogenskild B:s afrättning blef han 1606
drifven i landsflykt. 1615 fick han tillstånd att
återkomma. Död 1623.
12. Ture B., den föregåendes broder, statsman,
f. 1548, erhöll en mycket vårdad uppfostran,
studerade flera år på 1560- och 1570-talen vid tyska
universitet (såsom Greifswald, Rostock, Frankfurt
an der Oder), begaf sig 1573 för fortisättande
af sina studier till Padova och vistades sedan
länge i Italien. Jämte nederländaren Petrus Rosinus
deltog han 1574–76 såsom Johan III:s sändebud i en
beskickning till åtskilliga italienska hof. Efter
sin hemkomst till Sverige erfor han många bevis
på konungens ynnest och förtroende. 1582 blef
han drottning Katarina Jagellonikas hofmästare,
1583 omtalas han såsom hofråd, 1586 såsom öfverste
skattmästare och kammarråd. 1585–86 var han en af
legaterna vid underhandlingarna med Ryssland, 1587
åtföljde han Sigismund till Polen och upphöjdes
sannolikt i september s. å. till riksråd. B. var
emellertid ett af de riksråd, som 1589 råkade ut
för konung Johans onåd, och delade dessas öde. (Jfr
Banér, Sten.) Efter Johans död blef äfven han af
hertig Karl ånyo insatt i sitt rådsämbete och sin
förra ställning. Kallad af Sigismund till Polen
fick han 1593 af svenska regeringen i uppdrag att
där utverka konungens bekräftelse såväl på Uppsala
mötes beslut som på Sveriges lag och ständernas
fri- och rättigheter. Han lyckades dock ingenting
uträtta. Under brytningen mellan konungen och
hertigen höll han stadigt fast vid den förre och
flydde slutligen (1598) jämte Gustaf Banér till
Polen (jfr Banér, Gustaf). Efter slaget vid Stångebro
utlämnades han till hertig Karl, ställdes inför rätta
i Linköping, dömdes till döden och afrättades 20
mars 1600. B. hade ett fördelaktigt utseende, var
vältalig och stod på höjden af sin tids bildning.
Fr. W.
13. Sten B., son till B. 7, friherre, statsman,
tillhörde den gren af Bielke-ätten (Salsta-grenen),
hvars medlemmar ställt sig på hertig Karls sida under
krisen i slutet af 1500-talet. Han gjorde i sin
ungdom vidsträckta resor och besökte ej blott
de flesta europeiska länder, däribland Turkiet,
utan äfven Syrien, Palestina och Egypten. Efter
hemkomsten blef han 1625 kammarherre i konungens
hof, men snart använd såsom diplomat. 1628 sändes
han såsom ombud till fredskongressen i Lybeck, där
dock freden mellan Danmark och kejsaren afslöts före
hans ankomst, och blef 1629 förordnad till svensk
resident i Stralsund samt i juli 1631 beordrad att
i Stettin antaga guvernementet och legatskapet,
som han därpå med stor skicklighet förvaltade
till sin död, trots det att han af omåttlig fetma
och stor sjuklighet ofta var bunden vid bädden. Han
utnämndes i januari 1633 till riksråd, hvartill
redan Gustaf II Adolf bestämt honom, och hemkallades
s. å. för att deltaga i förmyndarregeringen, men fick
resan uppskjuten och kom sedan att såsom oersättlig
på sin plats kvarstanna. Vid Axel Oxenstiernas
hemresa 1636 uppdrogs åt B. och Adler Salvius att
såsom Sveriges fullmäktige leda dess diplomatiska
förhandlingar i Tyskland. B. fick för sin sjuklighet
1638 löfte att återvända hem, men dog dessförinnan i
Stettin i april s. å. Han skildras af samtida såsom
en fin, lärd och mycket förståndig herre, ehuru något
häftig; Gustaf Adolf skall hafva ansett honom såsom
den lämpligaste att fylla Axel Oxenstiernas plats,
om denne ginge bort, och rikskansleren själf ansåg
honom ega stor förmåga, vara lifvad af nit att tjäna
fäderneslandet och veta hvad han gjorde.
14. Sten B., den föregåendes kusin, riksskattmästare,
son till riksrådet Nils B., f. 1624 på Åbo slott,
ingick först i sjötjänst och befordrades 1654
till vice-amiral och amiralitetsråd. 1657 blef
han amiral och s. å. riksråd. Han användes sedan i
flera beskickningar, bl. a. såsom kommissarie vid
fredsunderhandlingarna i Roskilde 1658 och vid de
därefter pågående, underhandlingarna om bi-recessen
och om en allians med Danmark, hvarvid han genom
obefogad eftergifvenhet väckte konungens missnöje. I
detta ärende uppehöll sig B. i Köpenhamn, när Karl
X Gustaf i aug. 1658 plötsligen bröt freden. B. blef
då förklarad för dansk statsfånge; 1659 utlöstes han
dock mot tre danska riksråd och utsågs jämte Schering
Rosenhane till ombud vid de fredsunderhandlingar
med Danmark, som 1660 efter Karl Gustafs död ledde
till freden i Köpenhamn. 1663 blef B. president i
reduktionskollegium, som han emellertid lämnade 1671;
1670 mottog han häradshöfdingsysslan i två härad i
Ångermanland samt blef 1673 lagman i Södra Finland
och 1680 i Västmanland och Dalarna. 1675 blef han
president i bergskollegium och 1680 i statskontoret. I
rådet stod han, jämte M. Biörenklou, efter Gustaf
Bondes död i spetsen för M. G. De la Gardies stundom
segrande motparti – han var i kansliet De la Gardies
närmaste man –, visade sig i allmänhet sparsam
och utvecklade stor arbetsamhet och duglighet. Han
tillhörde emellertid dem af rådet, som ej afböjde
att mottaga pensioner från utlandet. 1668 var
han medlem af den kommission, som utarbetade den
s. k. blå boken, och besegrades vid valet till
riksskattmästare blott med ett par röster af Seved
Bååt, till hvars efterträdare i ämbetet han emellertid
1672, trots rikskanslerens ihärdiga motstånd, valdes
af rådet. I utrikespolitiken arbetade han för förbund
med Österrike, England och Holland, tillhörde dem,
som 1668 genomdrefvo Sveriges accession till den
s. k. trippelalliansen, och motsatte sig 1672 ifrigt,
ehuru förgäfves,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
