- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
347-348

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bigelow ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

minskats med omkr. 30 proc. från 1891, då den
utgjorde 831,955 inv., beroende på hungersnödens
härjningar. Landet består till stor del af öde
sandsträckor utan floder och sjöar (regnvattnet
uppsamlas i stora cisterner), men är i n. ö. ganska
fruktbart. B. producerar utmärkta hästar, nötkreatur,
får och kameler. Landets furste kallas maharaja. De årliga
statsinkomsterna stiga till
omkr. 2,000,000 rupier. – 2. Hufvudstad i nämnda
lydrike, ligger på en torr slätt, är omgifven af
en stark mur och har ett högt fort samt furstens
palats, 13 hindutempel och 14 moskéer. I B. tillverkas
berömda sockervaror och ulltäcken. 53,075 inv. (1901).
J. F. N.

Bikarbonat (af lat. bis, två gånger, och carbo, kol),
kem., kallas kolsyrans sura salter, hvilka på samma
mängd metall innehålla dubbelt så mycket kolsyra som
de neutrala. P. T. C.*

Bikefalisk. Se Bicefalisk.

<n>Bikelas,</b> Dimitrios, nygrekisk författare,
f. 1835 på ön Syra, vistades efter fullbordade studier
flera år i London, hvarest hans fader var köpman,
och bosatte sig 1874 i Paris. B. har skrifvit dikter
(Stichoi, 1862; ny uppl. 1885), den framstående
prosaberättelsen Lukis Laras (1879; 7:e uppl. 1891),
hvilken öfversatts till tretton språk (på svenska
1883), novellsamlingen Diegemata (1887; 2 uppl. i
fransk öfvers.), den behagliga reseskildringen
Apo Nikopoleos eis Olympian (1886), den fina
historiska essayen Peri byzantinon (1874) samt på
franska bl. a. den politiska skriften Le rôle et les
aspirations de la Grèce dans la question d’orient

(1885) och det historiska arbetet La Grèce byzantine
et moderne
(1893). Han har med framgång sökt göra
Shakspere känd i Grekland genom öfversättningar
af sex bland den store brittens yppersta dramer
(1876–87; ny uppl. 1885–90), hvilka uppförts i Aten,
Smyrna, Alexandria och Konstantinopel. B. har äfven
öfversatt Andersens sagor (1873; 2:a uppl. 1887). 1903
besökte han Sverige för att taga kännedom om dess
folkundervisning.

Biketera (fr. biqueter, af biquet, guldvåg), hand.,
väga mvnt på guldvåg.

Biklöfvar, zool. Se Nagelbildningar.

Bikol, en till tagalerna hörande malajisk folkstam
på Luzon bland Filippinerna, där den till ett
antal af omkr. 800,000 bebor den stora sydöstra
halfön samt närliggande öar. De äro ett fredligt,
halfciviliseradt, åkerbruksidkande folk, hvars språk
afviker från såväl tagalernas som visayernas. I
fysiskt och andligt hänseende stå de mellan dessa
båda folk.

Bikollateral (af lat. bis, två gånger, samt con, med,
vid, och latus, sida), bot. Se Kärlsträng.

Bikonkav (af lat. bis, två gånger, och concavus,
hålig), på bägge sidor skålformigt urholkad. Se Lins.

Bikonvex (af lat. bis, två gånger, och convexus,
hvälfd), på bägge sidor kupig. Se Lins.

Bikrona, bot., utskott eller fjäll på kronbladens
insida, på gränsen mellan klo och skifva, resp. pip
och bräm. De utgöra för befruktningsdelarna i blomman
ofta ett godt skydd mot regn, insekter m. m.,
i det de genom sin plats i kronsvalget mer eller
mindre komma att täcka de innanför liggande ömtåliga
blomdelarna. Bikronan spelar äfven en viktig roll
hos många växter vid pollinationen. Jfr Pollination.
G. O. R.

Biksju, indisk tiggarmunk. Se Bhikshu.

Bikt (egentl, bejakande, bekännelse) förekommer
inom den katolska kyrkan i en tvåfaldig bemärkelse:
stundom liktydigt med bot (se d. o.), som anses
för ett sakrament; men vanligen betecknande den
syndabekännelse, som aflägges inför prästen och som
utgör en del af detta sakrament. – Bruket af offentlig
syndabekännelse uppstod redan i den äldsta kristna
kyrkan. Den aflades antingen inför hela församlingen
eller inför dennas styresmän, dock endast när fråga
var om offentligt begångna eller allmänt bekanta
synder, som kräfde en försoning med kyrkan. Redan
i 3:e årh. började man tillsätta särskilda kyrkliga
ämbetsmän, "biktpresbyterer", inför hvilka fördolda
synder skulle bekännas. Detta bruk afskaffades
emellertid snart, och frihet lämnades hvar och en
att välja sin biktfader. Den enskilda bikten fortfor
alltjämt, dock såsom något frivilligt. Men på det
fjärde lateranska mötet (1215) blef privatbikten
uttryckligen föreskrifven: hvarje till mogen ålder
kommen katolsk kristen förpliktades, vid äfventyr
af bannlysning och förlust af kyrklig begrafning,
att åtminstone en gång hvarje år, helst under
fastlagen eller vid påsktiden, för prästen bekänna
alla sina synder. Bikten skedde personligen och
muntligt "i prästens öra" (därför kallad öronbikt),
endast undantagsvis genom ombud eller skriftligt. Den
biktande skulle uppräkna alla synder, som han påminde
sig hafva gjort; för de hemlighållna fick han ingen
förlåtelse. Prästen fick också rättighet att ställa
frågor till den biktande, efter utgifna biktformulär,
in i de minsta detaljer. Bikten blef därigenom ett af
de kraftigaste medlen att göra prästerna till herrar
öfver lekmännens samveten och betydligt öka deras
inflytande, emedan försoning med Gud ansågs omöjlig
utan deras bemedling. I nödfall, t. ex. sjukdom,
kunde emellertid ett allmänt erkännande af syndighet
vara nog. Dessa förordningar hafva alltsedan
varit upprätthållna inom den katolska kyrkan och
bekräftades på det tridentinska mötet (1545–63). – Då
man med begreppet ånger (poenitentia) förenade tanken
på straff (poena), började man från kyrkans sida
föreskrifva åtskilliga botgöringar såsom godtgörelser
eller satisfaktioner, motsvarande de särskilda slagen
af synder. När dessa blifvit fullgjorda, meddelade
prästen aflösning. Iakttagandet af alla dessa
föreskrifter räknas af romersk-katolska kyrkan till
botens sakrament och anses ega sin grund i gudomlig
anordning samt vara nödvändigt till saligheten. – Den
grekiska kyrkan öfverensstämmer i det väsentliga med
den romerska, men fordrar icke med så stor stränghet,
att öronbikt skall ske. – Protestantismen erkänner
ingen annan syndabekännelse såsom nödvändig än den,
som en kristen dagligen och stundligen frambär inför
Gud. Syndernas bekännande inför nästan kan ofta vara
nyttigt och stundom nödvändigt, då det fordras af den
kristliga kärleken. Hvad särskildt vidkommer bikten
inför prästen, är den öfverlämnad åt hvars och ens
frihet och anses ej kunna bestå i ett uppräknande
af alla synder, emedan ett sådant vore omöjligt;
i den lutherska kyrkans symboliska böcker är den
likväl kraftigt förordad såsom ett medel att trösta
bekymrade samveten. I de flesta länder, som tillhöra
denna kyrka, blef också privatbikten i början allmänt
bibehållen, medan man i den reformerta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:54:42 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free