Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildhuggarkonst - Bildhuggarkonst. Bildhuggarkonstens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klädda figurer, det senare gäller framför allt
statybildhuggarkonsten. I alla händelser är
emellertid en noggrann kännedom om kroppens
byggnad nödvändig för bildhuggaren. Men det är
icke den medicinska anatomien han studerar, utan
den s. k. konstnärs-anatomien, hvilken lär hafva
blifvit satt i system af Polykleitos och sedan vidare
utbildad af de öfrige store grekiske mästarna samt
af Michelangelo, Lionardo da Vinci m. fi. Slutligen
må påminnas därom, att bildhuggaren framställer sina
verk dels som friskulptur (bildstod, byst, herm,
grupp) – då arbetet är fristående, så att det kan
ses från alla sidor, eller beräknadt på en bestämd
bakgrund (t. ex. gafvelgruppen) – dels som relief
(hautrelief, basrelief), då det, i större eller
mindre upphöjningar, utarbetas på en plan yta. –
Utom framställningar af ämnen ur mytologien och sagan
(gudar, heroer) och ur den heliga historien (den
korsfäste, apostlarna o. s. v.) samt af allegorier
eller personifikationer af etiska idéer (tron, hoppet,
kärleken, religionen o. s. v.) gifver oss bildhuggaren
äfven mer eller mindre idealt uppfattade porträtt
af verkliga, historiska individer. Äfven genren
och djurframställningen (i synnnerhet hästen och
lejonet) erbjuda tacksamma motiv, men utgöra likväl
en underordnad gren af denna konst. Växtriket,
med sina godtyckliga och obestämda former, är i
allmänhet tillslutet för den europeiska plastiken
(däremot har den i alla tider varit ett tacksamt
motiv inom den östasiatiska, särskildt den japanska
bronsskulpturen), som likväl i den på gränsen till
måleriet och teckningen stående reliefen samt då den
tjänar arkitekturen till prydnad kan afbilda former
ur det vegetativa och oorganiska lifvet, dock helst
stiliserade, utan naturefterhärmning.
Bildhuggarkonsten, som vanligen får hjälpa sig
utan färgens realistiska framställningsmedel
och verka endast genom formen – såväl den antika
bildhuggarkonsten i marmor (den grekiska) som det
medeltida bildsnideriet använde dock i mycket hög
grad bemålning (polykromi) –, är mera abstrakt
(idealistisk) än måleriet. För att beteckna den
framställda gestaltens betydelse, dess situation,
eller den handling, hvari den tänktes inbegripen,
ansågs bildhuggaren förr böra nöja sig med symboliska
antydningar. En flod vågade han icke efterbilda;
men han antydde den, t. ex. genom att anbringa en
flodgud eller genom ett vatten, som framställdes
flytande ur en kullstjälpt urna. De viktigaste bland
dessa symboliska hjälpmedel voro (och äro än i dag)
attributen, till hvilka myt och troslära lämna
förklaringen. Treudden, hafsfiskarnas verktyg, gafs
åt hafsguden, Juno hade bredvid sig påfågeln, Athene
ugglan eller egiden; örnen och blixten hänvisade på
Zeus, korset på Kristus, nyckeln på Petrus, svärdet på
Paulus o. s. v. Ett harmoniskt lugn ansågs också förr
bäst öfverensstämmande med plastikens väsen, men såväl
barockens skulpturkonst som vår tids har oförskräckt
öfverskridit forna, alltför snäft utprickade estetiska
gränslinjer. Rörelser och affekter, äfven häftiga
sådana, äro sålunda icke uteslutna från dess verk,
allra minst från reliefen, i hvilken ju den statiska
bundenheten hos friskulpturen bortfaller. – Till
byggnadskonsten ansluter sig plastiken ofta nog,
i det den antingen själf behöfver en arkitektonisk
omgifning eller underordnar sig arkitekturen och
tjänar den med utsmyckningar; bildhuggarkonsten i
och för sig tjänar dock aldrig – såsom
byggnadskonsten – materiella, utan endast rent
estetiska ändamål.
______
Bildhuggarkonsten historia, som öfver hufvud går
lika långt tillbaka som den mänskliga kulturens, kan
indelas i flera stora hufvudperioder. Den första kan –
ehuru gränserna äro svåra att uppdraga – t. ex. anses
omfatta ur-, natur- och halfkulturfolkens konst,
den andra den forn-orientaliska (d. v. s. den
egyptiska, kaldeiska, babyloniska, assyriska och
gammalpersiska); den tredje den indiska, kinesiska
och japanska; den fjärde den mykeniska och den
förhelleniska i Mindre Asien; den femte den grekiska
(hit kan hänföras den fornitaliska och den med den
grekiska nära befryndade romerska); den sjätte den
kristna bildhuggarkonsten med sina olika epoker och
nationella särmärken.
A) De äldsta kända skulpturarbetena förskrifva
sig från a) den äldre stenåldern och utgöras
af i horn, ben eller mammuttand snidade djur-
och människobilder af ofta slående natursanning,
men redan under b) den yngre stenåldern
väljer man för sina mänskliga figurer andra material,
såsom lera, bärnsten o. s. v. Under c) bronsåldern
utformar man bronsknifskaften till människo- eller
djurgestalter i brons (de bästa funna exemplar
af skandinavisk härkomst) eller tillverkar i lera
s. k. ansiktsurnor, af hvilka skilda typer funnits
i Troja, Central-Asien och nordöstra Tyskland.
För vidlyftigt är kapitlet om d) naturfolkens och
de halfciviliserade folkens skulpturala historia
för att här kunna utförligare relateras, från de på
jägarens och fiskarens ståndpunkt stående eskimåerna
med sina hvalrosshufvudsdiadem och tsjuktsjernas
i hvalrosstand snidade små människofigurer, från
de högre stående, men ännu den yngre stenåldern
tillhörande vildarnas i Nya Guinea, på
Nya Zeeland och indianernas i nordvästra Amerika
dels i ben eller trä snidade, dels i sten huggna
bilder, till de med metallernas bruk förtrogna
natur- och halfkulturfolken, såsom bongonegrerna
med sina träsniderier och beninnegrernas mästerliga,
antingen af portugiserna påverkade eller från de
gamle egyptierna härstammande bronsgjutningar,
malajernas skickligt utförda träsniderier samt
slutligen den fornamerikanska bildhuggarkonsten,
som, koncentrerad i Syd-Amerika och Mexico – i
hvilket land blomstringstiden inföll ungefär
mellan 7:e och 12:e årh. e. Kr. –, var stadd i
förfall, redan när Amerika upptäcktes af Columbus
(1492). I figurframställningen härskar där det
fantastiska och vidunderliga; man träffar likväl
icke där sammansättningen af olika organismer eller
mångdubblingen af samma organ. Minnesmärkena utgöras
hufvudsakligen af gudabilder och reliefer af religiöst
innehåll.
B) Den forn-orientaliska plastiken stod ännu
vanligen i arkitekturens tjänst, och åtskilliga
af dess kolossala skapelser, med sina strängt
symmetriska och stela former, kunna ofta lika väl
betraktas som produkt af byggnads- som
af bildhuggarkonsten, a) Egypternas bildstoder
delas i två skarpt skilda grupper: 1) hofkonsten,
d. v. s. de efter fastslagna, traditionella regler
utförda kolossalstoderna af konungarna och deras
närmaste, kalla och stela som de klippor, ur hvilka de
uthuggits, stående eller sittande med intill kroppen
tätt slutna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
