Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildhuggarkonst. Bildhuggarkonstens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dörren till domkyrkan. Bronsverk från denna
tid finnas äfven i Magdeburg, Erfurt, Essen,
Augsburg m. fl. städer. En ort, som blef af den
största betydelse för bronsgjutningen, var Dinant
(i Belgien). Bland de s. k. dinandiererna märkes
Lambert Patras, hvilken omkr. 1112 göt den på tolf
bronstjurar hvilande dopfunten i S:t Barthélemy
i Liège. Det äldsta minnesmärket af stenskulptur
är den råa, kolossala reliefen (korsnedtagningen,
från 1115) på Extern-stenarna i Westfalen. En för
denna period högst sällsynt fulländning ega de
stenskulpturer, som finnas i Hecklingens kyrka, och
de, som pryda predikstolen och altaret i Wechselburgs
klosterkyrka; sin höjdpunkt når den tyska romanska
bildhuggarkonsten i statyerna och relieferna på
den s. k. gyllene porten i Freiberg (omkr. 1250). –
Mot slutet af 1000-talet blomstrade i Frankrike, i
synnerhet i Limoges, det på gränsen mellan plastik
och måleri stående emaljarbetet, härstammande från
Bysans. Minnen af fransk stenskulptur från den
romanska perioden finnas i kyrkor i S:t Gilles,
Poitiers, Vezelay, Bourges, Chartres, Paris och på
flera andra orter. Man anbragte gärna fantastiska
reliefer på pelarkapitälen. Bildstoderna blefvo
stela och kolonnlika. – I Italien är bildhuggarkonsten
under denna periods början mera rå och barbarisk än
i andra länder. Först mot slutet af 1100-talet visar
den någon lyftning (i Verona, Milano, Parma, Pisa),
och därefter bringas den plötsligt till en oväntad
blomstring af Niccolò Pisano (f. mellan 1205 och
1207, d. omkr. 1280), hvilken, om ock endast för en
kort tid, väcker antiken till lif. Hans förnämsta
verk äro predikstolarna i Pisas baptisterium och
i Sienas domkyrka. Af okänd antikiserande mästare
(omkr. 1250) är den sittande bronsstatyn af S:t Peter
i Peterskyrkan.
c) I spetsen för den gotiska periodens konstnärliga
sträfvanden går Frankrike. Den nya, i detta land
födda arkitekturens behof af plastisk utsmyckning
(statyer och reliefer för kyrkornas fasader och
portaler) skapade en bildhuggarskola snart sagdt vid
hvarje större kyrka. De förnämsta af dessa skolor
funnos i Paris, Amiens, Bourges, Chartres och Rheims,
och skulpturens blomstringstid inföll under Ludvig
den heliges tid (1226–70). Då hade framställningen
kommit att omfatta icke endast bibliska händelser
och personligheter, utan äfven franska konungar och
nationalhjältar, hvarjämte man gärna dekorerade
med burleska, halft humoristiska framställningar
af djäflar, drakar o. d. Figurerna, i början ännu
långsträckta, fingo snart naturligare proportioner
och friare rörelser; draperiet behandlades mera efter
antikens sätt. Karakteristiska för hela den gotiska
skulpturen äro slutligen ett omisskännligt drag
af sentimentalitet samt en vekhet och mjukhet, som
framträder i synnerhet i de kvinnliga gestalterna. Af
stor vikt voro skolorna i Tournai (Belgien) – som
fortsatte "dinandierernas" verksamhet (bronsgjutning
och stenskulptur; grafvårdar) och kan uppvisa mästaren
Guillaume du Gardin (omkr. 1350) – och Dijon, hvars
förnämste representant var nederländaren Claus Sluter,
skaparen af den berömda Mosesbrunnen i sistnämnda
stad (1399). Till hans efterföljare hörde Michel
Colomb (grafvården öfver Frans II af Bourgogne i
Nantes, 1507), under det att Jean Juste, till börden
italienare, i sina verk sammansmälte italiensk
renässans med nordisk realism (Ludvig XII:s sarkofag i
S:t Denis). – Den gotiska bildhuggarkonsten i England
utvecklade sig under inflytande från kontinenten. En
mängd reliefprydda grafstenar och åtskilliga bronsverk
från denna tid vittna emellertid om betydande inhemska
krafter. – I Tyskland visar sig den nya stilen
först i de verk af stenskulptur, med hvilka Bambergs
domkyrka smyckades (omkr. 1250). Till denna riktning
höra äfven skulpturer i Naumburgs domkyrka samt i
Strassburgs och Freiburgs münster. Af högt konstvärde
äro de mångfärgade stora statyerna af Kristus, Maria
och apostlarna i koret i Kölns domkyrka (fullbordad
efter 1350). Skolan i Nürnberg utöfvade en särdeles
inflytelserik verksamhet. Bland dess förnämsta arbeten
må nämnas de af Sebald Schonhofer (omkr. 1350) utförda
skulpturerna på Vårfrukyrkans i Nürnberg hufvudportal
samt utsmyckningen af den s. k. Schöne brunnen
(1385–96). Äfven i Schwaben blomstrade i början
af 1400-talet en bildhuggarskola, som med rika och
betydande skulpturverk smyckade bl. a. Korskyrkan i
Gmünd och Vårfrukyrkan i Esslingen. – Bronsgjutningen
nyttjades mest till dopfuntar och andra kyrkkärl, men
äfven någon gång till grafmonument (t. ex. ärkebiskop
Konrads i Kölns domkyrka). Elfenbenssnideriet hade
ungefär samma användning som under föregående
period. Slutligen må påminnas om träskulpturen,
hvilken med 1300-talet började allt mer och mer
odlas i Tyskland, och som, i förening med polykromi,
fick sin hufvudsakliga användning vid altarskåpens
utsirande. Mästare på detta område voro de i början af
1500-talet verksamme Veit Stoss och H. Brüggemann. –
Gotiken blef aldrig fullt hemmastadd i Italien,
som hängde fast vid de antika traditionerna. Inom
skulpturen, som här gör sig mer och mer oberoende
af arkitekturen, fortsattes till en början Niccolò
Pisanos renässans, bl. a. af Cosmaterna (familjen
Cosma) i Rom. Men den store Niccolòs antikiserande
former sprängdes snart af den nya stil, som gjorde
sig gällande genom hans son, Giovanni Pisano
(f. omkr. 1250, d. efter 1320), hos hvilken den
pittoreska principen är förhärskande (passionerade,
dramatiskt lefvande gestalter). Hans förnämsta
verk äro skulpturerna på fasaden till Orvietos
domkyrka, en madonnastaty (Florens), högaltaret
i Arezzos domkyrka och predikstolen i S. Andrea i
Pistoja. Bland hans efterföljare märkas Agostino
och Angelo från Siena, Giotto (mest betydande som
målare) och framför allt Andrea Pisano (1270–1349),
hvars reliefstil vanligen är enkel och riktig (södra
dörren till baptisteriet i Florens, 1330), samt
dennes son, Nino Pisano. Mot periodens slut lefde
Orcagna, en af de mest betydande toskanske mästarna
(altartabernaklet i Or S. Micchele i Florens,
1359). Bland den italienska gotikens märkligaste
skulpturverk må nämnas Scaligernas (familjen della
Scalas) grafvårdar i Verona, hvilka äro märkvärdiga
äfven ur kulturhistorisk synpunkt, såsom de första
utom kyrkans murar ställda monument, som den moderna
despotismen reste till sitt förhärligande.
d) Renässansen gör inom konsten slut på den
symboliserande idealismen och föder i stället en sund
och kraftig realism, grundad på ett djupare studium
af naturen och af (den romerska) antiken. De särskilda
konsterna göra sig nu fullständigt oberoende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
