Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bildhuggarkonst. Bildhuggarkonstens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af hvarandra. Måleriet blir den härskande, och detta
till den grad, att det slutligen (under barocktiden)
på ett fördärfligt sätt verkade tillbaka både
på skulpturen och på arkitekturen. Den italienska
renässansen innefattar ung-renässansen (sökandets
tid 1420–1500) och hög-renässansen (blomstringens
tid 1500–40, med sin efterblomstringsperiod 1540–80).
1) Den äldsta italienska renässansskolan för
skulptur var den toskanska, med hufvudsäte i Florens,
och den förste renässansmästaren var Jacopo della
Quercia (d. 1438). Af ojämförligt större betydelse
var emellertid den florentinske bronsskulptören
L. Ghiberti (d. 1455), en epokgörande banbrytare
och en af alla tiders störste bildhuggare (östra
porten till baptisteriet i Florens). Betydelsefull
var äfven Luca della Robbia (d. 1482), som skapade
en ny gren af bildhuggarkonsten, näml. arbeten
i bränd och glaserad lera (terrakotta), ofta i
stora kompositioner. Gentemot dessa konstnärer,
hvilkas riktning var idealistisk, står en annan
florentinare, Donatello (d. 1466), med öfvervägande
naturalistisk uppfattning. Till honom slöto sig D. da
Settignano, Verrocchio, B. da Majano, M. da Fiesole,
Fr. Laurana, B. Rosselino, M. Civitale (d. 1501)
m. fl. I norra Italien är Venezia hufvudplatsen,
och öfvergången till den nyare stilen göres där af
mäster Bartolommeo. Efter honom följa medlemmarna
af familjen Lombardi samt Alessandro Leopardo
(Vendramins graf) m. fl. Skolor af vikt uppstodo äfven
i Milano, Pavia (Amadeo, d. 1522), Padova och Modena
(Mazzoni, skarp realist; terrakotta-bilder i stora
grupper). Södra Italiens bildhuggarskolor vid denna
tid voro mindre betydande. – 2) Under hög-renässansen
vinner plastiken, fastän redan påverkad af måleriet,
en beundransvärd fulländning. Blomstringstiden blef
emellertid mycket kort, ty redan efter 1540 inbryter
en manierism, som efter 1580 är utbildad barock. Äfven
nu går Florens i spetsen med sådana mästare som
Lionardo da Vinci, Rustici och framför alla den ädle
Andrea Sansovino, "plastikens Rafael" (1460–1529),
hvilken företrädesvis verkade i Loreto. Kommer så
den väldige Michelangelo (1475–1564), med hvilken
renässanskulturen når sin största höjd. Han utgick
från studiet af antikens mästerverk och skapade
sig en själfständig idealistisk stil. Hans ideal
var stormande och våldsamt. Han bröt med alla
traditioner. Med honom börjar subjektivitetens
herravälde inom konsten, och de religiösa idealen
gifva vika för de humanistiska (en Pietà i S:t
Peter, Moses, David, Medicéernas grafvar i Florens
m. fl.). Men efter honom inträder också hastigt
skulpturens förfall, hvilket blef djupare, i samma
mån som hans efterhärmare saknade inre storhet. Bland
hans bättre och själfständige efterföljare märkas
Tribolo, della Porta, Benvenuto Cellini (d. 1571),
hvars storhet likväl egentligen röjer sig i hans
prydliga drifna guldsmedsarbeten, samt Giov. de
Bologna (d. 1608) och Leone Leoni (verksam i
Spanien). Bland Michelangelos mest maniererade och
misslyckade efterhärmare märkes Bandinelli.
Äfven norr om Alperna framträder i bildhuggarkonsten
en realistisk uppfattning, grundad på
naturstudium och begär att förse gravmonumenten
med porträttskulptur. Att den nordiska plastiken
emellertid icke nådde samma höjd som den italienska,
berodde dels på saknad af antika konstverk, dels
på en stark böjelse för det fantastiska. Efter 1550
begynner manierismen, och det nordiska sinnets
djupa innerlighet lämnar plats för ett kyligt
allegoriserande. I Tyskland bragtes träskulpturen
till en hög grad af utveckling dels af de redan nämnde
mästarna V. Stoss och Brüggemann, dels af de båda
Jörg Syrlin (far och son) i Ulm och Wohlgemuth
i Nürnberg. Stenskulpturen, som mest nyttjades
för grafvårdar, odlades af den frankiska skolan
med Adam Kraft (d. 1507) i Nürnberg (reliefer på
Sebaldus-kyrkan m. m.) samt af T. Riemenschneider
(d. 1531) i Würzburg. Ett af denna epoks mest
betydande konstverk är Fredrik III:s marmormonument
i S:t Stephan (Wien), påbörjadt af Lerch från Leiden
(d. 1493). Mindre än trä- och stenskulpturen idkades
bronsgjutningen, som nästan endast i Nürnberg
fick en mera omfattande användning och där bragtes
till den högsta fulländning af P. Vischer och hans
söner. Peter Vischer (d. 1529) är en af tyska konstens
störste mästare, med ren och ädel stil. Hans berömda
mästerverk är Sebaldus-monumentet i Nürnberg. –
Spanien är rikt på härliga grafmonument, hvilkas
stil röjer inflytande från Michelangelo. Den mest
betydande spanske renässansbildhuggaren var Berruguete
(d. 1561). – Bildhuggarkonsten i England och Frankrike
var under denna period mindre själfständig än i
Tyskland. I Frankrike gjordes slottet Fontainebleau
af Frans I till medelpunkten för landets konstnärliga
verksamhet. För detta slotts byggande och plastiska
utstyrsel uppstod den s. k. Fontainebleauskolan,
hvilken nästan uteslutande bildade sig efter
italienskt mönster. Bland dennas mest framstående
skulptörer märkas Goujon, J. Cousin, Prieur och Pilon
(d. 1590).
e) Renässansskulpturens förfall börjar, såsom ofvan
är nämndt, redan med Michelangelos död, och med
1600-talet uppstår en ny stil, barocken, som utgick
från Italien och i nära två århundraden behärskade
världen. Bernini (1598–1680) är representanten för
denna stil, som karakteriseras af sin sträfvan efter
pittoresk verkan samt af sin smak för raffinerad
sinnlighet och teatraliskt patos. Till honom ansluta
sig den i tekniskt afseende förträfflige Algardi och
den affekterade Mocchi m. fl. – I Frankrike märka vi
Puget (d. 1694), Girardon, Frémin, de båda Coustou,
Pigalle (d. 1785) och den i Rom verksamme Legros
(d. 1719). – I Nederländerna, som visserligen följde
den gifna tidsriktningen, men där plastiken visar ett
kraftigare natursinne samt en ädlare och måttfullare
stil, märkas Duquesnoy (d. 1644), Quellinus och
framför allt Giov. da Bolognas elev, Adr. de Vries,
genom krigsrof rikt representerad i Sverige, verksam
i Österrike och Tyskland, hvilkas konstnärliga lif
förlamades af det trettioåriga kriget, och som därför
icke räkna många framstående bildhuggare under denna
långa period. Den bäste var under 1600-talets senare
del den af nederländskt inflytande påverkade Andreas
Schlüter (d. 1714), hvars förnämsta verk är den
store kurfurstens ryttarstaty (brons) i Berlin. I
Wien arbetade något senare R. Donner. – I svenska
kyrkor och slott finnes en mängd barockskulpturer,
mestadels härrörande från utländska konstnärer. Vid
slottsbyggnaden på Drottningholm arbetade Nicolas
Millich från Brabant, som ditkallades 1669 (de nio
musabilderna i slottstrappan), och bremaren B. Precht
(d. 1738; åtskilliga dekorativa arbeten på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
