Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birgittinorden l. Sankt Salvatorsorden, off. Ordo sancti Augustini sancti Salvatoris nuncupatus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tider bakom galler och i vittnens närvaro egde
klosterfolket meddela sig med yttervärlden, endast
i yttersta nödfall (för nya stiftelsers grundande
e. d.) utgå ur klostret. Afspärrningen mellan munk-
och nunnekonvent var så godt som fullständig;
endast i tvenne fall och äfven då blott under
stränga försiktighetsmått tillätes munkarna beträda
nunneklostret, nämligen för att bringa sakramenten
till en döende nunna och för att bära ut den aflidnas
lik. – Nunnekonventet förestods af en abbedissa,
som tillika i världsliga ting var hela klostrets
öfverhufvud; munkkonventets föreståndare kallades i
1370 års bulla prior, skulle utses för en tid af tre
år och i andliga ting vara klostrets ledare samt intog
i det hela en i förhållande till abbedissan tämligen
fristående och jämbördig ställning. I 1378 års
och följande bullor ändrades detta, säkerligen till
noggrannare öfverensstämmelse med Birgittas afsikter;
priorn kallades numera generalkonfessor, valdes
för obestämd tid och ställdes gentemot abbedissan i
en underordnad ställning. Under utvecklingens gång
kommo emellertid – visserligen ej utan gensagor från
nunnekonventens sida – brödrakonventen och deras
generalkonfessorer att intaga en dominerande ställning
inom orden.
Inom den kyrkliga förvaltningen tillerkändes
orden ungefär samma undantagsställning som
äldre ordnar, dock att birgittinklostren i
vederbörande stiftsbiskop hade sin uppsyningsrnan
och visitator. Birgittinerna erhöllo tidigt rika
aflatsprivilegier (Vincula-aflaten, Assisi-aflaten
och augustin-eremiternas aflat), hvilka i hög grad
främjade ordens ställning som religiös och ekonomisk
institution. I sammanhang med dess utbredning utom
Sveriges gränser framträdde de första försöken att
– närmast efter tiggarordnarnas mönster – skapa en
ordensförfattning, visitatorsinstitutionen infördes,
försök gjordes att gifva Vadstena kloster ställning
af ordens hufvudkloster och dess generalkonfessor
af ett slags ordensgeneral liksom ock att garantera
sammanhållningen mellan de olika klostren genom
införande af generalkapitelsinstitutionen. Fem
generalkapitel höllos under medeltiden: i Marienwold
1426, i Vadstena 1429, i Marienkron 1436, i Marienwold
1450 och i Gnadenberg 1487; i nyare tid omtalas
ett generalkapitel i Köln 1675. I det hela blefvo
– hufvudsakligen på grund af den oöfvervinneliga
motsättningen mellan munk- och- nunnekonvent – dessa
sträfvanden att skapa en ordensförfattning utan frukt.
Birgittinordens historia är nämligen en historia
om inbördes strider, brist på sammanhållning och
tidigt förfall. På Konstanz-konsiliet genomdrefs
visserligen en bekräftelse på Birgittas kanonisation,
men genom det af påfven med den germanska nationen
ingångna konkordatet hotades birgittinernas rika
aflatsprivilegier. År 1422 lyckades några italienska
birgittinbröder af påfven utverka förbud mot
anläggandet af nya dubbelkloster och befallning om
de redan anlagdas omdaning till enkelkloster. Efter
långvariga strider och genom konung Eriks och
den nordiska hierarkiens ingripande förmåddes
kurian 1435 att definitivt återkalla sitt edikt
och – i sväfvande ordalag visserligen – bekräfta
dubbelklosterförfattningen. På Basel-konsiliet höjdes
gensagor mot ordens indulgens- och biktprivilegier (de
senare voro desamma som tiggarordnarnas), hvarjämte
angrepp riktades mot Birgittas uppenbarelsers
gudomliga ursprung och auktoritet. I konsiliets 1436 afgifna
dom frånkändes orden sina gamla bikt- och
aflatsprivilegier; uppenbarelserna förklarades
hvarken till titel eller innehåll kunna gillas;
de behöfde lärda mäns förklaringar och rättelser,
hvarför konsiliet förbjöd deras spridande och
predikande i deras dåvarande skick och dömde för
ogiltiga birgittinmunkarnas påstående, att de
förtjänade samma tilltro som evangelierna. Genom
senare påfliga resolutioner synes orden visserligen
i det hela ha återfått sina gamla privilegier, men
Basel-konsiliets dom utgjorde dock ett slag, hvarefter
den aldrig fullt repade sig, innan under 1500-talet
reformationen i de skandinaviska länderna, England
och delar af Tyskland förstörde de birgittinkloster,
som där funnos. Under den nyare tiden framträdde inom
orden nya, afvikande riktningar. Inom den belgiska
grenen uppstodo de s. k. fratres novissimi birgittini,
som erhöllo Gregorius XV:s stadfästelse, men på
generalkapitlet 1675 såsom schismatiker uteslötos ur
orden. Marina de Escobar (d. 1633) införde i Spanien
en af Urban VIII godkänd reformerad orden af nunnor
(la recolleccion de N. M. Sancta Brigida). I början
af 1800-talet utslocknade fullständigt ordens manliga
gren, och de ännu återstående birgittinklostren äro
enbart nunnekloster.
Under 1400-talet skola 27 birgittinkloster ha anlagts;
i sin helhet skola birgittinklostren under ordens
utveckling ha uppgått till ett 70-tal. De förnämsta
bland dem voro – utom de båda svenska, Vadstena och
Nådendal – Maribo (på Lolland), Mariager (i Jylland),
Munkaliv (i Bergen), Mariendal ("Vallis Mariæ",
vid Reval), Marienquelle ("Fons Mariæ", i Danzig),
Marienkron (vid Stralsund), Marienwold (vid Lybeck),
Marienforst (vid Köln), Marienbaum (mellan Xanten och
Kalkar), Gnadenberg ("Mons gratiæ", vid Nürnberg),
Maria-Mayingen (nära Öttingen), Marienmönster (nu
Altomünster, ö. om Augsburg, vid Dachau i Bajern),
Marienthron ("Thronus Mariæ", i Dendermonde),
Marienwater ("Aquæ Mariæ", nära ’sHertogen-bosch,
Nederländerna), Marienkamp ("Campus Mariæ", i Kampen,
Nederländerna), Marienborgh (nära Amersfoort,
Nederländerna), "Vinea Mariæ" (nära Utrecht,
Nederländerna), Östvoorne (i Brielle, Nederländerna),
Marienstern ("Stella Mariæ", i Gouda, Nederländerna),
"Triumphus Mariæ" (i Lublin, Galizien), Paradisus
(nära Florens), Sion (nära London) samt klostren
i Genova och Valencia. De flesta af dessa ha nu
försvunnit; af de kvarlefvande märkas Victoria Mariaæ
i Valladolid, Aquæ Mariæ i Ueden, Mariehaart i
Weert samt Altomünster och Maria-Sion vid Chugleigh
i Devonshire.
Litt.: Nettelbla, "Nachricht von einigen klöstern der
heil. schwedischen Birgitte ausserhalb Schweden"
(1764), Aungier, "History and antiquities of
Syon monastery" (1840), "Gesammelte nachrichten
über die einst bestandenen kloster von orden
der hl. Birgitta" (1888), Binder, "Geschichte
der bayerischen birgitten-klöster" (1896),
Hildebrand, "Sveriges medeltid", III, Silfverstolpe,
"Om kyrkans angrepp mot Revelationes Sanctae
Birgittae" (Vitt., akad:s handl., ny följd, XII:
4) samt "Klosterfolket i Vadstena" (1898–99),
och T. Höjer, "Bidrag till birgittinerordens
historia" (i Kyrkoh. årsskr. 1901). Se vidare
den under art. Birgitta nämnda litteraturen.
T. H–r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
