Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biskop. Romersk-katolska kyrkan - Grekisk-katolska kyrkan - De protestantiska kyrkorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reservationer, expectanser etc. beröfvade ock
under 14:e årh. till stor del domkapitelsvalen
deras betydelse. Äfven furstarna ingrepo alltjämt
i valen, när deras intressen kräfde det; särskildt
Frankrikes katolska kyrka kom att ställas i större
beroende af konungen och få mera frihet från påfvens
ingripande äfven beträffande biskopstillsättning
(gallikanska kyrkofriheten intill Napoleons
konkordat 1801). Tridentinska konsiliet häfdade
åter kapitlens valrätt. Den i allmänhet, om ock med
åtskilliga variationer, ur dessa strider utbildade
normativa formen för biskops tillsättning i katolska
kyrkan är följande: fursten (konungen) presenterar en
kandidat (nominatio), kapitlen välja (electio), påfven
pröfvar och stadfäster valet, hvarefter den valde af
metropoliten eller annan påfvens fullmäktige inviges
(consecratio) och aflägger trohetsed till landsherren
och påfven. (Se Friedbergs ofvannämnda "Lehrbuch",
1895.) I Tyskland, Österrike (med ett par undantag),
Frankrike, Spanien, Portugal och Syd-Amerika är härvid
regeringen den afgörande, i Italien, England och
Nord-Amerika påfven. Detaljerna äro fixerade genom
särskilda fördrag mellan påfven och respektive
stater. – Titulärbiskopar utnämner påfven efter
godtfinnande. De bära namn efter ett stift i någon
af "otrogna" (infideles) bebodd landsdel (pars)
och kallas därför biskopar in partibus infidelium
(det sista ordet utsatt eller underförstådt). Inom
tre månader efter valets bekräftelse inviges den
valde i sitt ämbete. Han aflägger därvid eder till
suveränen och till påfven, mottager insignierna och
iklädes skruden. Oftast få dessa biskopar aldrig
se de platser, för hvilka de vigts, utan tjänstgöra
som hjälpbiskopar i stora stift (vigbiskopar) och ha
sin förnämsta betydelse som ultramontana hjälptrupper
vid konsilier etc.
Biskop ordinerande en präst. (Ur ett engelskt
manuskript från senare delen af 1100-talet.)
Inom den grekisk-katolska kyrkan hafva biskoparna
aldrig vunnit en sådan makt och myndighet som inom den
romersk-katolska. Valet varierar något i de 16 olika
själfständiga kyrkoområden, hvari den orientaliska
kyrkan nu (1904) är splittrad; merendels stannar det
dock på någon
arkimandrit och bekräftas af den patriark, under
hvilken stiftet hör, hvarjämte i de flesta fall
sultanens stadfästelse är nödig i de land, som ligga
inom hans rike. – Inom ryska kyrkan skall, enligt
lagen, kejsaren till biskop utnämna en af de två, som
den heliga synoden föreslagit; men oftast plägar han
själf utse en person, hvilken nämnda synod sedermera
för formens skull väljer. (För det grekisk-katolska
biskopsämbetet se Loofs, "Symbolik", I, 1902, och
T. Xanthopulos, "L’épiscopat de la grande église",
i "Échos d’0rient" IV.)
Inom de protestantiska kyrkorna är biskopsämbetet
antingen alldeles afskaffadt eller har det väsentligen
förändrat ställning. I Tyskland afsåg reformationen
icke ursprungligen afskaffandet af själfva
biskopsinstitutionen, utan blott af dess missbruk;
från 1545 försvunno emellertid biskoparna allt mera,
deras regeringsmakt öfverflyttades på landsfursten
(det s. k. summ-episkopatet är blott ett namn på
furstens kyrkoregemente, se d. o.), deras domsrätt
öfverflyttades på konsistorierna, och deras rent
andliga rättigheter, ehuru i inskränkt mån, till
superintendenterna. De flesta stift sekulariserades
vid reformationen, men några bibehöllo sig tämligen
länge: först genom westfaliska freden blef Magdeburgs
stift ett världsligt furstendöme; Osnabrück och Lybeck
fortforo ända till 1803 att hafva furstbiskopar,
hvilka likväl icke förrättade en biskops prästerliga
åligganden. Preussiska konungar hafva några gånger
gifvit biskopstiteln som utmärkelse åt framstående
andliga. I våra dagars protestantiska Tyskland bäres
biskopsnamnet endast af en person (superintendenten
öfver det forna hertigdömet Nassau, från 1818). –
Inom anglikanska kyrkan bibehölls efter reformationens
införande icke allenast biskopsnamnet, utan nästan
hela den forna biskopliga myndigheten (däraf namnet
episkopalkyrkan). Först i senare tid (1857) har
biskopens domsrätt i äktenskaps- och testamentsmål
inskränkts och öfverflyttats till statens domstolar;
han utöfvar ännu en viss jurisdiktion öfver klerkerna
och eger att förkasta en person, som föreslagits till
prästerlig beställning inom hans stift. Förr hade
alla biskoparna – med undantag af den yngste samt
af biskopen öfver Sodor and Man – säte och stämma
i öfverhuset och försteg framför alla baronerna (de
till rangen lägste bland peererna); genom en lag af
1847 är nu antalet biskopar i öfverhuset fixeradt
till ett bestämdt tal, och de inkallas vid ledighet
efter utnämningsår. Ärkebiskopen af Canterbury, hela
Englands primas, har rang näst efter prinsarna af
blodet. Ärkebiskopen af York har företräde framför
hertigarna och rätt att kröna drottningen, liksom
Canterbury kröner konungen. Biskopens titel är "right
reverend father in God" (högvördig fader i Gud),
och han skrifver sig "by divine permission bishop"
(biskop med Guds tillstädjelse). Med undantag af
biskoparna i de 6 yngsta stiften, hvilka erhålla sin
värdighet blott genom en enkel kunglig utnämning,
väljes hvarje biskop formellt af dekan och kapitel;
men i själfva verket utnämnes han af konungen, hvilken
i den skrifvelse, som gifver kapitlet tillåtelse
att välja ("congé d’élire), uppgifver den person han
vill hafva vald. Antalet af Englands biskopar var år
1904 trettiofem, fördelade med 25 på kyrkoprovinsen
Canterbury och 10 på York. Äfven titulärbiskopar
förekomma; dock får ej mer än,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
