Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bismarck-Schönhausen. 1. Otto Eduard Leopold, furst von B., tysk statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fransktyska kriget med Ryssland och Österrike etablera
ett trekejsarförbund. Den ryske utrikesministern
Gortjakov, af gammalt B. personligen gramse,
började emellertid 1875 öppet fjäsa för Frankrike,
och samtidigt växte inom Ryssland allt starkare den
panslavistiska agitationen, som förhöll sig fientligt
mot allt tyskt. Sedan B. på Berlinkongressen 1878
ej uteslutande gått den ryska politikens ärenden,
blef förhållandet mellan Ryssland och Tyska riket
skäligen spändt. B. sökte då skydd genom ett
nära defensivförbund med Österrike och öppnade
i Gastein augusti 1879 underhandlingar härom med
den österrikiske utrikesministern Andrássy. Inom
båda rikena voro dessa förbundsplaner ytterst
populära – så blef B. under sitt besök i Wien,
september s. å., föremål för stormande ovationer
–, blott kejsar Vilhelm såg häri ett svek mot
sin personlige vän kejsar Alexander II och gjorde
ett segt motstånd, hvilket B. endast genom hot om
afgång från sina ämbeten lyckades besegra. 7 och 15
okt. s. å. undertecknades den tysk-österrikiska
alliansen, hvilken några år senare (1S83) genom
Italiens anslutning utvecklades till en defensiv
trippelallians. Stödd på detta förbund, kunde
B. föra en politik, som på en gång var oafhängig af
Ryssland och tillika bibehöll en viss vänskaplig
känning med det ryska kabinettet. Han åvägabragte
sålunda en hemlig tysk-rysk öfverenskommelse,
hvilken lika mycket afsåg att skydda Ryssland
mot eventuellt anfall från Österrike som omvändt
Österrike mot Ryssland. Sedan det tyska riket
efter Kongokonferensen (okt. 1884) inledt en
omfattande afrikansk kolonialpolitik, ryckte faran
för brytning med England närmare, och i samma mån
blefvo förbindelserna mellan Berlin och Petersburg
l det hela allt vänskapligare.
Under denna konstfulla diplomati till "den beväpnade
fredens" skydd begagnade B. skickligt sin djupa
kännedom af de olika makternas inre tillstånd och
behof för tillfället, men ytterst litade han på
Tysklands egna militära och ekonomiska resurser,
hvilket han markerade med de ofta citerade orden:
"vi tyskar frukta Gud, men eljest ingen i världen"
(fällda i tyska riksdagen 6 febr. 1888). Därför var
han oaflåtligt verksam för det tyska rikets inre
stärkande. Detta hans arbete stötte emellertid på
betydande svårigheter, dels från vissa politiska
partier, dels genom hofintriger, som spunnos mot
honom af kejsarinnan Augusta – sedan gammalt fiende
till B:s brutala realpolitik – och af maktlystna
hofherrar och yngre ämbetsmän (bl. a. grefve Harry
v. Arnim, se d. o.). Mot dessa ränker skyddades
B. genom kejsar Vilhelms lojala ridderlighet, ehuru
han ett par gånger för att stäcka sidoinflytelserna
måste hota med sin afgång. Den politiska oppositionen
kom framför allt från det katolska centerpartiet samt
från socialdemokraterna. Den romerska propagandan
hade haft gynnsam vind under den politiska reaktionen
sedan 1850-talets början och kulminerade 1870 genom
ofelbarhetsdogmens proklamerande. I det nya tyska
riket under det protestantiska Preussens ledning
såg den romerska kurian en naturlig fiende, och
denna mening delades fullt af de rättrogne tyske
katolikerna, hvilka mest funnos i de af Preussen
eröfrade eller förtryckta länderna (sålunda i Bajern
och Elsass, Hannovers s. k. welfer, polackerna i
Schlesien och Posen). Hur skiljaktiga dessa element
voro i språk och politiska syften, enades de genom
sin katolska tro och genom hatet mot
Preussen. Jesuiterna främjade ifrigt deras
samverkan, vid valen till den första tyska
riksdagen vunno katolikerna redan omkr. 60 platser,
de bildade inom riksdagen det s. k. centerpartiet
och funno i Windthorst en synnerligt skicklig
ledare. B. genomskådade katolikernas riksfientliga
tendenser och beslöt att tillintetgöra deras politiska
inflytande. Understödd af de nationalliberale, med
juristen Falk som kultusminister, började han 1872
den lagstiftning (de preussiska "majlagarna"), som
inledde "kulturkampen" (se d. o.). Han ville skilja
kyrka och stat, ställa all religiös undervisning
under statens kontroll samt sålunda försvaga
Roms inflytande inom Tyskland. Men i sitt förakt
för ideella värden hade han underskattat fiendens
styrka; en svaghet för B. var ock, att hans starka
inflytande i kyrkliga frågor genom riksförfattningen
var begränsadt till Preussen. Ju tyngre statens hand
föll på den romerska kyrkan och dess representanter,
dess starkare flammade de rättrognes fanatism. Vid
hvarje ny allmän valkampanj tillkämpade sig centern
allt flere riksdagsmandat, den blef tyska riksdagens
manstarkaste och bäst sammanhållna parti och
kunde vid omröstningarna tillfoga B. flera svåra
nederlag. Våldspolitiken var förfelad; B. började
jämväl behöfva centerns välvilja för kamp mot den
med hvarje år starkare socialdemokratien, nyttjade
därför kurians försonligare hållning efter Leo XIII:s
påfveval (1878) för en uppgörelse, lät Falk afgå
(1879) och började successivt mildra eller upphäfva
majlagarna. Från 1885 (påfvens skiljedom mellan tyska
riket och Spanien beträffande Karolinerna) var freden
med Rom återställd; kulturkampens återstående lagar
hafva därefter nästan samtliga blifvit. upphäfda.
B:s "vandring till Canossa", d. v. s. kulturkampens
afvecklande, sammanföll med en betydelsefull vändning
i hans inre politik. För att stärka rikets finanser
och tillika upphjälpa dess näringslif, som trycktes
af ogynnsamma konjunkturer, planerade B. från år
1877 en öfvergång från frihandelssystemet till
tullskydd samt tillika riksmonopol på de stora
konsumtionsartiklarna tobak och öl: denna indirekta
beskattnings intäkter skulle frigöra riket från
finansiellt beroende af de enskilda staterna. De
nationalliberale bekände sig emellertid till
frihandelsprincipen, deras främste man, Bennigsen,
vägrade att nu inträda i regeringen och stödja dess
afsikter; B. aflägsnade därför 1878–80 samtliga
dem närstående ministrar och bildade ett homogent
protektionistiskt och konservativt kabinett. Efter
nyvalen till riksdagen 1878 (jfr nedan) genomfördes
ock småningom Tyska rikets öfvergång till fullständig
protektionism. I samma drag upptog äfven B. kampen mot
socialdemokraterna, sedan tvenne farliga attentat mot
kejsar Vilhelms lif, maj och juni 1878 (af Hödel och
Nobiling – ingendera socialdemokrat), väckt en allmän
opinionsstorm mot "omstörtningsmännen". B. nyttjade
denna för att upplösa riksdagen och ernådde
vid valen en majoritet, som i okt. s. å. antog
den s. k. "socialistlagen", en undantagslag med
syfte att alldeles krossa socialdemokraternas
partiorganisation: deras sammankomster förbjödos,
deras tidningar konfiskerades, de förnämste ledarna
(Bebel, Liebknecht, Vollmar) häktades eller utvisades,
i Berlin och andra större städer proklamerades lilla
belägringstillståndet. Samtidigt ville B. genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
