- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
521-522

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bittermandeloljegrönt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

småningom i luften, emedan den syrsattes till
fast bensoesyra, C6 H5. COOH. – Med konstgjord
bittermandelolja betecknas ibland nitrobensol
(mirbanolja), hvilken är ett helt annat
ämne, ehuru den har bittermandeloljans lukt.
P. T. C. (H. E.)

Bittermandeloljegrönt, kem., malakitgrönt,
klorzinkdubbelsaltet af en färgbas C6 H5 . C (OH)
= [C6H4N(CH3)2]2.
Det beredes af dimetylanilin,
bensaldehyd (bittermandelolja, däraf namnet)
och zinkklorid. Se Anilinfärger 3.
H. E.

Bittermandel-vatten, Aqua amygdalæ amaræ, farm.,
beredes enligt svenska farmakopén på det sätt, att en
viss mängd bittermandlar krossas och deras feta olja
aflägsnas genom pressning vid lindrig värme, hvarefter
mandlarna pulveriseras, utröras med vatten och efter
12 timmar underkastas destillation med het vattenånga,
hvarvid utvecklad blåsyra och bittermandelolja
öfverdestillera jämte vatten och uppsamlas i ett
förlag, som innehåller koncentrerad sprit. Vätskan i
förlaget spädes därefter med en blandning af sprit och
vatten så, att 1,000 delar af det färdiga preparatet
innehålla 1 del cyanväte. Bittermandelvatten är
färglöst, klart eller helt svagt opaliserande
samt luktar starkt af bittermandelolja och
cyanväte. Det begagnas invärtes för att hämma
kräkningar och magplågor, Utvärtes till tvättning
vid vissa hud- och ögonåkommor samt såsom lukt-
och smakförbättrande tillsats till andra läkemedel.
C. G. S.

Bittermedel (lat. amara, af amarus. bitter), farm.,
bittra (beska) medel. Så kallas en stor mängd
droger ur växtvärlden på grund af sin bittra (beska)
smak. Denna beror på närvaron af ett eller stundom
flera egendomliga, bittra ämnen, hvilka i många fall
blifvit framställda i kristalliniskt tillstånd. Några
få af dessa bitterämnen äro alkaloider (såsom
stryknin i räfkak-extrakt), men de flesta äro
kemiskt indifferenta, ej sällan glykosider. – Amara
betecknas i fråga om sin verkan ofta såsom tonica,
stärkande medel, och delas vanligen, efter olika
biegenskaper, i rena (t. ex. baggsöta, Gentiana,
kvassia, vattenklöfver), lösande (t. ex. maskrosrot),
slemmiga (t. ex. kalumba-rot) och aromatiska
(kryddartade) bittermedel (t. ex. malört,
pomeransskal, kaskarillbark). Sådana medel användas
ofta till att lifva och förbättra aptiten och
matsmältningen, hvarigenom de medelbart komma att
förbättra näringstillstånd och krafter. Huru dessa
medel verka inom organismen är väl ännu ej fullt
utredt. Dock torde deras verkan väsentligen bero
på, att de dels på reflexväg genom sin bittra smak,
dels genom direkt retning af sensibla nervapparater
(och möjligen äfven af andra bildningar) i magens
och tarmens slemhinna pigga upp dessa till en
lifligare verksamhet, särskildt då denna förut är
sjukligt försvagad. – Till amara räknas äfven den
bittert smakande gallan. Om s. k. beskt te se Te.
C. G. S.

Bitterna, socken i Skaraborgs län, Laske härad. 4,783
har. 1,187 inv. (1903). B. bildar med Laske-Vedum och
Eling ett konsistoriellt pastorat i Skara stift, Vånga
kontrakt. Socknen omfattar två kommuner, öster-B. och
Väster-B., som förr äfven varit egna socknar.

Bittersalt l. Engelskt salt, kem., dets. som
magnesium-sulfat.

Bitterspat, miner., ett af en isomorf
blandning af magnesium-karbonat och kalcium-karbonat
(MgCaG2O6) bestående mineral; kristalliserar i
romboedrar, som likna kalkspatens. Bitterspaten
skiljes dock från kalkspaten därigenom att den
dels icke, eller obetydligt, fräser, om den i helt
stycke öfvergjutes med kall saltsyra, dels har
större hårdhet än denna. Kristalliserad bitterspat
är ett tämligen allmänt mineral och träffas hos oss
vid Taberg i Småland, i Värmland, vid Sala, Falun
m. fl. ställen. Såsom bergart bildar den dolomit.
P. T. C.*

Bittervatten, Solutio sulfatis magnesici carbonica,
farm
., en färglös, klar vätska, utgöres af en med
kolsyra mättad vattenlösning af svafvelsyrad magnesia
(engelskt salt, magnesiumsulfat), innehållande
16–17 procent af det nämnda saltet. Intagandet
af ett till två glas af detta bittervatten, som
är ett bland de allmännast begagnade laxermedlen,
framkallar vanligen riklig afföring. – Mindre bitter
i smaken är lösningen af citronsyrad magnesia i
kolsyradt vatten. Det gifves några slag af naturligt
bittervatten, såsom "friedrichshaller bitterwasser",
hvilket fås från salinerna vid Hildburgshausen,
och "ungerskt bittervatten!’ (Ofen, Hunyadi Janos)
samt Püllna, hvilka utmärka sig genom en riklig halt
af svafvelsyradt natron, de båda senare äfven af
svafvelsyrad magnesia. O. T. S. (C. G. S.)

Bitterwood [bita-oud], eng., bot. Se Picrasma.

Bitto, Istvan, ungersk statsman, född 1822,
deltog i revolutionen 1848 och flydde efter
kapitulationen i Világos 1849 till utlandet, men
återkom 1851. Ifrån 1861 var han oafbrutet ledamot
i ungerska deputeradekammaren, till hvars vice
president han valdes 1869–72. I juni 1871 inträdde han
såsom justitieminister i Andrássys kabinett, men när
Andrássy s. å. öfvertog ledningen af Österrike-Ungerns
utrikespolitik och Lonyay blef ungersk
ministerpresident, drog sig B. tillbaka och utvecklade
i de därpå följande stormiga parlamentsstriderna
en inflytelserik verksamhet. 25 mars 1874 blef han
ministerpresident, men afgick redan 11 febr. 1875,
hvarefter han stått utom partierna i riksdagen.
J. F. N.

Bit-tång (äfven Afbitare), maskinb. Se Tång.

Bitumen (trol. af grek. bios, lif, en kropp, hvilken
innehåller något, som skyddar mot förgängelse),
miner., kallas i mineralriket förekommande kol- eller
hartshaltiga, mer eller mindre starkt luktande,
flytande, mjuka eller fasta kolväten. Sådana ämnen
äro bergolja, jordvax, bergbeck m. fl. De brinna
lätt med sotande låga. Mineral eller bergarter,
som äro mer eller mindre impregnerade med bitumen,
kallas bituminösa, t. ex. bituminös kalksten
(orsten), skiffer (alunskiffer), stenkol o. s. v.
P. T. C.*

Bituminit (jfr Bitumen), dets. som Boghead-kol.

Bituminös. Se Bitumen.

Bituricæ, det latinska namnet på Bourges.

Bituriger (lat. bituriges), ett stort keltiskt folk
i akvitanska Gallien, där det härskade före sin
utvandring till Italien under Bellovesus omkr. 500
f. Kr. De i Gallien kvarvarande delades i bituriges
gubi
, som bodde på Loires vänstra strand och hvilkas
hufvudstad var Avaricum (nu Bourges), samt bituriges
vibisci
, som bodde på ömse sidor om Garonne och hade
Burdigala (Bordeaux) till hufvudort.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:23 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free