- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
567-568

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björkman ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samlingar af dyrbarheter, som påtagligen blifvit
af forna egare nedgräfda för att gömmas. 1872
träffades ett större, af armringar, ringspännen
och österländska mynt m. m. bestående silfverfynd,
vägande omkr. 2,2 kg. Det yngsta myntet var prägladt
967. Alla fornsakerna i svarta jorden tillhöra den
yngre järnåldern, eller slutet af vår hednatid,
och den forna stadens tillvaro torde få räknas från
omkr. 700 till midten af 1000-talet.

Längs stranden utanför svarta jorden synes vid
lågt vatten en mängd ekpålar, troligen utmärkande
den forna landningsplatsen. På samma kuststräcka
uppskölja höststormarna större och mindre stycken af
bärnsten, antagligen tappade i sjön vid lossningen
af bärnstenslasterna från Östpreussen.

Hela trakten öster om svarta jorden och söder om
borgen ned mot Kats-viken är betäckt af ättehögar
samt tresidiga, fyrsidiga och "båtformiga"
stensättningar. Antalet af grafhögar går till öfver
två tusen – den största samling man känner af ofvan
jord synliga grafvar från denna tid. De flesta
grafvarna innehålla brända lik; de brända benen äro
oftast nedlagda i ett eller flera lerkärl. Fynden äro
de för vår yngre järnålder karakteristiska. Stundom
förekomma äfven grafvar med obrändt lik, dels i slät
mark, dels i hög. Liken hafva varit nedlagda dels i en
med lock försedd, spikad kista, dels i timrad kammare
(krigargrafvar), vanligen ledsagade af en eller två
hästar. Af största intresse är ett på hösten 1876
mellan borgen och svarta jorden upptäckt graffält,
med omkr. 150 grafvar för obrändt lik, hvilka icke
äro på jordytan utmärkta genom vare sig hög eller
annat märke. Fynden i dessa grafvar äro för öfrigt
de rikaste af alla. På södra hälften af ön finnas
inga ättehögar, endast fyra stenkummel, af hvilka
det största, beläget midt inne i skogen på det
högsta berget, är i hela nejden kändt under namnet
"Ingas graf". Alla kumlen äro skadade, och om deras
forna innehåll är ingenting med visshet kändt. På ön
finnas numera inga runstenar, men man känner fragment
af åtminstone två sådana.

Af hvad ofvan anförts synes, att ön under slutet
af vår hednatid var en betydande ort, som länge
hade en talrik, bofast befolkning och vidsträckta
handelsförbindelser. Också har man sedan lång tid
tillbaka antagit, att det genom Ansgars mission
kända Birka var där beläget, och då de äldsta
uppgifterna om denna stads läge oförtydbart hänvisa
på Mälartrakten, har man all anledning antaga, att
de betydande fornlämningarna på B. äro minnen af den
stad, i hvilken kristendomen först predikades för
uppsvearna. Såsom ett uttryck af denna uppfattning
restes 1834 inuti borgen på öns högsta punkt,
hvarifrån man har den mest storartade utsikt öfver
Mälaren, ett monument till minne af Ansgar och hans
verk (se illustr. bd I, sp. 1101).

Af äldre lokalundersökningar på B. må nämnas de af
Hadorph och Peringskiöld 1686 utförda gräfningarna,
hvilka tillika äro den första kända arkeologiska
undersökningen i Sverige. Resultaten af denna
undersökning, liksom af några följande, voro dock
obetydliga. Grundligare bedrefs arbetet 1826–27 af
Alexander Seton (d. 1828), som till statens samlingar
inlämnade flera viktiga fynd. Nya undersökningar
börjades 1871 af Hj. Stolpe och fortsattes med anslag
af allmänna medel till och med 1881. Därunder hafva
omkr. 25 hektar af svarta jorden
och öfver 1,150 grafvar undersökts. Redogörelser
för dessa undersökningar finnas i "Naturhistoriska
och arkeologiska undersökningar på Björkö i
Mälaren" af Hj. Stolpe (öfvers. af Vet. akad:s
förhandl. 1872 och 1873) samt i "Björköfyndet"
I, 1. (1874), "Grafundersökningar på Björkö"
(Tidskrift f. antropologi o. kulturhist. 1876),
"Meddelanden från Björkö" (Vitt. akad:s månadsblad
1878 och 1880) och "Björkö i Mälaren, en vägledning
för besökande" (1888), alla af samme författare.
H. S.

Björkö, större ö i Roslagsskärgården, mellan
Björköfjärden och Ålands haf. Dess större, södra del
tillhör Vätö socken, dess norra del Väddö.

Björkö, socken i Jönköpings län, Östra härad. 9,961
har. 1,356 inv. (1903). B. bildar med Näfvelsjö
ett konsistoriellt pastorat i Växjö stift, Östra
härads kontrakt.

Björkö (fi. Koivisto), imperiellt pastorat af
3:e kl., Viborgs kontrakt, Nyslotts stift,
Finland, Viborgs län, Stranda härad och
domsaga. Till pastoratet höra äfven Seitskär och
Lavansaari utöar i Finska viken. Areal omkr. 330
kvkm. Befolkningen, finsktalande, 10,245 pers. (1903).
A. G. F.

Björkö, ett s. k. titulärt friherreskap. Då Hans
Wachtmeister 8 april 1651 upphöjdes i friherrligt
stånd, erhöll han rätt att titulera sig friherre till
Björkö socken i Viborgs län, där han 12 dec. 1649
erhållit en donation på 129 hemman à 45 1/2 mtl med
omkr. 1,200 dal. smt viss och oviss ränta under
Norrköpings besluts villkor. Ehuru sålunda ej verkligt
friherreskap, fick besittningen dock efter hand namn
af sådant och blef ock såsom friherreskap enligt 1680
års riksdagsbeslut reduceradt 1681. Den uppskattades
då till 78 1/2 mtl och beräknades i vissa och ovissa
samt extraordinarie räntor gifva 1,825 dal. smt.
S. C.

Björköfjärden, fjärd af Ålands haf, mellan Väddö,
Björkö och fasta landet af Stockholms län. Den
sammanhänger i n. genom Väddö kanal med Ortalaviken.

Björlanda, socken i Göteborgs och Bohus län, Västra
Hisings härad. 4,113 har. 1,100 inv. (1903). Annex
till Säfve, Göteborgs stift, Älfsyssels södra
kontrakt.

Björlin, Gustaf, militär, författare, riksdagsman,
f. 14 okt. 1845 i Åmål, blef 1865 underlöjtnant
vid Västgöta-Dals regemente, genomgick 1867–70
krigshögskolan å Marieberg, hade därefter några år
anställning vid krigsskolan på Karlberg, blef 1873
löjtnant i armén och generalstabsofficer, avancerade
vid generalstaben till kapten (1879), major (1888)
och öfverstelöjtnant (1892), var därunder 1882–95
afdelningschef för krigshistoriska afdelningen
samt redigerade de 2 första banden (1890 och 1894)
af det af denna utgifna verket "Sveriges krig åren
1808 och 1809". Han utnämndes 1895 till öfverste och
militärbefälhafvare på Gottland, i hvilken egenskap
han utvecklat en synnerligt nitisk verksamhet, samt
befordrades 1903 till generalmajor i armén. B. har
därjämte haft åtskilliga andra befattningar. Så
var han sekreterare vid riksdagens särskilda
(försvars-)utskott 1875, 1877, 1878 och 1892
(urtima riksdagen, då den förbättrade härordning
antogs, hvartill B. såsom tillkallad sakkunnig till
statsutskottet vid samma års lagtima riksdag uppgjort
grunderna) och vid Allmänna försvarsföreningen
1890–97, hvars tidskrift han redigerade. 1895 valdes
han (omvaldes 1904) för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:57 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free