Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Björn, Ursus, zool., typ för en särskild familj, Ursidæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till det yttre kan man visserligen utan stor
svårighet urskilja arter och konstanta varieteter;
men öfverensstämmelserna i dessas inre byggnad
binda dem nära samman med hvarandra. Mest olik de
öfriga är isbjörnen (U. maritimus; se fig. 1) med
sina hårbeklädda fotsulor. Äfven jonglörbjörnen
(U. labiatus), från Indien, kan betraktas såsom
typ för en från den egentliga björntypen skarpt
skild utvecklingsform och utmärker sig särskildt
genom sin långa nos och långa, hängande, särdeles
rörliga läppar och förlusten af de mellersta
öfre framtänderna. Nära besläktad med vår vanliga
landtbjörn är den nordamerikanska, i synnerhet på
Klippbergen lefvande, griselbjörnen
Fig. 2. Landtbjörnen.
(U. horribilis; jfr eng. <i<grisly</i>, gräslig), hvilken
utmärker sig både genom sin storlek (hans längd
uppgår ibland till 2,5 m.) och särskildt genom sina
ända till 15 cm. långa klor, dubbelt så långa på
framfötterna som på bakfötterna. Den skildring man
gjort af griselbjörnens blodtörstighet och styrka har
i mycket visat sig öfverdrifven, och indianerna jaga
honom ofta utan fara. Till arten väl skilda från de
förra äro den mindre, svarta nordamerikanska björnen
(baribalen, U. americanus] och malajbjörnen
(U. malayanus), hvilken senare utmärker sig genom sitt
breda, korta hufvud, sin korta hårbeklädnad och sina
långa klor; hans hem är Nepal, Bortre Indien och flera
af malajiska arkipelagens öar. Han anses uteslutande
lefva af vegetabilier. Europas och Asiens landtbjörn
(U. arctos) varierar både till storlek och färg
(från svart eller mörkbrunt till gulbrunt eller,
någon gång, hvitt), utan att dessa olikheter alltid
utmärka skillnad i ålder eller kön. Bland dessa
varieteter är den isabellfärgade Libanons-björnen
(U. syriacus) bekant från den heliga skrift, där det
berättas (2 Kon. 2: 23–24) huru han en gång sönderslet
24 piltar, som hånade profeten Elisa. Från England
är björnen längesedan försvunnen, och från de mera
bebyggda trakterna på Europas fastland är han numera
undanträngd; men i skogiga bergstrakter finnes han
ännu, t. o. m. i Grekland. Hans utbredning sträcker
sig för öfrigt öfver mellersta och norra Asien till
Japan och, såsom ofvan blifvit nämndt, till norra
Amerika. I Sverige förekommer han numera endast i
Värmland, Dalarna och de
nordligare landskapen. Norges fjäll däremot gifva
honom äfven sydligare belägna tillflyktsorter och
fasta tillhåll. Från säterlifvet berättas mången
historia om björnens besök, hvilka vanligen äro
fredliga, om han också ej alltid låter bortskrämma sig
af barn. Hans lynne är trögt, men han går och lunkar
fort; i träd klättrar han säkert, ehuru långsamt
och försiktigt och alltid med bakdelen nedåt. Att
hans rörelser hafva en viss likhet med människans,
har gjort, att man anser honom ega förstånd. Däraf
det bekanta yttrandet, att han har en mans vett och
tolf mans styrka. Men i vanliga fall, och åtminstone
då rofdjursnaturen icke vaknat hos honom, visar han ej
något tecken till list. Länge utsatt för förföljelser,
har han till slut lärt sig att undfly dessa. Äfven
om han funnit smak i animalisk föda, saknar han de
egentliga rofdjurens förmåga att smyga eller lura
sig till sitt rof, ehuru hans yttre sinnen äro
skarpa nog. Han litar då hellre på sin styrka. De
största kreatur falla för ett slag af hans ram,
och behändigt bär han, äfven i oländig mark, en
ko på sina framfötter. Därvid begagnar han sig
af samma förmåga att gå på bakbenen, hvilken gjort
honom beryktad i djurtämjarens hand, vid den numera
sällsynta björndansen. Endast om han såras eller
retas, trotsar han människans angrepp. När vintern
inbryter, söker han i ensligheten sitt ide. Han
väljer det vanligen i klippspringor eller hålor
under nedfallna träd, eller bygger han det själf
utaf kvistar, under hvilka han reder en bädd af
mossa. Så ligger han (åtminstone här i norden) i sin
vintersömn, utan annan näring än det hull han samlat
på hösten. I södern lär han, åtminstone i vanliga
fall, ej lägga sig i någon vintersömn (hibernera),
utan lefver i stället, liksom annars, sitt tröga
och enstöriga lif i skogarna. Denna tröghet i sinnet
kommer honom väl till pass, när han tvingas att lefva
i fångenskap, där han mindre än andra, mera lifliga,
rofdjur lider af frihetens förlust. Man har exempel
på att björnar öfver fyrtio år uthärdat lifvet i
en björngrop. I sådana kan man ock med lätthet få
björnarna att fortplanta sig. Kärleken gör för öfrigt
ett sällskapsdjur äfven af den frie, eljest enstörige
björnen. Björnhannen visar en liflig tillgifvenhet
för honan, så länge brunsttiden varar. Honan är ett
mönster för moderlig ömhet. I augusti eller september
sker parningen. I januari eller februari, medan honan
ligger i sitt ide, föder hon 1-3 (sällan 4) små ungar,
knappt större än råttor. I fyra veckor äro ungarna
blinda, i fyra månader dia de. Ofta lära de följa
sin moder, äfven i sällskap med yngre kullar, ända
tills de blifva tre eller fyra år. När de blifvit
fem år, äro de själfva fortplantningsskickliga. Hos
oss når björnens kroppslängd knappast öfver 1,7 m.,
och i södern synes han blifva något mindre; men
i Sibirien lär han anträffas med en storlek, som
föga understiger griselbjörnens. Både fäll och kött
ega värde. – Den stora, numera fullständigt utdöda
grottbjörnen (U. spelæus) lefde i Europa samtidigt
med människorna af den s. k. Neanderthal-rasen.
F. A. S. (L–e.)
Björnjakten har af gammalt varit föremål för den
nordiska idrottsmannens lifligaste intresse. Med den
klena beväpningen fordomtima var också nedläggandet
af den fruktade skogsdrotten en verklig bragd. Björnen
fångades förr i "bås" eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
