Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blad, bot., växtorgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stammen har en jämförelsevis obegränsad tillväxt
och dess storlek sålunda är mera obestämd, har
däremot bladet en begränsad tillväxt och är till
följd däraf också hos hvarje särskild art af en
mera bestämd storlek. Då stammens förlängning
vanligen sker genom tillväxt i toppen, sker
däremot bladets hufvudsakligen genom tillväxt vid
basen. Bladen anläggas på stammens yta, exogent, som
sidobildningar och i form af vårtor eller utskott;
i en del fall och särskildt hos monokotyledonernas
embryo är hjärtbladet ej en sidobildning på stammen,
utan står terminalt, d. v. s. utgår från skottaxelns
spets. Blad förekomma allmänt hos s. k. högre växter,
ned till mossor; hos alger och svampar (bålväxter)
saknas de, utom hos några högre utvecklade alger,
där bålen utdifferentierats i stam och blad ,
t. ex. Caulerpa, Sargassum.
De flesta blad äro, åtminstone delvis, till formen
skiflika. Den del af ett blad, som har denna form,
kallas bladskifvan. Jämte denna finnes hos ett mycket
stort antal blad en nedre, bladskifvan uppbärande,
smalare del, bladskaftet. Ofta är dettas nedre del
särskildt utbildad och kallas då bladfot. Denna kan
hos somliga blad vara skiflikt utvidgad, mer eller
mindre omfattande stammen, och har då benämnts
bladslida, t. ex. hos gräs och umbelliferer
(fig. 1). Hos gräsen tjänstgör den som stödjande
organ för stammen. Stipler äro mer eller mindre
bladlika utbildningar af blädfoten, t. ex. hos
Rosaceæ och Leguminosæ (fig. 2). Saknas skaftet
(oskaftade blad), utgå bladen vanligen med bred bas
från stammen. Ofta omfattar bladbasen
Fig. 1.
Fig. 2. Blommande gren af ärt (Pisum), a blomskaft,
b småblad, n stipler, <i>r/i> klänge, s stam.
stammen helt och hållet (omfattande blad), t. ex. vallmo;
därvid kunna bladets omfattande flikar sammanväxa
med hvarandra (genomvuxna blad) eller, om bladen äro
motsatta, med motstående blads flikar, t. ex.
kaprifol, Lonicera caprifolium. Blad, bildade endast
af skaft (s. k. <sp>fyllodier<sp>) eller endast af slida,
förekomma äfven, ehuru mera sällan. Exempel
på det förra slaget lämna oss bland inhemska
växter Sagittaria sagittifolia, i sina nedre,
under vattnet nedsänkta blad, och bland utländska
en mängd nyholländska akacior; till det senare
slaget höra åtskilliga Umbelliferæ i sina öfversta
örtblad. Vanligen är bladskifvan genomdragen af
s. k. nerver, hvilka på bladets undersida framträda
som fastare åsar eller ribbor. De bestå hufvudsakligen
af ledningsväfnad, som tillför bladets olika delar
vatten med däri lösta ämnen samt därjämte bortleder
de i bladet beredda näringsämnena. Emellertid ha
nerverna äfven en rent mekanisk funktion, såsom
bladets fasta stomme (skelett), hvilken håller
bladets mjukare delar utspända. Bladets nervatur,
liksom i öfrigt dess form och utbildning, har stor
betydelse för växternas bestämning. Man skiljer på
enkelnerviga, handnerviga och fjädernerviga blad. Hos
enkelnerviga (parallellnerviga; fig. 3) blad utgår
från bladbasen en mängd jämnstarka nerver och löper
parallellt med hvarandra, med blott svaga sidogrenar
ut i bladets spets, t. ex. hos de flesta
monokotyledoner. Hos handnerviga blad utstrålar ett mindre
antal, 3–9, jämnstarka nerver från basen, utan att
sedermera förenas i spetsen; därunder förgrena de sig
ytterligare i mindre sidogrenar, t. ex. hästkastanjens
blad. I de fjädernerviga bladen löper en större
nerv genom bladet från bas till spets, medelnerv,
och utsänder därunder fjäderformigt sidonerver,
som ytterligare kunna förgrena sig; detta är den hos
dikotyledonerna vanligast förekommande nervaturen. I
afseende på omkrets o. d. är bladskifvans form i
högsta grad växlande. Endast det kan sägas om de allra
flesta bladskifvor, att de äro väsentligen tvåsidigt
symmetriska. Blad, som äro på ett i ögonen fallande
sätt osymmetriska, äro mera sällsynta. Exempel på
dylika finna vi uti örtbladen hos de allmänt odlade
begoniorna samt i de tvenne sidoställda kronbladen hos
ärtväxternas blommor. – Bladskifvan kan för öfrigt,
på samma sätt som stam och rot, vara grenig eller
ogrenad. Greniga
Fig. 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
