Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blad, bot., växtorgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blad (i den beskrifvande botaniken oftast kallade
inskurna) äro allmänna hos dikotyledoner och
ormbunkar; ogrenade däremot hos monokotyledoner,
barrträd och mossor. Sådana greniga blad, hos hvilka
bladgrenarna äro så skarpt utpräglade, att de synas
bilda särskilda små bladskifvor, af hvilka flera
uppbäras af ett enda bladskaft, har man kallat
sammansatta till skillnad från öfriga, som kallas
enkla. Sammansatta blad äro allmänna inom flera
växtfamiljer, t. ex. ärtväxternas, Leguminoscæ, och
rosväxternas, Rosaceæ. De särskilda, själfständiga
delarna af det sammansatta bladet kallas småblad
(fig. 2 b); dessa småblad kunna å sin sida vara
sammansatta, och man får då dubbelt sammansatta
blad, t. ex. Acacia-arter. De enkla bladen kallas
hela, om inskärningar saknas (helbräddade) eller äro
grunda (sågade, naggade, tandade), flikiga om de äro
djupare. Alltefter bladets nervatur kan man urskilja
hos flikiga blad: handflikiga (handnerviga) och
parflikiga (fjädernerviga) blad; hos sammansatta blad:
fingrade, resp. parbladiga. De enkelnerviga bladen äro
vanligen hela; de fingrade, resp. parbladiga bladen
hos palmer ha uppstått ur hela blad genom skifvans
upprispning efter nerverna.
Följande hufvudslag af blad kunna från morfologisk
synpunkt urskiljas: 1:o hjärtblad, 2:o lågblad, 3:o
örtblad, 4:o högblad, 5:o foderblad, 6:o kronblad,
7:o ståndarblad, 8:o pistillblad. Hjärtblad kallas
de blad, som utvecklas allra först hos växten
och som finnas redan hos det i fröet inneslutna
växtämnet. Dessa blad äro i allmänhet tjocka och
köttiga samt nästan alltid ogrenade (helbräddade). –
Lågblad benämnas fjäll- eller slid-lika blad, som
ofta uppträda på årsskottet före örtbladen. De äro
oskaftade, ogrenade samt ej, eller endast svagt,
gröna. Exempel på sådana finnas i de små, nedre bladen
hos liljekonvaljen, daggkåpan m. fl. En del växter,
t. ex. tallörten, Monotropa hypopitys, ega inga andra
näringsblad än lågblad. – Örtbladen (blad i vanlig
betydelse, "löfblad", mellanblad) äro i regel starkt
gröna, oftast försedda med både skaft och skifva
samt i öfrigt af de mest växlande former. – Högblad
benämnas sådana i regel svagt utvecklade blad, som
uppträda senare än örtbladen, i närheten af blommorna,
oftast vid blomskaftens bas. De äro oskaftade och
ogrenade samt oftast mycket små. Någon gång kunna de
vara ganska stora (t. ex. hos hönsbär, Cornus suecica,
och hos den odlade "kallan", Lantedeschia æthiopica,
hölster) samt ega då oftast en annan färg än den
vanliga gröna. Andra benämningar för högblad äro
blomskärm, holkblad, skärmblad, stödjeblad, svepe. –
De fyra följande bladtyperna sammanfattas vanligen
under benämningen fortplantningsblad (se Blomma).
Då bladen under växtens lif ha att fylla många olika
behof, kan man från fysiologisk synpunkt urskilja
flera slag af blad. De utan jämförelse viktigaste
äro näringsbladen och fortplantningsbladen. Såsom
näringsblad kunna vi i främsta rummet nämna
örtbladen. Dessa hafva såsom organ för näringen
flerfaldiga och högst viktiga uppgifter. De upptaga
utifrån ett af växtens viktigaste näringsämnen,
näml. kolsyra, som Jämte vatten användes till bildande
af organisk substans; de assimilera (om dagen) den
utifrån upptagna och den från roten genom stammen
tillförda, oberedda födan; de afsöndra (genom
transpirationen) öfverflödigt vatten i gasform;
de upptaga den för växtlifvet lika väl som för
djurlifvet nödvändiga syrgasen, och de förvara (då de
äro fleråriga) en del af växtens reservnäring öfver
vintern. (Jfr Andning, Assimilation och Näring.) I
förbigående må nämnas, att örtblad finnas, som hafva
förmåga att upptaga äfven andra ämnen än kolsyra,
näml. örtbladen hos de "insektätande växterna"
(se d. o.). – Ett annat slag af näringsblad äro
hjärtbladen, som kunna tjänstgöra på olika sätt. Hos
vissa växter, t. ex. ärtväxterna, äro de afsedda att i
sig förvara den näring, som den unga plantan behöfver
vid groningen. Hos andra växter, t. ex. dadelpalmen,
hafva de till ändamål att vid groningen uppsuga den
näring, som finnes i den dem omgifvande fröhvitan. Hos
andra åter, t. ex. barrträden, hafva hjärtbladen dels
– och till en början – samma uppgift som i näst förut
nämnda fall, och dels – sedan de vuxit ut ur fröet
och blifvit gröna – den uppgiften att tjänstgöra som
vanliga örtblad. (Jfr Groning.) – Ännu ett slag
af näringsblad hafva vi uti en del lågblad. Sådana
tjänstgöra nämligen hos lökar såsom förvaringsrum
för den reservnäring, hvilken af moderplantan blifvit
nedlagd i löken för att användas vid dess groning. –
Såsom för vissa bestämda uppgifter särskildt
tillpassade slag af blad, med från det vanliga
afvikande utbildning, kunna följande anföras. Med
försvarsblad menas sådana blad, som antingen helt
och hållet eller åtminstone delvis ombildats till
stickande organ, blad-tornar, hvilka bereda växterna
Fig. 4. Bladformer I. a jämbredt, b lansettlikt,
c ovalt, d äggrundt, e hjärtlikt, f njurlikt,
g spjutlikt, h pillikt, i sköldformigt.
ett försvar emot djurens angrepp. Det bästa
exemplet på dylika blad ega vi i Berberisa-buskens
tornar. Dessa hafva så fullständigt förvandlats till
försvarsorgan, att de endast med svårighet kunna
igenkännas som blad. Andra exempel ega vi i tistlarnas
blad, hos hvilka dock endast en del af bladgrenarna
ombildats till tornar, under det att större delen
af bladskifvan tjänstgör som näringsblad. (Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
