Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blanc, fr., hvit färg, förekommer i sammansättningar å en del hvita substanser - Blanc, Kap B., udde på norra kusten af Tunisien - Blanc, Le, arrondissemangshufvudstad i franska dep. Indre - Blanc, Ludwig Gottfried, tysk språkforskare - Blanc. 1. Jean Joseph Charles Louis B., kallad Louis B., fransk politiker och skriftställare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blanc de baleine [da balan], hvalraf;
blanc d’Espagne [despa’nj] l. blanc de fard [da far], vismuthvitt (till smink m. m.);
blanc de Meudon [da möda’] l. d’0rléans [dårlea’] l. de Troyes [da trwa’],
slammad krita som målarfärg;
blanc de neige [da nä j], zink-hvitt; blanc fixe [fiks], barythvitt m. fl.
G. H–r.
Blanc, Kap B. ("Hvita udden"), udde
på norra kusten af Tunisien på 37° 19’ 40" n. br. och
9° 43’ ö. lgd, forntidens Promontorium candidum,
arabernas Ras el-abjad. B. räknas ofta som Afrikas
nordligaste udde, men med orätt, enär Ras Engela,
11 km. västligare, går något längre mot norr.
Blanc, Le [la blä’], arrondissemangshufvudstad
i franska dep. Indre, vid Creuse. 5,368 inv. (1901).
Hästafvel och linnetillverkning. Slottsruin.
Blanc [blan], Ludwig Gottfried, tysk språkforskare,
f. 1781 i Berlin, d. 1866 som professor i romanska
språk vid universitetet i Halle. Hans språkstudier
voro omfattande och grundliga i synnerhet i fråga
om Dantes verk. B:s förnämsta arbeten äro Grammatik
der italienischen sprache (1844), första försöket
till en historisk italiensk språklära, Vocabolario
dantesco (1852), kommentarier till "Divina commedia",
och Handbuch des wissenswürdigsten aus der natur
und geschichte der erde und ihrer bewohner (1824;
8:e uppl. 1867-69; "Verldsbyggnaden, en illustrerad
handbok för alla samhällsklasser", 1865).
Blanc [bla’]. 1. Jean Joseph Charles Louis B., kallad
Louis B., fransk politiker och skriftställare, f. 1811
i Madrid. Fadern, som var gift med en systerdotter
till den bekante diplomaten och Napoleonsfienden Pozzo
di Borgo, var under Joseph Bonapartes korta regering
generalintendent för finanserna i Spanien. Familjens
fattigdom tvang B. att under restaurationen tjäna
sitt uppehälle genom privatlektioner, samtidigt som
han i Paris studerade juridik. 1832 privatlärare i
Arras, började han egna sig åt journalistik. Vid sin
återkomst till Paris blef han medarbetare i flera
radikala tidningar och 1837 för en kort tid redaktör
för en af dem, "Bon sens". Följande år började han
utgifva tidskriften "Revue du progrès politique,
social et littéraire", där han framlade socialistiska
idéer och bl. a. skarpt kritiserade Louis Napoléons
(sedan Napoleon III) då nyligen utkomna arbete "Idées
napoléoniennes". Där publicerade han först sitt 1839
i bokform utgifna ryktbaraste verk, Organisation
du travail (9:e uppl. 1850), som förskaffade honom
stor popularitet och som jämte hans 1841-44 utgifna
Histoire de dix ans (14 :e uppl. 1879-81) bidrog
att framkalla februarirevolutionen 1848 och gifva
denna dess karaktär och att därunder skaffa honom
plats i den provisoriska regeringen, ehuru endast
såsom sekreterare. Misstro mot B. på grund af hans
stora anseende bland massorna och hans misstänkta
uppförande hindrade honom från att i praktiken få
sina socialistiska idéer tillämpade. Det
enda, han lyckades vinna, var tillsättandet av en
"regeringskommission för arbetarna", hvars president
han blef och hvilken skulle undersöka och förbättra
arbetarnas ställning. Den ledde emellertid ej till
något resultat. De beryktade nationalverkstäderna
(se d. o.), som nu upprättades för att skaffa
sysselsättning åt massan af de på grund af
revolutionen arbetslöse, hade för sin tillkomst att
tacka ett förslag af B. och några andra radikala
regeringsmedlemmar, hvari allas "rätt till arbete"
häfdades. Arbetarna gjorde det vid en demonstration 25
febr. 1848 till sitt och tvungo regeringen att antaga
det. Nationalverkstädernas olyckliga resultat har
med orätt tillskrifvas B., som intet hade att skaffa
med planens utförande. Det framkallades i stället
med afsikt af hans fiender Marie och Mallast för
att misskreditera hans socialistiska läror. Invald i
nationalförsamlingen, blef han där snart anklagad för
sin hållning under upploppen i Paris – han misstänktes
fika efter en honom erbjuden arbetardiktatur – och
för att genom sitt förvållande hafva åstadkommit
inrättandet af nationalverkstäderna. Han flydde
först till Belgien och 1854 till London samt blef
"in contumaciam" dömd till deportation. Till försvar
utgaf han Appel aux honnêtes gens (1849), Catéchisme
des socialists (s. å.) och Pages d’histoire de la
révolution de février (1850). För öfrigt idkade han
i London historiskt författarskap, afslutade med
stöd af det rikliga källmaterialet i British museum
1862 sin 15 år tidigare påbörjade Histoire de la
révolution française och utarbetade Histoire de la
révolution de 1848 (utg. först 1870). Han protesterade
mot den af Napoleon III 1859 utfärdade amnestien
och återvände till Paris först efter kejsardömets
störtande, hvarefter han under belägringen tjänade som
simpel soldat. I nationalförsamlingen, där han 1871
invaldes, protesterade han mot afträdandet af Elsass
och yrkade på krigets fortsättande. Han klandrade
skarpt "kommunen", hvars anarkistiska karaktär
stötte honom, och sökte förgäfves genom upprop
till folket åstadkomma endräkt och försoning. Som
medlem af yttersta vänstern kämpade han för alla
åtgärder i demokratisk anda och protesterade mot
statskuppen af 16 maj 1877. Hvarken hans läror eller
hans vältalighet voro emellertid nu längre på modet,
hvarför hans inflytande var ringa. B. afled i Cannes
1882; hans lik bisattes i Paris på statens bekostnad
under oerhörd anslutning af befolkningen.
B:s socialistiska läror, som hufvudsakligen
återfinnas i hans "Organisation du travail", gå i
synnerhet ut på att staten genom att öfvertaga alla
produktionsmedel skall göra slut på det allas krig mot
alla, som framkallas af den fria konkurrensen. Alla
hafva rätt till arbete och till lika stor lön för
samma arbetstid; hvar och en bör hafva, hvad han
behöfver, och gifva, hvad han kan ("à chacun selon
ses besoins, de chacun selon ses facultés"). Äfven
landtbruket, hvartill den individuella egendomsrätten
bör bortfalla, skall bedrifvas gemensamt i stor
skala. B. var dessutom en af de få socialister, som
hyllat malthusianismen. Hans förnämsta historiska
arbete, "Histoire de dix ans", behandlar Frankrikes
historia 1830-40 med stöd af egna hågkomster och
muntliga utsagor af många bland tidens ledande
män. Skildringen af det sociala tillståndet är
synnerligen viktig, emedan den innebär förklaringen till de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
