Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blanche, August, dramatiker, roman- och novellförfattare, politiker, publicist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett ovanligt lågsinnadt sätt, bl. a. med anspelning
på B:s oäkta börd ("Almquistska dådet"). Genom
Crusenstolpe som försoningsmedlare hotade Almquist
B. med ytterligare förföljelse, om han ej upphörde
angripa honom. B. utmanade då Almquist på duell,
hvartill denne emellertid ej lyssnade; vid ett
möte i Strömparterren verkställde då B. sin förut
tillkännagifna afsikt att uttrycka sitt förakt
för Almquist igenom att spotta honom i ansiktet,
hvilket begripligtvis väckte enorm skandal. Då
Hierta efter hemkomsten icke ville desavuera Almquist,
lämnade Sturzen-Becker och A. Lindeberg Aftonbladets
redaktion. B., som fått nog af dagbladspublicistik,
lämnade vid årets utgång Frejas redaktion i andra
händer och beklagade sedan djupt, att han kastat bort
fyra år i tidningsstrider.
Sedan hans far låtit honom flytta in i den sedermera
så bekanta "Malmgården", började B. uteslutande
egna sig åt skönlitterärt skriftställen, till en
början dramatiskt. Här vann han stor framgång med
en rad af teaterpjäser, de flesta efter främmande
förebilder. Svenska scenen, som alltsedan Gustaf III:s
tid varit i saknad af repertoarstycken på lustspelets
område, erhöll nu sådana. 1843 uppfördes å Nya teatern
B:s första stycke, Positivhataren, i fyra akter,
med musik af J. N. Ahlström. Det mottogs med mycket
bifall af publik och kritik och gjorde ett slags
epok. Publiken skrattade åt de Stockholmstyper,
som där framfördes: källarmästaren, den fattige
löjtnanten, kunglig sektern, källarkunderna och
tjänstfolket. Närmast hade väl B. påverkats att
skrifva "lustspel med sång" af de danska vådeviller,
med hvilka han gjort bekantskap under besök i Danmark
1838 och 1840. "Positivhataren" följdes s. å. af ett
tillfällighetsdivertissemang, Silfverbröllopet,
af den otryckta En oktobernatt på Kolmorden, som
föll igenom, och monologen En skådespelares gång
genom lifvet (sedan Den gamle skådespelaren)
senare följde En trappa upp och på nedra botten
(1843, öfversatt från franskan, men ursprungligen
af Nestroy), Magister Bläckstadius (1844, med fritt
begagnande af ett par motiv från Heiberg, likväl
fullt själfständigt bearbetade), Stockholm, Vesterås,
Upsala (1845, öfv. från franskan). Åren 1845 och 1846
bragte några originalstycken, nämligen det allvarliga
skådespelet Läkaren (gifvet å k. teatern 1845), ett
student- och folkskådespel, som har flera gripande
och verkningsfulla scener och äfven en rätt rolig
scen ur studentlifvet, men hvars karaktärsteckning
är nog sjablonmässig; Rika morbror (1845), en
originalfars, byggd på ett rätt vanligt motiv, en
fattiglapp, som antages vara en rik släkting; det
historiska skådespelet Engelbrekt och hans dalkarlar
(1846), som genom vissa anslående enskildheter
(exempelvis dalkarlen Sven Ulfsons rättframma
repliker) blifvit ett mycket populärt folkstycke,
men som minst af allt är historiskt (Engelbrekt
talar som en Stockholmsliberal från 1840-talet,
slutet är t. o. m. "skandinaviskt"); Jernbäraren
(1846), ett sensationsskådespel med social innebörd,
bearbetadt efter hans likanämnda berättelse, samt
monologen Den gamla aktrisen (1846). Af hans öfriga
dramatiska arbeten, som alla äro öfversättningar eller
bearbetningar, hafva i synnerhet två vunnit mycken
popularitet. Det ena är Hittebarnet, som, enligt
hvad Nordensvan påvisat, utgör en tämligen trogen
öfversättning af de två första akterna ur ett franskt
treaktsstycke, "Bouquillon à la recherche d’un père",
af Bayard och Dumanoir, och själfva hufvudfiguren,
Konjander, som genom Fredrik Delands framställning
fick en så stockholmsk färgläggning, är helt och
hållet omflyttad från det franska originalet. Vida
mera fritt begagnade B. tre franska författares
dramatisering af ett motiv ur Scarrons gamla "Le
roman comique" för sitt berömda lustspel Ett resande
teatersällskap (urspr. "En tragedi i Vimmerby",
1848), som ovedersägligen är svenska litteraturens
roligaste fars; här har B. visserligen lånat intrigen
och många af de roliga replikerna, men de präktiga
typerna – Sjövall, Ölander, hvilken senare ej finnes
i det franska stycket – äro tydligen tecknade
efter lefvande svenska modeller, och många af de
till ordspråk vordna replikerna liksom de utmärkta
kupletterna bära vittnesbörd om B:s kvickhet; stycket
blef först uthvissladt, då det gafs å k. teatern,
men firade senare en lysande återuppståndelse.
Bland öfriga ofta gifna bearbetningar märkas Herr
Dardanell (l846: efter Nestroys bekanta Eulenspiegel)
och Döden fadder (1850; efter Haffners "Der tod und
der wunderdoctor"), i hvilken B. kryddat en honom
förelagd öfversättning med en mängd roliga och
fyndiga uttryck och lyckade kupletter. I det hela
gör sig B:s humor gällande i dialog och kupletter
Han eger dessutom utmärkt blick för scenens kraf och
förstår förträffligt lämpa originalen för teatern;
i detta afseende erinrar hans bearbetningskonst om
Gustaf III:s.
B. var äfven verksam såsom romanförfattare och
var härutinnan lärjunge af den franska romandikten:
särskildt var Sue både såsom sensationsskriftställare
och såsom folklig tendensförfattare hans mönster. Hans
arbeten äro skrifna med stor liflighet, men äfven med
ett visst effektsökeri. Efter den kortare sociala
berättelsen Jernbäraren (1845) följde Flickan i
Stadsgården (1847), som framställer en ung kvinnas
kamp och seger mot frestelserna, Vålnaden (s. å.),
Banditen (1848), Första älskarinnan (s. å.) och
Kråknästet (1849). Under en vistelse i Frankrike 1850
fann B. motiv och eggelse till att skrifva sin bästa
roman, den trots alla brister mycket verkningsfulla
Sonen af söder och nord (1851), hvilken lämnar en
liflig och fängslande bild af de rörelser, som pågingo
i Paris under februari-hvälfningen, och ger ett varmt
uttryck för författarens folkliga frihetssympatier.
Men ett tacksammare fält för sin berättargåfva än inom
den större romandikten fann B. i smärre skildringar,
mestadels från Stockholmslifvet; här utvecklade
B. sitt författarskaps bästa sidor. De tidigaste
bland dessa utkommo redan 1845 under namnet Taflor
och berättelser ur Stockholmslifvet; 1856 lästes i
Aftonbladet Berättelser efter klockaren i Danderyd
och när B. 1857 började redigera "Illustrerad
tidning", bjöd denna i sin följetong esomoftast en
eller annan af dessa ypperliga Bilder ur verkligheten,
i hvilka han med fin och lätt hand, varm känsla och
skarpt uppfattande blick omdiktade minnen från ett
innehållsrikt lif. Äfven sedan han med år 1863 lämnat
redaktionen af sistnämnda tidning, fortsatte han med
dessa skildringar, hvilka sedermera samlades under
rubrikerna Hyrkuskens berättelser, En prestmans
anteckningar, En skådespelares öden och Strödda
anteckningar. I denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
