Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bles, Hendrik (kallad "Hendrik met de Bles"), nederländsk målare - Blésois. Se Blaisois - Blessberg. 1. Berg i sydöstra Thüringerwald - Blessberg. 2. Berg i Vorderrhön - Blessera (fr. blesser), såra. Jfr Blessyr - Blessington, Margaret, född Power, grefvinna af B., engelsk romanförfattarinna - Blesson, Ludwig, tysk militärskriftställare - Blessyr (fr. blessure), sår åstadkommet genom vapen - Bleu, fr., blått, användes i sammansättningar för åtskilliga blåa färger och färgämnen - Blialt l. Bliant, ett slags dyrbart sidentyg med invirkade mönster - Bliant. Se Blialt - Blicher, Steen Steensen, dansk novellist och skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Madrid) och Korsbärningen (konstakademien i
Wien), i hvilket sistnämnda arbete han särskildt
framstår som en P. Brueghel d. ä:s omedelbare
föregångare. – I kejsar Rudolf II:s konstkammare i
Prag var B. rikt företrädd, och flera af hans där
befintliga taflor, såsom Loth och hans döttrar,
Petrus, gående på vattnet, Den hel. Hieronymus och
Sofvande hjort i en skog, fördes af svenskarna
1648 till Stockholm, kvarlämnades af drottning
Kristina i Sverige, men synas ha gått förlorade. –
B:s figurer igenkännas på sin långsträckthet,
kantighet och sina fantastiska, fladdrande dräkter.
O. G–g.
Blésois [bléswa]. Se Blaisois.
Blessberg. 1. Berg i sydöstra Thüringerwald. 864 m. –
2. Berg i Vorderrhön. 645 m.
Blessera (fr. blesser), såra. Jfr Blessyr
Blessington [ble’sin>], Margaret, född Power,
grefvinna af B., engelsk romanförfattarinna, f. 1789
på Irland, d. 1849 i Paris, gjorde flera resor på
kontinenten och blef i Genova bekant med lord Byron,
hvars ifriga försvararinna hon var alltsedan. Bland
hennes arbeten märkas Conversations with lord Byron
(1834; ny uppl. 1894), hvari hon öppet uppträdde
till hans försvar, Maxims, thoughts and reflections
(1839) samt en stor mängd noveller och berättelser,
hvilka i en något bred, men liflig och smakfull stil
för det mesta skildra de högre samhällsklassernas
lif. Bland dessa berättelser märkas The victims of
society (1837), The governess (1839; "Guvernanten",
1842), Memoirs of a femme de chambre (1846; "En
kammarjungfrus memoirer", 1851) och Country quarters
(1850, "En inqvartering i landsorten", 1853). Lady B:s
lif är skildradt af Madden (1855) och Molloy (1896).
Blesson, Ludwig, tysk militärskriftställare, f. 1790
i Berlin, deltog 1814 och 1815 i tågen till Frankrike
och utnämndes 1818 till lärare vid krigsskolan i
Berlin. Från 1839 till sin död, 1861, var han en af
direktörerna för den af honom grundade preussiska
ränte- och kapital-försäkringsanstalten. Hans flesta
litterära arbeten afhandla befästningsfrågor. Under
de sista fyrtio åren af sitt lif var B. redaktör för
den ännu utkommande "Militärliteratur-zeitung".
Blessyr (fr. blessure), sår, åstadkommet genom vapen. Jfr Blessera.
Bleu [blö], fr., blått, användes i sammansättningar
som beteckning för åtskilliga blåa färger och
färgämnen. – B. de France [de fräs], berlinerblått
å silke. – B. de Paris [de pari’], B. Raymond
[rama’], B. soluble [såly/bl], B. de Lyon [de lil’]
m. fl. äro blåa tjärfärgämnen, de flesta tillhörande
rosanilingruppen (se Anilinfärger).
Blialt l. Bliant (mlat. blialdum, bliaudum),
ett slags dyrbart sidentyg med invirkade mönster;
brukades i Norden under medeltiden. (G. A. W.)
Bliant. Se Blialt.
Blicher, Steen Steensen, dansk novellist och skald,
f. 11 okt. 1782 i byn Vium nära Viborg, där hans
fader var präst. Ehuru i sin ungdom mycket sjuklig,
tog han 1799 studentexamen med utmärkelse, och sedan
han under två års vistelse på Falster, där han
1801-03 innehade en informatorsplats, genom flitig
motion återvunnit sin hälsa, tog han 1809 teologisk
ämbetsexamen. Vid sidan af
teologien dref han studier i främmande litteraturer,
särskildt engelsk, och utgaf redan 1807-09 en god
prosaöfversättning af Macphersons "Ossians sånger",
hvilkas dystra naturskildringar och vemodsfulla
lyrik tilltalade hans eget skaldelynne. 1810 blef
han adjunkt vid Randers lärda skola och gifte sig
strax därpå med sin farbroders vackra 17-åriga
änka, Juliane Berg (f. 1793, d. 1875). Han lämnade
emellertid snart sin lärarplats och öfvertog arrendet
af sin faders prästgårdsjord i Randlev. Men ehuru han
var en ifrig och förståndig landtbrukare, fattades
honom både praktisk duglighet och sparsamhet för
att kunna sköta detta företag. Hans hustrus rätt
betydliga förmögenhet gick förlorad under de för
landet och särskildt för jordbruket olyckliga åren,
och under hela sitt lif tyngdes B. sedan af skuld och
penningbekymmer. 1819 blef han kyrkoherde i det lilla
pastoratet Torning, beläget på heden och grannsocken
till Vium, och äfven sedan han 1826 blifvit förflyttad
till det långt förmånligare Spentrup, kunde han icke
arbeta sig upp ur sin fattigdom. Dessutom blef hans
äktenskap olyckligt; hans hustru saknade intresse
och förståelse för hans diktarkall och blef honom
slutligen otrogen. 1827 skickade han henne från
hemmet, och ehuru han visserligen efter några månader
1828 lät henne komma tillbaka och förnyade samlifvet,
var under de sista 15 åren af hans lif all innerlig
förbindelse mellan makarna bruten. Dessa husliga
sorger nedtryckte honom djupt, men han sökte tröst
i ett kringflackande jägarlif, hvartill han redan
tidigt fattat lust, och tyvärr äfven i starka drycker,
i synnerhet under de sista åren. Emellertid synes
ryktet hafva starkt öfverdrifvit detta begär, då det
betecknade honom som förfallen. Han var ingalunda
någon dålig präst, utan i flera hänseenden till och
med en duktig sådan, framför allt i yngre år, men
han var tämligen likgiltig för sina ämbetsgöromål och
hade flera sammanstötningar med sina förmän på grund
af sitt stridbara och halsstarriga sinnelag. Till
de mångfaldiga andra sorgerna kom slutligen äfven,
att han hos den läsande allmänheten och hos dåtidens
litterära kritik fann ringa förståelse och ännu
mindre erkännande, något som gjorde honom nedstämd
och bitter.
Redan 1814-17 utgaf B. två band Digte, men de vunno
långt ifrån det bifall, som de hade förtjänat, och det
gick icke bättre med den tredje samlingen, Bautastene
(1823), ehuru den innehöll en cykel ypperliga
minnesvers om berömda eller förtjänta män. 1819-21
skref han några rätt obetydliga lustspel, och
sorgspelet Johanne Gray uppfördes visserligen 1825 på
kungliga teatern, men gjorde ingen lycka. Året förut
hade B. första gången användt den form för diktning,
som skulle bli den för honom mest egendomliga och
tillika den, som grundlade hans rykte och gaf honom
hans ställning i den danska litteraturen, nämligen
novellen. Han började med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
