Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodcirkulation. Se Blodomlopp - Bloddroppe, M. Se Fuchsia - Blod-Egil, öknamn för Egil Ragnarsson - Blodek, bot. Se Ek - Blodek, Wilhelm, bömisk tonsättare - Blodfinkar, zool. Se Lagonosticta - Blodfläck. I rättsmedicinskt hänseende - Blodflöde. Se Blödning - Blodfullhet, patol. Se Plethora - Blodförgiftning, med. Se Bakteriologi - Blodgaser, fysiol. Se Gasutbyte - Blodgång, med., benämning på det slags blödningar - Blodhejen. Se Agvaldsnäs - Blodhostning l. Blodspottning, patol. - Blodhunden, zool. Se Hunden - Blodigel, Hirudo L. eller Sanguisuga Sav., zool. och med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blodcirkulation. Se Blodomlopp.
Bloddroppe, bot. Se Fuchsia.
Blod-Egil, öknamn, som den danske konungen Knut
den heliges (1080-86) styresman för 9 kungsgårdar
på Bornholm, Egil Ragnarsson, fick, därför att han
under en het sjöstrid med venderna hade, för att
svalka sig, druckit det med de fallnes blod starkt
blandade vattnet på bottnen af sitt skepp. Egil låg i
ständig fejd med vendiska sjöröfvare, men tvekade icke
att själf plundra köpmansskepp. Konung Knut fråntog
honom därför hans län, och då han likväl fortsatte
med sitt sjöröfveri, lät Knut hänga honom efter att
hafva afslagit hans släktingars tillbud att med böter
sona hans brott.
Blodek, bot. Se Ek.
Blodek, Wilhelm, bömisk tonsättare, f. 1834, d. 1874,
blef 1860 professor vid konservatoriet i Prag. Hans
tjechiska opera I brunnen hade stor framgång; i
öfrigt skref han manskvartetter, pianostycken m. m.
A. L.
Blodfinkar, zool. Se Lagonosticta.
Blodfläck. I rättsmedicinskt hänseende ligger det
mycken vikt på att säkert kunna igenkänna fläckar af
blod på vapen, kläder, möbler o. s. v. samt på själfva
den plats, där blodsutgjutelse försiggått. Lyckligtvis
äro metoderna för detta igenkännande mycket fina
och säkra. Med mikroskop kan man, om blodet ej är
intorkadt (eljest är det osäkert), lätt urskilja
de röda blodkropparna. Äfven en mycket ringa
mängd blodfärgämne låter sig lätt igenkännas med
spektroskop, emedan det sätt, hvarpå lösningar af
blodfärgämnet eller dess sönderdelningsprodukter
absorbera genomfallande ljus, är så karakteristiskt,
att dessa absorptionsspektra ej kunna förväxlas
med andra. En tredje lätt och säker metod är att
ur blodfärgämnet framställa till färg och form
karakteristiska kristaller, s. k. heminkristaller. Med
koncentrerad ättiksyra och ett minimum koksalt,
vanligen efter uppvärmning och afsvalning, bildas
mikroskopiskt små, bruna, rombiska kristalltaflor,
som äro lätta att igenkänna. Äfven andra prof äro
föreslagna och använda, hvilka gå ut på att uppvisa
dels blodfärgämnet, dels andra blodets beståndsdelar,
men de kunna ej i säkerhet och finhet mäta sig
med de här nämnda. Att skilja mellan fläckar af
människo- och djurblod låter sig däremot endast med
svårighet göra. För den kemiska och spektroskopiska
undersökningen förhålla de sig lika. På de röda
blodkropparnas storlek och form kan, medelst
mikroskopet, människans blod skiljas från vissa
djurs, men från andras däremot icke, och ytterst
sällan kommer en blodfläck till undersökning under
sådana förhållanden, att blodkropparnas storlek kan
noggrant bestämmas. På senaste tid har man iakttagit,
att om djur af en art (A) behandlas med upprepade
insprutningar af blod från djur af en annan art
(B), så erhåller blodet från djuret A egenskapen
att under vissa förhållanden gifva fällning vid
blandning med blod från djuret B. Härpå grundar
sig den s. k. biologiska metoden att särskilja
fläckar af människo- och djurblod. Hittills vunnen
erfarenhet synes dock gifva vid handen, att äfven de
med denna metod erhållna resultaten ofta äro osäkra
och alltid måste bedömas med stor försiktighet.
S. J–n.
Blodflöde. Se Blödning.
Blodfullhet, patol. Se Plethora
Blodförgiftning, med. Se Bakteriologi.
Blodgaser, fysiol. Se Gasutbyte.
Blodgång, med., benämning på det slags blödningar,
som uttränga ur underlifsorganens utförsöppningar:
ändtarmen, urinröret och kvinnans könsdelar,
synnerligast de sistnämnda. Orsakerna kunna vara
af mångahanda slag, ifrån endast en stegring af den
normala, månatligen återkommande, blödningen hos den
fullvuxna kvinnan, till sådana, som orsakas af de
svåraste sjukdomar i dessa organ. I hvarje fall är
en omsorgsfull undersökning och ofta en genomgripande
behandling af nöden.
Rsr.*
Blodhejen. Se Agvaldsnäs.
Blodhostning l. Blodspottning, patol., ett
sjukdomssymtom, som vanligen beror på en blödning i
lungorna, oftast framkallad af lungsot, men ibland
äfven af hjärtlidande. Det upphostade blodet är i
allmänhet ljusrödt och luftblandadt. Stundom kommer
dock blodet från bakre delen af näshålan eller
svalget. Är en blödning från lungorna mycket häftig
och betydlig, kallas den blodstörtning, hvilket ord
äfven betecknar andra häftiga blödningar (t. ex. från
de kvinnliga könsorganen). – Det är sällsynt, att en
lungblödning omedelbart för till döden. Den sjuke
har att i första rummet iakttaga den fullkomligaste
stillhet, tills läkare hinner öfvertaga behandlingen.
Jhm. (I. H.)
Blodhunden, zool. Se Hunden.
Blodigel, Hirudo L. eller Sanguisuga Sav., zool.
och med., ett i vatten lefvande släkte, hörande till
afdelningen Annulata bland maskarna. Den
 |
| Fig. 2. |
|
| Fig. 3 |
|
| Fig. 1. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
