- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
725-726

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodkroppsräkningsapparat, Hemocytometer - Blodkräkning, patol. - Blodkärl, anat., de rör i hvilka blodet kringströmmar - Blodkörtlar, anat., några hos djuren befintliga körtlar - Blodledare, anat., trekantiga eller trinda endotelklädda rum - Blodlefver, fysiol., dets. som blodkaka. Se Blod - Blodlutkol, dets. som blodkol (se d. o.) - Blodlutsalt, kem., det vanliga namnet på ferrocyankalium och ferricyankalium

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppsuget till märket 0,5, är blandningen l : 200; var
det uppsuget till märket 1, är blandningen 1:100. –
2. I och för räkningen af blodkropparna öfverföres
därefter det förtunnade blodet i en af Abbé och
Zeiss konstruerad räknekammare. Denna begränsas af
en på en glasskifva, s. k. objektglas (se fig. 2;
fig. 4 visar detsamma i tvärsnitt) fastkittad
glasram (W), har ett djup af 0,1 mm. och kan täckas
af en synnerligen tunn glasskifva, s. k. täckglas
(D). Kammarens botten är indelad i kvadratiska
fält (fig. 3 visar dessa fält förstorade). Rummet
öfver hvarje kvadrat är = 1/4000 kbmm. Man lägger nu
objektglaset, som i sin räknekammare innesluter det
förtunnade blodet, under mikroskopet och räknar det
antal blodkroppar, som visa sig inom ett kvadratiskt
fält. Detta antal, multipliceradt med 4,000, gifver
antalet blodkroppar i 1 kubikmillimeter. Detta
antal skall vidare multipliceras med 100 eller 200,
allteftersom blodet vid förtunningen blifvit utspädt
100 eller 200 gånger. För större säkerhets skull
räknar man antalet blodkroppar inom flera fält och
tager medelvärdet af de olika beräkningarna. Detta
förfaringssätt använder man för att utröna mängden af
de röda blodkropparna. – Vill man uteslutande lära
känna antalet hvita blodkroppar, kan man äfvenledes
begagna sig af räknekammaren, men blandar härvid
blodet med 10 delar af 1/3 proc. ättiksyreblandning,
hvarigenom alla röda blodkroppar upplösas och endast
de hvita förbli iakttagbara.

För att kliniskt bestämma mängden af blodfärgämne
l. hemoglobin i blodet betjänar man sig bl. a. af
v. Fleischls s. k. hemometer (se Hemoglobin).
E. Hgn.

Blodkräkning, patol, är vanligen ett symtom
af sjukdom i magsäcken, oftast af magsår
(se d. o.); stundom är det dock från näshålan,
svalget eller efter lungblödning nedsväljdt blod, som
uppkräkes. Har det uppkräkta blodet fått ligga någon
tid i magen och påverkats af den sura magsaften, har
det en mörk, ofta kaffesumpliknande färg. Stillhet
är af nöden, och is må användas invärtes och
utvärtes i maggropen medelst isblåsa, tills läkare
hinner utröna orsaken och taga vården om hand.
Jhm. (I. H.)

Blodkärl, anat., benämning på de rör, i hvilka blodet
kringströmmar hos människan och vissa djur. Med
afseende på deras olika beskaffenhet och förrättningar
indelar man dem i tre slag: 1) artärer (pulsådror),
i hvilka blodet drifves från hjärtat till lungorna
och de öfriga kroppsdelarna; 2) vener (blodådror),
i hvilka blodet flyter till hjärtat från lungorna och
de öfriga kroppsdelarna; och 3) kpillarkärl
(hårrörskärl), i hvilka artärerna kommunicera med
venerna. Det sistnämnda slaget bildar öfvergångskärl
mellan de två förstnämnda, hvilka äro endast
ledningsrör för blodet; kapillarkärlen äro därjämte
platsen för ämnesutbytet mellan blod och väfnadssafter
samt för afsöndringarna. Tillsammans med hjärtat och
lymfkärlen utgöra blodkärlen ett slutet rörsystem
(cirkulationsorganen, cirkulationsapparaten),
i hvilket kroppens näringsvätskor röra sig.
G. v. D.*

Blodkörtlar, anat., några hos djuren befintliga
körtlar eller körtellika bildningar, hvilka stå eller
ansetts stå i samband med blodets beredning. Dessa
äro hos människan: lefver, mjälte, bräss,
sköldkörtel, binjurar
och hjärnbihanget.
G. v. D.*

Blodledare, anat., de trekantiga eller trinda,
mellan den hårda hjärnhinnans lager befintliga
endotelklädda rum, i hvilka det venösa blodet från
hjärnan samt från vissa sinnesorgan och delar af
hufvudskålen ledes till de inre halsvenerna. Deras
styfva, hvarken elastiska eller kontraktila, väggar
stå spända, och de kunna endast obetydligt utspännas
eller sammanfalla. Till följd däraf är hjärnan skyddad
mot inflytandet af växlande vidd och tryck i denna
del af sitt kärlsystem. G. v. D.*

Blodlefver, fysiol., dets. som blodkaka. Se Blod.

<b>Blodlutkol,</B dets. som blodkol (se d. o.).

Blodlutsalt, kem., det vanliga namnet på
ferrocyankalium och ferricyankalium. Det förra
kallas gult, det senare rödt blodlutsalt. Det gula
beredes af blod, som inkokats och kolats, eller af
andra kväfvehaltiga ämnen ur djurriket (hår, horn,
affall från slakterier m. m.), hvilka kolats. Det
sålunda erhållna kväfvehaltiga kolet blandas med
pottaska (kaliumkarbonat) och järn samt upphettas
till smältning. Genom inverkan af kaliumkarbonat på
det kväfvehaltiga kolet bildas cyankalium. Järnet
tjänar att binda i smältan förekommande svafvel, som
har sitt ursprung från orenligheter i råämnena. Om
ej svaflet aflägsnades, skulle en stor del af
cyankaliet förenas med svafvel till rodankalium,
hvarigenom förlust skulle uppstå. Den smälta massan
utkokas, då cyankalium med svafveljärnet och i massan
inblandadt järn ger upphof till ferrocyanvätesyrans
kaliumsalt, gult blodlutsalt. Lösningen afdunstas
till kristallisering, då orent blodlutsalt erhålles,
hvilket renas genom omkristalliseringar. Det
gula saltet är sammansatt efter formeln K4 (CN)6
Fe + 3 H2O och bildar vackert gula kristaller
(kvadratoktaedrar), som visa en hög grad af
klyfbarhet, så att de kunna delas i tunna
skifvor. Saltet löses lätt i vatten och är,
oaktadt sin cyanhalt, ej giftigt, emedan cyanet ej
förekommer i form af fria ioner, utan bundet vid
järn till den komplexa ferrocyanionen (CN)6Fe. Af
samma anledning kan järnet ej här påvisas medelst
vanliga järnreaktioner. Upphettas saltet, bortgår
först dess kristallvattenhalt, och den vattenfria
återstoden sönderdelas, vid starkare upphettning, i
kväfgas, koljärn och cyankalium. Blandas
en lösning af detta gula salt med ett järnoxidsalt,
eller järnklorid, fås en mörkblå fällning af
berlinerblått, hvilken uppstår enligt ekvationen:
4 Fe Cl3+3 K4 (CN)6Fe
järnklorid gult blodlutsalt
=12 K Cl+Fe4III (CN)18Fe3 II.
klorkalium berlinerblått
Blandas det gula saltet med en stark syra, uppstår
en i vatten löslig syra, kallad ferrocyanvätesyra,
H4(CN)6Fe, som med baser ger vatten och en hel
serie af salter, kallade ferrocyanmetaller, i hvilka
ferrocyanvätesyrans väte är utbytt mot metaller. Många
af dessa hafva karakteristiska färger, såsom den
nyss nämnda järnföreningen berlinerblått samt
koppar-, uran- och molybdenföreningarna, hvilka äro
bruna. Det gula saltet har stor teknisk användning för
tillverkning af berlinerblått och cyankalium samt i
färgerierna för blåfärgning. Om klor eller oxiderande
ämnen få inverka på det gula blodlutsaltet, bildas det
röda saltet eller ferricyankalium, K3 (CN)6 Fe, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 12 12:23:39 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbc/0397.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free