Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodomlopp, fysiol. - Blodpinkning, Hematuri. 1. Patol. Blodafgång med urinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man med mikroskop iakttager blodströmmen i
kapillärerna, ser man därför de röda blodkropparna,
som äro tyngre än blodplasmat, hålla sig i
midten. Hastigheten i kapillärerna uppgår till
0,5–0,8 mm. i sekunden. I artärerna och venerna är
densamma betydligt större, beroende därpå att det
sammanlagda tvärsnittet af samtliga kapillärerna är
betydligt större än tvärsnittet af motsvarande artär
eller ven. Kapillärerna bilda nämligen en betydande
utvidgning af kärlbanan. I aorta hos människan
uppskattas hastigheten till 0,5 m. i sekunden,
d. v. s. omkr. 1,000 ggr större än hastigheten i
kapillärerna. – Såväl trycket som hastigheten hos
blodströmmen i ett kärlområde kan undergå betydande
växlingar. Dessa växlingar stå dels i sammanhang
med olika verksamhetstillstånd hos det organ,
till hvilket kärlen i fråga höra, dels kunna de
bero på regulationen af cirkulationsförhållandena
inom andra kärlområden. De medelstora äfvensom fina
artärernas väggar innehålla glatta muskeltrådar, till
största delen anordnade i ett cirkulärt lager. Äfven
venernas väggar innehålla dylika muskler. Kärlets
tvärsnitt är beroende af kontraktionsgraden
i dessa muskler. Kontraktionen regleras från
centrala nervsystemet genom vissa nerver, de
s. k. kärlnerverna, hvilka äro af tvenne slag:
kärlförträngande och kärlutvidgande. De förra
intaga samma ställning till kärlmusklerna
som rörelsenerverna till kroppens muskler, de
senare åter förmedla en hämning af kontraktionen i
kärlmusklerna. Vid denna hämning ger kärlväggen efter
för blodtrycket och kärlet vidgas. Blodströmmen inom
det tillhörande kärlområdet kan på detta sätt blifva
5 à 6 ggr starkare. Kärlmusklerna reglera på detta
sätt blodtillförseln till de olika organen. Men de
hafva äfven en annan uppgift, nämligen att reglera
det allmänna blodtrycket (se ofvan). Sammandraga sig
kärlmusklerna inom ett större område, t. ex. bukhålans
kärl, minskas af flödet från aorta, och blodtrycket
kommer att stiga. Denna stegring ökas ytterligare
därigenom att vid sammandragningen i fråga kärlens
innehåll drifves genom kapillärerna och venerna
till hjärtat och en större blodmängd sålunda blir
disponibel att af hjärtat utdrifvas i aorta. Kroppens
blodmängd kan variera inom vida gränser, utan att
blodtrycket i högre grad påverkas. En förlust af 1/5
af blodmängden åstadkommer ingen större sänkning af
blodtrycket. Likaså kan man genom transfusion öka
blodmängden, utan att blodtrycket stiger utöfver
det normala. Till stor del beror detta förhållande
på kärlens anpassning efter blodmängden. Men äfven
andra faktorer medverka. Lefvern kan härbärgera
växlande blodmängder, genom kapillärernas väggar
aflämnas eller upptages vätska till, resp. från,
väfnaderna; sekretionen i njurarna och andra körtlar
bidrager att reglera vätskemängden i kärlsystemet. –
Blodtrycket i aorta utgör den belastning hjärtat
har att uppbära vid sitt arbete. Produkten af den
utdrifna blodmängden – "hjärtats pulsvolym" – och
blodtrycket i aorta resp. lungartären utgör måttet
på det arbete vänstra, resp. högra, kammaren utför
vid hvarje systole. Härtill kommer visserligen det
arbete, som motsvarar den hastighet den utdrifna
blodmassan erhåller, men denna energimängd är
jämförelsevis obetydlig. Hos människan uppskattas
hjärtats pulsvolym till 50–100 kbcm. Antager man
blodtrycket i aorta till
150 mm. kvicksilfver (se ofvan), så uppgår vänstra
kammarens arbete till 102–204 gramm-meter för hvarje
systole. Högra kammarens arbete utgör omkr. 1/3 af
detta värde, enär trycket i lungartären är omkr. 3 ggr
mindre än i aorta. Hjärtats arbete per minut räknadt
är naturligtvis beroende af pulsfrekvensen. Emellertid
står pulsvolymen i allmänhet i omvändt förhållande
till pulsfrekvensen, hvadan arbetet pr tidsenhet
blir oförändradt, äfven om pulsfrekvensen skulle
variera. Detta gäller emellertid endast under den
förutsättning, att blodtillströmningen till hjärtat ej
undergår någon förändring. Ökas blodtillströmningen,
tilltaga både pulsvolym och pulsfrekvens – dock
endast inom vissa gränser –, och hjärtats arbete
pr tidsenhet blir större. Vi hafva härvid antagit
att blodtrycket i aorta varit konstant. En ökning
af hjärtats arbete pr tidsenhet måste emellertid
medföra en stegring af blodtrycket i aorta, om ej
en kompenserande kärlutvidgning samtidigt eger rum,
och en ökning i blodtrycket medför i sin ordning
en ytterligare stegring af hjärtats arbete. Hjärtat
synes emellertid ega en skyddsmekanism mot en sådan
stegring af anspråken på dess arbetsförmåga. Från
hjärtat – eller möjligen från den närmast
hjärtat belägna delen af aorta – leder en nerv,
nervus depressor, impulser till kärlnervernas och
hjärtnervernas centra i förlängda märgen, och denna
nerv förmedlar på reflektorisk väg en minskning
särskildt i bukkärlens kontraktionsgrad äfvensom
en minskning af pulsfrekvensen. – Regleringen af
blodtrycket är en mycket viktig funktion. Flera af
kroppens organ äro nämligen synnerligen känsliga för
sänkning i blodtrycket. Särskildt är detta fallet
med centrala nervsystemet. Sjunker blodtrycket under
en viss gräns, t. ex. i följd af hjärtsvaghet,
genom retning af de hämmande hjärtnerverna, genom
en hastig utvidgning inom bukens stora kärlområde
eller genom stark blodförlust, inträder omedelbart
medvetslöshet, svimning. Sjunker trycket i någon af
njurartärerna under 40 à 50 mm. kvicksilfver, upphör
njursekretionen genast, och äfven om sänkningen
varit hastigt öfvergående, dröjer det ända till 3/4
timme, innan sekretionen kommer åter i gång. Ökad
verksamhet i ett organ, exempelvis muskelarbete
eller körtelsekretion, erfordrar en mångdubbelt
större blodtillförsel än hvilotillståndet. Denna
ökning af blodströmmen förutsätter en ökning både
af blodtrycket i aorta och af den blodmängd, som
på tidsenhet utdrifves af hjärtat. Den erforderliga
stegringen af hjärtats arbete utlöses genom särskilda
mekanismer (se Hjärtnerver och Hjärtat). Hjärtat kan
emellertid ej utan att taga skada utsättas för alltför
stora ansträngningar (se Hjärtsjukdomar). Särskildt
har man funnit att inflytanden, som medföra en
stegring af blodtrycket, i längden verka skadligt
(se Arterioskleros). – En utförligare framställning
af blodomloppet och redogörelse för hithörande
litteratur innehålles i "Physiologie des kreislaufes"
af R. Tigerstedt. Angående upptäckten af blodomloppet
se Harvey. J. E. J–n.
Blodpinkning, Hematuri. 1.
Patol. Blodafgång med urinen,
beror på lidande i njurarna, urinvägarna eller
urinblåsan och är ofta orsakad af sten eller
grus. Jfr Blåssten och Njursjukdomar.
Jhm.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
