Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodskam, Incest, jur. - Blodskuld, den moraliska skuld som någon ådragit sig genom att begå mord - Blodslag, patol., en i hjärnan inträffad blödning - Blodsnö, en företeelse af samma art som blodregn (se d. o.) - Blodspatt, veter. Se Spatt - Blodspenningar, den penningsumma hvarmed en mördare försonade den mördades fränder - Blodspottning, patol. Se Blodhostning - Blodsrådet, en i Nederländerna utomordentlig domstol - Blodstallning l. Blodpinkning, veter., hos nötkreatur och hästar förekommande sjukdom - Blodstensmalm, Blodsten, Järnglans, geol. en järnmalm - Blodstillande medel, med. farm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blodskuld, den moraliska skuld, som någon ådragit
sig genom att begå mord eller dråp. Jfr Blodshämnd.
Blodslag, patol., en i hjärnan inträffad
blödning, hvars symtom hastigt uppträda; den sjuke
störtar stundom tillsammans "såsom träffad af ett
slag". Blodslag har ofta döden eller mer eller mindre
långvariga förlamningar till följd. Se Slag och
Hjärnsjukdomar. Jhm.*
Blodsnö, en företeelse af samma art som blodregn
(se d. o.).
Blodspatt, veter. Se Spatt.
Blodspenningar kallades under medeltiden den
penningsumma, hvarmed en mördare, för att undgå
blodshämnd, försonade den mördades fränder. Så
benämndes ock de i England, enligt lagar af 1692–
1742, utfästa belöningarna för angifvelser af
stråtröfvare, tjufvar och falskmyntare. På grund
af de många falska angifvelserna, för hvilka
ofta oskyldiga föllo offer, afskaffades likväl
blodspenningarna genom en parlamentsakt af 1812 och
kvarstå numera endast såsom belöning för upptäckande
af falskmyntare. Ordet nyttjas äfven om vinst,
förvärfvad genom mord, obarmhärtig girighet o. s. v.
<b>Blodspottning,</b< patol. Se Blodhostning.
Blodsrådet, en i Nederländernas historia sorgligt
ryktbar utomordentlig domstol, hvilken hertigen af
Alba nedsatte 1567. Se Alba och Nederländerna.
<b>Blodstallning</b< l. Blodpinkning, veter., en hos
nötkreatur och hästar förekommande sjukdom, som
fått sitt namn däraf att de sjuka djurens urin af
går blodfärgad. Hos nötkreatur uppträder sjukdomen
vanligast, då de beta å låglända eller skuggiga
betesmarker, och lättast angripas de djur, som
flyttats från höglända till låglända trakter. Under
sjukdomens början visa sig nötkreaturen matta;
foderlusten upphör och diarré inställer sig,
hvarjämte urinen ofta afgår – i början blodröd,
sedermera svartröd. Efter kort tid inträder
förstoppning. Många djur dö antingen däraf eller till
följd af upplösningstillståndet i blodet. Orsaken
till sjukdomen är en art af urdjur eller protozoer
(Piroplasma bigeminum), som af fästingar (<sp>Ixodes
reduvius</i>) genom stick införas i blodkärlen hos
nötkreatur. Protozoerna föröka sig i blodet och
föranleda sönderfall af blodkroppar. Till förekommande
af denna sjukdom böra betesmarker, såvida möjligt är,
afdikas och hagbetena rödjas. I trakter, där sjukdomen
årligen brukar förekomma, böra inköpta nötkreatur
under första delen af sommaren erhålla bete å högland
eller odlad mark.
Blodstallning hos hästar uppkommer hos välfödda djur,
som, efter att ha stått stilla under en eller ett
par dagar, uttagas i arbete och köras fort under en
kort stund. Djuren börja då svettas och vackla samt
blifva snart lama i bakdelen; musklerna å länden äro
ansvällda och kännas hårda. Urinen är svartröd. Om
djuren ej inom 6–7 dagar kunna resas upp och förblifva
stående, ådraga de sig vanligen stora liggsår,
hvilket nödgar att döda dem. Orsaken till sjukdomen
anses vara ett genom sönderdelning af muskelsubstans
bildadt gift. Till förekommande af sjukdomen bör till
välfödda hästar utfodringen minskas under de dagar,
då hästarna icke användas i arbete eller motioneras,
t. ex. under helger eller vid lindrigare åkommor hos
djuren. C. A. L.
Blodstensmalm. Blodsten, Järnglans, geol, en af
Nordens förnämsta järnmalmer, som äfven i utlandet är
ganska allmän, bestående af järnoxid (70 proc. järn
och 30 proc. syre). Den har stålgrå till blåaktigt
stålgrå färg och vanligen stark metallglans. Stundom
anlöper den brokigt. Till texturen är den dels
kornig, dels fjällig (s. k. järnglimmer), stundom
grofkristallinisk (s. k. spatig järnglans). Den
är trögsmält och trögt löslig i syror. Eg. vikt
5,1–5,3. Namnet häntyder på denna malms egenskap
att gifva blodrödt streck och pulver, när den
repas med en knif eller stålspets eller om två
malmstycken gnidas mot hvarandra, i synnerhet om
dessa äro fuktade med litet vatten. – I motsats
till den magnetiska järnmalmen (svartmalmen) drages
blodstensmalmen icke af magneten och inverkar icke
heller på bergkompassens magnetnål, såvida den är
ren och oblandad och ej, såsom ofta är händelsen,
inmängd med magnetisk järnmalm. Genom upphettning i
reducerande låga blir den magnetisk. Den förekommer
som lager, stundom äfven som gångar, företrädesvis
inom de kristalliniska bergarternas områden,
antingen ensam eller jämte magnetisk järnmalm. Bland
svenska blodstensgrufvor märkas Norberg, Striberg,
Grängesberg, Långban, Gellivare m. fl. Vackra
järnglanskristaller träffas vid Calamita på Elba.
E. E.
Röd blodstensmalm l. Hematit kallas på gångar och
lager vanligast i sedimentära yngre bildningar
förekommande järnoxid (Fe2O3), då den ej är
kristalliserad. Den röda blodstensmalmen är
till färgen brunröd, men för öfrigt af ganska
olika beskaffenhet och bildar än njurformiga
massor af trådig textur, än täta och skumlika
eller jordartade stycken, i hvilket fall den
kallas röd järnockra. Utomlands utgör den
röda blodstensmalmen på flera ställen en rätt
viktig järnmalm; i Sverige är den sällsynt.
P.T.C.*
Blodstillande medel, med. farm. För stillande af
blödning användes numera i större utsträckning än
fordom kirurgisk behandling, hvarvid de blödande
kärlen "underbindas" (ombindas). Tryck och kyla
(isblåsa), stundom äfven stark hetta (glödgadt
järn, s. k. termokauter, se d. o.) brukas i lämpliga
fall. Mot svåra blödningar vid förlossningar nyttjas
mekanisk retning (massage) af lifmodern samt heta
sköljningar mer än egentliga läkemedel. Bland
blodstillningsmedel af mekanisk art må erinras om
fnösket (se d. o.) och om s. k. penghawar
djambi, de hopfiltade, hårlika fjällen af vissa
ostindiska ormbunkar (Cibotium-arter); när dessa medel
tryckas mot en blödande såryta, dränker blodet in
i maskorna mellan de fina trådarna, och härigenom
befordras dess lefrande (koagulation) i rätt hög
grad. – Bland egentliga blodstillande medel märkas
sådana, som framkalla blodstillning på kemisk väg,
nämligen genom att utfälla ägghvitekroppar i
blodet och därigenom framkalla ett tilltäppande af
blödande kärl medelst härvid bildade blodproppar;
sådana medel äro järnklorid, järnvitriol, alun,
garfsyra, s. k. ferropyrin (se d. o.) o. d. Äfven
försökas fysiologiska blodstillningsmedel, såsom
preparat på mjöldryga (se d. o.) och hydrastis
(se d. o.), hvilka genom inverkan på den nervapparat,
som reglerar blodkärlens muskulatur ("kärlcentra"),
framkalla en stark sammandragning af blodkärlen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
