- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
759-760

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blomkolf ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1500-talet) tjänade nämligen endast dekorativa ändamål
(arabesker). Bland nederländska blomstermålare
under 1600-talet (detta måleris bästa tid) märkas
Jan Breughel ("blomster-B."), A. Bosschaert, B. van
der Ast, Ijkens, D. Seghers, D. och C. de Heem,
E. van den Broeck m. fl. Det bekanta holländska
blomstervurmeriet bidrog utan tvifvel att hålla
ifrågavarande konst på en hög ståndpunkt äfven
under större delen af 1700-talet, bland hvars
förnämsta konstnärer på detta område må nämnas
Rachel Euysch och Jan v. Huysum. Intet annat lands
blomstermåleri kunde under dessa båda århundraden mäta
sig med Hollands. I nyare tider har denna konstart
råkat i förfall, och till och med de ypperste af
de målare, som i slutet af 1700-talet och under
19:e århundradet egnade sig åt densamma, äro nu
i det närmaste bortglömda – till och med sådana
artister som fransmannen Saint-Jean och belgiern
Robie. Af svenska blomstermålare märkas främst Anna
Munthe-Norstedt och G. G:son Wennerberg – tidigare
idkare af blomstermåleriet i vårt land voro, med
undantag af den i slutet af 1700-talet på Forsmark
verksamme holsteinaren J. Johnsen, egentligen endast
dilettanter. – Bland svenska fruktmålare intaga
Aug. Jernberg och Anna Munthe-Norstedt främsta rummet.
R–n. (O. G–g.)

<b>Blomsterodling,</b< trädg. Odling af blomsterväxter
bedrifves såväl i det fria som i växthus och
boningsrum. Utomhus användas blomsterväxterna till
försköning af trädgårdsanläggningar, och grupper,
rabatter eller ensamt planterade exemplar af
sådana växter ingå i alla anläggningsstilar (se
Trädgård). Odlingen af blomsterväxter tillgår
på väsentligt olika sätt, allteftersom ettåriga
(annuella) eller fleråriga (perenna) växter komma
till användning. De sistnämnda få vanligen kvarstå
år efter år på samma plats, de ettåriga sås antingen
direkt på växtplatsen eller uppdragas på våren i bänk,
för att sedan utflyttas. Som ettåriga behandlas
vissa växter, som fortplantas genom sticklingar,
tagna på våren af öfvervintrade moderexemplar. Sedan
plantorna uppdragits i bänk, utflyttas de till den
plats, där de skola blomstra. Som exempel på sådana
växter må nämnas heliotroper, pelargonior och en del
begonior. – I växthus odlas med fördel såväl en mängd
från varmare länder hämtade växter, hvilka ej skulle
uthärda vårt kalla klimat, som åtskilliga härdigare
växter, hvilka genom drifning förmås att blomma på
andra tider än de på kalljord odlade. Representanter
för den förstnämnda kategorien återfinnas bland
orkidéer, bomeliacéer, kamelior, Erica-arter;
bland de senare märkas syrener, hyacinter, violer,
rosor, nejlikor och liljekonvaljer. – I boningsrum
kunna många af de i växthus odlade blomsterväxterna
hållas. Då emellertid ljuset i boningsrum ofta är
svagare, än hvad som är förenligt med växternas
trefnad, och luften dessutom där är i saknad af
tillräcklig fuktighet, måste dels sådana växter
väljas, som nöja sig med en svag belysning och torr
luft, dels dessa växter sättas på så ljusa platser
som möjligt. Stundom anordnas i boningsrum särskilda
s. k. blomsterfönster, i hvilka man kan uppställa
växterna på ett både vackert och för deras trefnad
fördelaktigt sätt. Dylika fönster böra helst vara
utbyggda, för att uppfånga största möjliga mängd af
ljus. Bland de för odling i boningsrum mest lämpliga
blomsterväxterna märkas fuehsior, kakteer,
pelargonior, begonior och kallor. – I och för försäljning
af lösa, afskurna blommor, s. k. snittblommor,
bedrifves i handelsträdgårdarna en
intensiv kultur, framför allt i växthus, men äfven
i bänkar och å fritt land. Där sådan odling är som
högst uppdrifven, odlas ofta af hvarje producent
endast några få slag af blommor, men dessa i så
mycket större utsträckning och i form af verkliga
specialkulturer. En odlare kan sålunda inrätta
sig för odling af t. ex. liljekonvaljer, rosor och
krysantemum, en annan för nejlikor och violer, en
tredje för orkidéer o. s. v. Dylika specialodlingar
återfinnas omkring alla större städer i Europa. Bland
de mest bekanta blomsterodlande trakterna märkas
Rivieran, som på vintern förser kanske större delen
af Europas blomsteraffärer med rosor, violer och en
del andra blommor, samt öarna i Engelska kanalen,
hvarifrån stora massor af narcisser, hyacinter
och tulpaner m. m. försäljas till London under
vintermånaderna. C.G.D.

Blomsterrör, bot. Se Cannaceæ.

Blomsterspråk, den särskildt i orienten sedan
gammalt brukliga konsten att genom blommor förtäckt
meddela sina tankar och i synnerhet känslor. Detta
"förblommerade" språk lär ha uppfunnits af
haremskvinnor, hvilka sålunda sökte fördrifva tiden
eller meddela sig med sina älskare. Det orientaliska
blomsterspråket, som i allmänhet betecknas med
det arabiska hälsningsordet selâm (frid), är det
rikast utbildade och mest bestämda. Det grundar
sig på blommornas namn, som i österlandet äro
mycket uttrycksfulla. Hos västerlänningarna, där
blomsterspråk kom till användning under medeltiden,
är olika blommors symboliska betydelse tämligen
godtyckligt vald, gärna med anknytning till
yttre egenskaper, utseende, användning, saga eller
skaldekonst. Från riddarlyriken härstammar den gängse
uppfattningen af den snöhvita liljan som symbol af
renhet och oskuld, rosen som sinnebild af kärlek
och festglädje. Liljan vardt äfven en sinnebild af
den heliga jungfrun och rosen af Kristus. Blommornas
doft och framför allt deras färg ha varit bestämmande
för blomsterspråket. Särdeles starka och berusande
dofter liksom de lifligaste färgerna ha medfört
betydelsen af glödande känslor. Och liksom hvitt är
oskuldens färg och rödt kärlekens, betecknar blått
det veka, själfulla, högstämdt minnestrogna; violett,
sammansatt af rödt och blått, är religionens färg,
grönt hoppets och förnyelsens, gult glädjens och
rikedomens, guldets färg, svart sorgens och dödens,
medan brunt betecknar någonting förflutet och
äfven trots. Dessa grundfärgers olika nyanser och
sammanställningar gifva nyckeln till det detaljerade
blomsterspråket. Af det mera enklas beteckningar
må här flera prof anföras. Rätt allmänt väljer man
för att beteckna afton (eller sömn) vallmo, behag
tusensköna, blygsamhet (ödmjukhet) viol, bröllop
myrten, död cypress, elakhet bränn-nässla, fattigdom
tomt ax eller tomt penninggräs, fred olivkvist, himmel
blåklint, hopp sinngrön ("vintergrön"), jungfrulighet
orangeblomma, kärlekslöshet styfmorsblomma, lugn
kamomill, lycka gyllenlack, rykte lager, rädsla asp,
segerglädje palmgren, styrka ek, tårar rosmarin,
åtanke förgätmigej, ära riddarsporre o. s. v. I
upp- och nedvänd ställning får blomman rakt motsatt
betydelse. Äfven i öfrigt kan blommans läge betyda
något; en åt höger lutad har sålunda bemärkelsen
"jag", en åt vänster "du", med den åsatta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:23 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0414.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free