- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
803-804

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåkulla - Blåkål, bot. Se Brassica - Blåkättan, zool. Se Tagghajar - Blåhäxan, zool. Se Svarthå och Tagghajar - Blåland - Blålera. Se Lera - Blålämmeln, zool. Se Lämmelsläktet - Blåmadra, bot. Se Sherardia - Blåmesen, Parus cÏruleus, zool. Se Skogsmessläktet - Blåmusslan, zool. Se Mytilus - Blå måndag. Se Måndag - Blåmän - Blåmärke. Se Blodutådring och Sugillation - Blånad. Se Blodutådring - Blånor - Blåoxe - Blåpenna. Se Blyertspennor - Blå porten - Blår. Se Blånor - Blåriddare - Blåsa - Blåsa appell. Se Appell 4 - Blåsa igenom, maskinb. Se Utblåsning - Blåsa ut, maskinb. Se Utblåsning - Blåsbuske, bot. Se Colutea - Blåsbälg - Blåsene, bot. Se Molinia - Blåsestarr. Se Blåsstarr - Blåsesten. Se Blåssten - Blåsfotingar - Blåsgrund - Blåsgång, ductus cysticus, anat. Se Gallgång - Blåsinstrument

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i Dalarne åren 1668–1673" (1821) och
"Blåkulle-färderna eller handlingar om
trolldomsväsendet i Dalarne åren 1668–1673"
(1845–49), G. Djurklou, "Den onde i folktron"
(i "Svenska fornminnesföreningens tidskrift",
h. 23), Ellen Fries, "Sveriges sista häxprocess
i Dalarne 1757–1763" (1893), samt art. Häxa
och Häxeriprocesser med där angifven litteratur.
B. F. O. (N. E. H.)

Blåkål, <i<bot</i>. Se Brassica.

Blåkättan, zool. Se Tagghajar.

Blåkäxan, zool. Se Svarthå och Tagghajar.

Blåland (isl. Bláland) kallade de gamle nordboarna
Afrika, Etiopien, negrernas eller "blåmännens"
land. Jfr Blåmän.

Blålera. Se Lera.

Blålämmeln, zool. Se Lämmelsläktet.

<b<Blåmadra,</b> bot. Se Sherardia.

Blåmesen, <i>Parus cæruleus, zool. Se Skogsmessläktet.

Blåmusslan, zool. Se Mytilus.

Blå måndag. Se Måndag.

Blåmän ("svartmän") kallade våra förfäder i allmänhet
alla de mörkhyade folken i nordvästra Afrika,
företrädesvis negrerna. Jfr Blåland.

Blåmärke. Se Blodutådring och Sugillation.

Blånad. Se Blodutådring.

Blånor l. Blår, affall efter skäktning och
häckling af lin och hampa, bestående af mestadels
kortare, intrasslade tågor samt däri inblandade
skäfvor o. d. Vanligen spinnas blånor, efter förnyad
häckling, till garn, och däraf väfves blångarnsväf
("blaggarn"), hvaraf det bästa är säckväf, det
simplaste "packduk". Kortaste blår nyttjas till
kalfatring af fartyg och till papper, längre sorter
finna användning inom repslagerier

<b>Blåoxe,</b< zool., ett namn på nilgaun. Se
Antiloper, sp. 1145.

Blåpenna. Se Blyertspennor.

Blå porten, namn på ett mycket omtaladt utvärdshus,
som var beläget invid Stockholm, helt nära ingången
till egentliga Djurgården, vid allmänna vägen och
Djurgårdsbrunnsviken, strax intill den nu nedrifna
Djurgårdsporten, hvilken i likhet med öfriga portar
till Djurgården var blå till färgen. Detta värdshus,
hvilket egentligen hette Lusthusporten och öppnades
på 1600-talet som ett "skänkeri" af munskänken John
Lüpken, egde bestånd i nära 200 år och var under
denna tid, ända till 29 april 1869, då det helt och
hållet nedbrann, det förnämsta och mest besökta af
Stockholms utvärdshus, berömdt i synnerhet för sina
abborrar. På vikens andra strand finnas lägenheterna
Stora Blåporten (numera Skogsinstitutet) och Lilla
Blåporten (hofjägarboställe).

<b>Blår.</b< Se Blånor.

Blåriddare, fordom vanlig benämning på riddare af
danska Elefant-orden (hvilken bäres i blått band),
till skillnad från "hvitriddare", innehafvare af
Dannebrogsordens storkors (hvars ordensband är
hvitt).

Blåsa. 1. Fys. Se Luftblåsa. – 2. Anat. Se
Gallblåsa och Urinorgan. – 3. Dermat. Hudblåsa. Under olika förhållanden uppkomma blåsbildningar
i huden därigenom att vätska ansamlas mellan
öfverhudens ytliga och djupa lager (mellan horn-
och slemlagren). Är innehållet i en sådan blåsa
vattenklart eller mer eller mindre grumligt,
men ej varigt, kallas blåsan, om den är liten,
intill ungefär hampfröstor, vesikel, om den är
större, bulla. Är innehållet åter från början
varigt, eller omvandlas det senare till var, kallas
blåsan pustel Varbildningen förorsakas i en blåsa
i huden, liksom under andra förhållanden, där den
förekommer, nästan alltid af mikroorganismer. Såväl
vid vesikler och bullor som vid pustler stannar det i
regel därvid, att endast öfverhuden blir angripen,
och i de flesta fall torka blåsorna hastigt – efter
eller utan föregående bristning – och läkas utan att
efterlämna något ärr. I sällsyntare fall och framför
allt vid pustler
– exempelvis tämligen regelbundet vid smittkoppor
– går emellertid förändringen mer på djupet;
äfven underhuden angripes i större eller mindre
utsträckning, och såret kan ej längre läkas utan
ärrbildning. Endast ytterst sällan ge de vanliga
pustlerna upphof till omfattande varbildningar
och blodförgiftning. Vid flera af de egentliga
hudsjukdomarna är blåsbildning en mycket vanlig
företeelse, särskildt vid många former af
eksem (se äfven Pemphigus). Tvenne specifika
infektionssjukdomar, vattenkoppor och smittkoppor,
förlöpa (typiskt) med vesikel- resp. pustelbildning;
vid brännskador förekomma s. k. brännblåsor,
från de minsta vesikler till de största bullor (se
Förbränning). G. F–r.

Blåsa appell. Se Appell 4.

Blåsa igenom, maskinb. Se Genomblåsning.

Blåsa ut, maskinb. Se Utblåsning.

<b>Blåsbuske,</b< <i>bot</b>. Se Colutea.

Blåsbälg, apparat, hvarmed hoppressad luft
utblåses. Se vidare Blåsmaskin.

Blåsene, bot. Se Molinia.

Blåsestarr. Se Blåsstarr.

Blåsesten. Se Blåssten.

Blåsfotingar, Physopoda l. Thysanoptera, zool., en
till insekternas klass och rätvingarnas (Orthoptera)
ordning hörande familj, hvars medlemmar utmärka sig
genom fyra lika långa, smala, i kanterna borstklädda
vingar. Fötterna hafva stora sugskifvor i stället för
klor. Genom byggnaden af mundelarna, som äro sugande,
stå dessa insekter nära intill skinnbaggarnas
(Hemiptera) ordning. Skandinavien eger 6 arter, af
hvilka Thrips physopus, som är svart med hvitgrå
vingar, träffas allmänt i blommorna af lejon-
och käringtanden, prästkragen samt i sädens ax,
där den lägger sina ägg. Det är larverna af detta
skadedjur, som på sädesaxen orsaka de hvita fläckar,
hvilka känneteckna vissnade korn, s. k. "slökorn".
A.Sg.*

Blåsgrund, en af kopparstickare välkänd, men föga
anlitad gravyrmetod. Man blåser med tillhjälp af
mekaniska hjälpmedel skarpkornig hård sand mot den
polerade plåtytan, som därigenom "uppruggas", så
att den kan gifva ett fullkomligt svart aftryck. I
den på detta sätt erhållna "grunden" skrapar man
sedan på vanligt mezzotinto-maner med knifvar
upp bildens ljusvalörer från de mörka till de
ljusaste. Förfaringssättet namnes äfven "sandgravyr"
och "sandmezzotint". "Sandgrund" betecknar däremot
ett helt annat förfaringssätt. A. T–g.

Blåsgång, ductus cysticus, anat. Se Gallgång.

Blåsinstrument, benämning på de musikinstrument
af trä, bleck eller mässing, hvilka spelas
med tillhjälp af luft, som inblåses i dem med
munnen. Blåsinstrumenten af trä äro flöjt, oboe,
klarinett och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:25:41 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free