- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
811-812

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blåssten - Blåsstick, kir. Se Ischuri och Troaker - Blåsten. Se Kopparvitriol - Blåsstrumpa - Blåstål, zool. Se Blå-snultran - Blåstång - Blåsuga, bot. Se Käringruka - Blåsverk. Se Blåsmaskin - Blåsvägg, metall. Se Härd - Blåsyra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stenar, i hvilka fosforsyrade salter spela
hufvudrollen: fosforsyrad ammoniak-talk, fosforsyrad
kalk eller blandning af dessa. Dessa stenar äro
vanligast, förekomma hos gamla personer, mest hos
sådana, som lida af blåskatarr, förstorad blåskörtel
e. d. Det är t. o. m. troligt, att, åtminstone i
vissa fall, dessa stenar bildas uteslutande genom
utfällning ur det sjukligt förändrade och förökade
blåsslemmet. De äro lösare och till färgen ljusare än
de andra samt kunna uppnå betydlig storlek. Dessutom
förekomma, ehuru undantagsvis, ännu andra ämnen
i blåsstenarna. Ej sällan blanda sig dessa tre
hufvudbeståndsdelar så, att ett lager (oftast kärnan)
kan bestå af urinsyra, därefter komma koncentriska
aflagringar af fosforsyrade salter, vidare – om
t. ex. blåskatarren för en tid förbättras – åter
urinsyrelager o. s. v.

Sällan förekomma blåsstenar utan att gifva sig
till känna genom smärtor – som ofta nog äro ganska
egendomliga och som ej alltid kännas i blåstrakten,
utan i delar, som äro mer eller mindre därifrån
aflägsnade – samt genom svårighet att bli af med
urinen, hvilken svårighet stundom uppträder alldeles
tvärt och nödgar patienten att intaga rätt ovanliga
ställningar. Ej sällan följer blod med, hvilket i
synnerhet hos barn är ett värdefullt tecken. Alla
rörelser, som åtföljas af skakning (såsom åkning
och ridning), förvärra det onda. I allmänhet orsakar
stenen mera besvär, i samma mån som den är stor. Dock
beror retningen äfven af dess form: små, men ojämna
och spetsiga stenar kunna irritera mycket värre
än de stora. Äfven af blåsans tillstånd beror i
ty fall mycket. Visshet om blåsstenars närvaro fås
likväl endast genom undersökning medelst särskilda,
för ändamålet uppfunna, instrument.

Ofta förekomma flera blåsstenar tillsammans, ja en
gång räknade Desault ända till 200. Vanligare är
att finna 2–4 stenar i samma blåsa, och dessa slipa
då af sig emot hvarandra och blifva fasetterade på
ytorna. En annan egendomlighet hos blåsstenarna är,
att de ibland kunna gömma sig för längre eller kortare
tid. Blåsans väggar undergå nämligen stundom den
förändringen, att vissa partier däraf (de lister,
som muskelknippena bilda) starkt förstoras och bli
framspringande, medan de mellanliggande maskorna
snarare utbuktas bakåt, hvarigenom slutligen kunna
uppkomma riktiga påsar, med mer eller mindre trång
öppning inåt blåsans kavitet. I dessa påsar kunna
stenar mycket väl inhysa sig. Antingen blifva de
kvar där för alltid eller framträda de plötsligt,
och att en sådan ut- och invandring af stenar eger
rum (kanske mest efter verkställd stenkrossning),
har man ej sällan skäl att antaga. Det inses lätt,
att stenens benägenhet att dölja sig medför stora
svårigheter vid undersökningen och behandlingen.

I flera fall äro symtomen af stenpassion jämförelsevis
så lindriga, att patienten med skäl vägrar att
underkasta sig vådan af en operation; och dessa
symtom kunna förblifva lika lindriga hela lifvet
igenom. Men å andra sidan är visst, att de mycket
oftare blifva allt värre och blåsans tillstånd allt
sämre (tillståndet förvärras ytterligare därigenom
att njurarna dragas med i lidandet) samt utsikterna
för en operations lyckliga utgång just därför
allt mörkare, och dock måste till sist operationen
företagas. Stenen, en gång bildad i blåsan, låter ej
lösa sig
genom något medel, utan måste skaffas bort. Endast
vid små stenar hos kvinnor låter detta verkställa
sig genom utvidgande af den naturliga
utförselgången. Eljest måste stenen först krossas sönder i så
små bitar, att de kunna passera ut genom urinröret,
hvilket kallas stenkrossning (eller
litotrisi), eller ock måste en tillräckligt stor väg beredas,
därigenom att man tager hål på urinblåsan och direkt
utdrager stenen hel, hvilket benämnes stensnitt. Båda
metoderna kunna till och med förenas. Stenkrossningen
är långsammare, mera smärtsam och ej fullt så säker,
emedan små bitar lätt kvarlämnas, hvilka kunna gifva
anledning till recidiv. Dock finnes ett stort antal
fall, i hvilka stensnittet är den enda användbara
metoden, och dessa äro just i sig själfva de värsta.
Rsr. (I. Å.)

Blåsstick, kir. Se Ischuri och Troakar.

Blåsten. Se Kopparvitriol.

Blåstrumpa (eng. blue-stocking, fr. bas-bleu), spenamn
på författarinnor. Anledningen till detta uttryck
uppgifves olika. Enligt några källor användes det
först om lady Montague (d. 1762), därför att hon i sin
salong mottog en främling, som i strid med modet var
klädd i blåa strumpor. Enligt andra uppgifter fick
hon detta öknamn af sin försmådde älskare, skalden
Pope, därför att hon själf begagnade sådana. Enligt
en tredje uppgift leder det sitt ursprung från ett
vittert sällskap, som stiftades i London på 1700-talet
och hvars förnämsta medlem, en mrs Stillingfleet,
begagnade blåa strumpor. Man har äfven velat härleda
det från ett venezianskt vitterhetsgille, som kallade
sig "Strumpsällskapet" (Società della calza) och
hvilket bestod af både herrar och damer.

Blåstål, zool. Se Blå-snultran.

Blåstång, Fucus vesiculosus, bot., skogsh., en
tångart, som i stor mängd uppkastas af hafvet på
stränderna i Sveriges södra provinser. Den är ett
ypperligt medel att binda och göda flygsandsfält före
skogsodling där samt användes äfven som gödningsmedel
att köra på åkertegarna. F. L.

Blåsuga, bot. Se Käringruka.

Blåsverk. Se Blåsmaskin.

<b>Blåsvägg,</b< metall. Se Härd.

<b<Blåsyra</b< l. Cyanvätesyra. 1. Kem. En syra, som bildas
vid sönderdelning af ett i bittermandel förekommande
ämne, amygdalin, men vanligen framställes genom
sönderdelning af cyankalium eller gult blodlutsalt
med syror. Så erhålles den vattenhaltiga syran. Den
rena, vattenfria syran fås af cyankvicksilfver
och svafvelväte eller klorväte och är en färglös,
lätt vätska (egentl, vikt 0,7), som kokar vid 26.5°
och stelnar i köld vid -15°. Den har en intensiv
lukt, som påminner om bittermandel, och är kanske
det kraftigaste af alla gifter. Införd i blodet,
förorsakar den, äfven i mycket ringa mängd, en
ögonblicklig död. Såväl den rena som den utspädda
syran sönderdelas af sig själf, i synnerhet i
ljuset. Nämnda syra (som fått sitt namn däraf att en
af dess järnföreningar utgör färgen berlinerblått)
är i kemiskt afseende en vätesyra och innehåller
såsom radikal den sammansatta saltbildaren cyan,
CN. Sammansättningen uttryckes med formeln HNC. Dess
väte kan utbytas mot metaller, då cyanmetaller
uppstå. Såsom syra är blåsyran mycket svag och
utdrifver ej ens kolsyra ur karbonat. – Blåsyran
upptäcktes 1782 af Schéele. Enligt Hoefer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0440.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free