Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boccaccino [båkkatjinå], Boccaccio - Boccaccio [båkka'tjå], Giovanni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
misshag, att han själf och hans verkMarias kröning
(i S. Maria transpontina, nedbruten 1558) allmänt
utskrattades. Han uppehöll sig utan tvifvel äfven i
Venezia, ty i akademien därstädes finnes af honom en
signerad bredbild, Heliga familjen i stort landskap,
som visar inflytande från venezianerna. För
(öfrigt finnas flera madonnabilder af honom dels i
Venezia, dels i Cremona. Genom B., som påverkades
af Giovanni Bellini, bröts den förut enarådande
padovansk-ferraresiska riktningens herravälde inom
målarkonsten i Cremona. C. R. N. (O. G–g.)
Boccaccio [båkka-’tjå], Giovanni, italiensk
författare, järnte Dante och Petrarca grundläggare af
den italienska litteraturen, föddes 1313 i Paris. Han
var oäkta son af en florentinsk köpman och en
parisiska samt fick en vårdad uppfostran. Bestämd
till köpman, sändes han år 1330 till Neapel för
att där utbildas i handelsyrket; han fick emellertid
lof att utbyta detta mot studiet af kanonisk rätt,
som emellertid icke heller var i hans smak; hans håg
låg mera åt klassiska studier. Under sin vistelse
i Neapel drogs B. in i den hvirfvel af ett gladt,
något lättsinnigt lif, som där fördes. Där voro då
många skalder och lärde samlade vid konung Roberts
glada hof, och småningom lämnade ynglingen den honom
förhatliga juridiken samt hängaf sig åt skaldekonsten,
för hvars idkande han alltifrån barndomen haft den
mest afgjorda böjelse. I Neapel träffade han Petrarca,
med hvilken han längre fram (1350) förenades genom
en varm och trogen vänskap, och där
såg han 1338 för första gången den af honom under
namnet Fiammetta besjungna Maria, en naturlig
dotter till konung Robert och gift med en förnäm
neapolitan. Mellan B. och henne uppflammade en kärlek,
som var af helt annan art än Dantes till Beatrice och
Petrarcas till Laura. B:s lyriska dikter (utg. 1802)
afspegla hans kärleks faser. Inspirerad af sin
lidelse, skref han dessutom 1338–40 prosaromanen
Filocolo ("mödans vän", den förut vanliga titeln
Filocopo anses mindre riktig; tryckt 1472), i hvilken
den omtyckta berättelsen om "Flores och Blanzeflor"
fick tjäna som underlag för ändlösa allegorier om
dygd och kärlek. I detta, liksom i flera andra af hans
arbeten, förekommer därjämte en sällsam hopblandning
af antikens mytologi och kristendom. Därnäst skref
han Teseide (1341; tr. 1475). det första försöket
i den moderna tiden att åstadkomma ett epos i
antikens anda. Nämnda hjältedikt är skrifven på
ottave rime, hvilket versslag B., om han också icke
är dess uppfinnare, dock förbättrade och för alltid
fastställde till användning uti italienarnas episka
diktning. Från denna tid, möjligen t. o. m. äldre än
"Teseide", är antagligen äfven Filostrato (tr. 1480),
ett epos, som behandlar den trojanske hjälten
Troilos’ kärlek till Chryseis (eg. Briseis, Kalchas’
dotter), en dikt, som såväl i skildringen af Troilos’
öfversvallande kärlek som i hans älskades trolöshet
lämnar ett rikt bidrag till kärlekens psykologi;
Gaspary anser att B:s konstnärsskap kanske visar
sig allra högst i denna dikt. och Hettner uttrycker
sin förvåning öfver att en så äkta pärla kan vara
glömd. Enligt faderns önskan återvände B. 1341 till
Florens, där saknaden efter Fiammetta gaf upphof åt
Ameto (tr. 1478), en allegoriserande, på omväxlande
prosa och vers (terziner) skrifven herderoman, genom
hvilken han blef grundläggaren af herdedikten i modern
mening, och åt romanen Fiammetta (1342, tr. 1472), där
han i ett fängslande språk och med fin, nästan modernt
verkande psykologi diktar sig in i sin kärestas smärta
efter brytningen. Amorosa visione (tr. 1521), hans
svagaste arbete, är en 50 sånger lång akrostisk dikt
på terziner, i hvilken han framställer de berömdaste
kärlekshistorierna från antiken. 1345 är B. åter i
Neapel. 1346 följde II ninfale fiesolano (tr. 1477),
en versifierad allegorisk novell, som innehåller
hans vackraste ottaver. 1348, då pesten härjade i
Florens, började B. sin Decameron, därtill uppmanad
af Fiammetta och sin beskyddarinna, drottning Johanna,
konung Roberts sondotter och efterträderska. Under de
närmast följande åren, till 1360, användes han af den
florentinska republiken i flera olika beskickningar,
och därunder fullbordade han Decameron (1353) samt
skref (1355) II corbaccio l. Labirinto d’amore
(tr. 1487), en hånfull smädedikt öfver kvinnan och
den sinnliga kärleken. – 1361 uppskrämdes B. af en
döende munks förutsägelser om hans nära förestående
slut, och den dittills lefnadsglade skalden greps
af ånger och ville försvärja allt världsligt,
t. o. m. studierna, en afsikt, hvars verkställande
dock Petrarca genom ett klokt och sundt bref lyckades
förhindra. De följande tio åren tillbragte han
mest i Florens, sysselsatt med sina fyra lärda och
för sin tid betydelsefulla latinska arbeten (två
i klassisk mytologi och geografi, två i historia)
äfvensom åtskilliga latinska ekloger och bref. Äfven
intresserade han sig, liksom Petrarca,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
