- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
869-870

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bodösaken - Boë, Franz de le, medicinsk skrifställare. Se Sylvius - Boeck [bok. 1. Kristian Peter Bianco B. 2. Karl Vilhelm B. 3. Jonas Axel B. 4. Thorvald B. - Boeclerus [bö-], Johan Henrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att gifva sina motståndare i parlamentet vapen i hand
emot sig, om den visade tillmötesgående emot Norge,
och därigenom skaffa oppositionen majoritet, blef
alltmer hotande. Under en fruktansvärd påtryckning
ingicks omsider, för undvikande af en förhandling
"stat emot stat"
, 21 juni 1821 med Denovan en
överenskommelse, genom hvilken hans klienter fingo
en betydlig skadeersättning för förmenta förluster
och befriades från straff för sina egna förseelser.

I Norgo väckte Bodösakens ogynnsamma utgång
allmän förbittring. En officiell, men ofullständig
redogörelse för målet utgafs 1827. Förbittringen
riktade sig i första hand mot utrikesministern
grefve L. von Engeström, som beskylldes för att
hafva behandlat saken vårdslöst. Emellan honom och
det norska statsrådet rådde under sakens behandling
stark spänning, kanske närmast med anledning däraf
att Engeström hyste den uppfattningen, att de norske
ämbetsmännen i Nordland till en början uppträdt
ofvermodigt och att deras hållning i alla stycken
ej lät sig försvara – hvilket ju också måhända egde
sin riktighet. Men utrikesdepartementet bär därför
icke skulden för den ledsamma utgången. Engeström
hade utan tvifvel rätt, när han, innan ännu någon
opinion stadgat sig i Norge, ansåg orsaken till
densamma vara lord Strangfords bearbetningar af den
engelska regeringen. Se Yngvar Nielsen, "Aktstykker
om Bodösagen" (i Hist. saml., I, 1900, s. 113–464)
och "Bodösagen, fremstillet paa grundlag af officielle
og private aktstykker" (1897). Y. N.

Boë, Franz de le, medicinsk skriftställare. Se Sylvius.

Boeck [bok]. 1. Kristian Peter Bianco B.,
norsk naturforskare, f. 1798 i Kongsberg,
blef 1840 professor i fysiologi, komparativ
anatomi och veterinärvetenskap vid Kristiania
universitet. 1838 deltog han i en fransk expedition
till Spetsbergen. 1855 fick han af svenska
vetenskapsakademien flormanska guldmedaljen och
s. å. vid världsutställningen i Paris första klassens
medalj för af honom konstruerade fysiologiska
apparater. Vid Lunds universitets jubelfest 1868
blef han medicine hedersdoktor. Död 1877. B:s
ansenliga verksamhet som vetenskaplig författare kom
hufvudsakligen tidskrifter till godo. Det i Kristiania
befintliga museum för komparativ anatomi är anlagdt
af honom.

2. Karl Vilhelm B., den föregåendes halfbroder, norsk
läkare, f. 1808 i Kongsberg, hade varit anställd som
bruksläkare och militärläkare, då han 1846 utnämndes
till universitetslärare i medicin. 1869 tog han afsked
från nämnda befattning, hvarefter han i ett års
tid vistades i Amerika. 1871 blef han öfverläkare
vid rikshospitalets afdelning för hudsjukdomar. Död
1875. – B:s specialitet var hudsjukdomar, förnämligast
spetälska och syfilis. Hans förnämsta verk rörande
den förstnämnda sjukdomen, Om spedalskhed (1847,
i förening med D. C. Danielssen), utkom 1848 på
franska och belönades af franska institutet med
montyonska priset (2,000 fr.). I förening med
Danielssen utgaf B. äfven det stora verket Samlinger
af iagttagelser over hudens sygdomme
(1855–62). Som
syfilisläkare tillämpade han under åtskilliga år
Auzias-Turennes syfilisation (inympningsmetod),
om hvars fördelaktiga användning han uttalade
sig i flera större och mindre skrifter. För
syfilisationen verkade han äfven i England,
dit han blef kallad för att använda sin metod på
därvarande militärhospital. Auzias-Turenne visade
honom tacksamhet genom att testamentera sitt bibliotek
till Kristiania universitet. B. sökte bilda en skola,
men hans idéer rönte föga framgång.

3. Jonas Axel B., den förstnämndes son,
norsk zoolog, f. 1833 i Kristiania, blef 1863
medicine kandidat samt var från 1865 till sin död,
1873, universitetsstipendiat i zoologi och fick
därunder af regeringen i uppdrag att anställa
undersökningar rörande de norska fiskerierna.
Frukterna af dessa undersökningar nedlade han i en
af norska indredepartementet utgifven berättelse
om sillfiskena i Norge, hvilken berättelse äfven
utkom i svensk och engelsk-amerikansk öfversättning.
B:s största arbete är De skandinaviske og arktiske
amfipoder
(1876, utgifvet efter författarens död).

4. Thorvald B., den föregåendes
broder, norsk bibliofil, f. 1835 i Kristiania, d.
där 1901, blef 1860 juris kandidat och inträdde
senare i kyrkodepartementet, där han blef fullmäktig.
Han samlade ett af de största bibliotek,
som funnits i Norge hos en enskild person,
på 30,000 band, hvilket nu har förvärfvats
af Videnskabsselskabet i Trondhjem.
Y. N.

Boeclerus [bo-], Johan Henrik, vetenskapsman,
f. 1611 i Kronheim i Franken, var eloquentiæ
professor i Strassburg, när han, i likhet med
flera andra lärda utlänningar, kallades till
Sverige af drottning Kristina, som 1649 utnämnde
honom till eloquentiæ professor i Uppsala,
Dessförinnan hade han 1647 fått anbud på den
skytteanska professuren, men afböjde och föreslog i
sitt ställe Johannes Schefferus. Genom sitt högmod
ådrog sig B. Uppsalastudenternas hat, hvilket tog
sig uttryck i ganska våldsamma demonstrationer. Hans
ställning såsom universitetslärare blef därigenom
så olidlig, att han sommaren 1650 lämnade sin
professur. Kristina gjorde honom kort därefter
(1651) till svensk rikshistoriograf och öfverhopade
honom med äreskänker, då han 1652 återvände till
Tyskland för att i Strassburg återupptaga sin
föreläsningsverksamhet. Äfven där tyckes han till
följd af högdragenhet och hetsigt lynne ha råkat ut
för vedervärdigheter af samma art som dem han haft i
Uppsala. B. afled 1672 i Strassburg som hofråd och
"comes palatinus". Bland hans skrifter må nämnas:
Orationes et programmata (1654), Historia belli
sueco-danici
(behandlande det svensk-danska kriget
1643–45 och efter B:s död utgifven af Bergenhielm
1676) och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:23 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0469.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free