Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bok - Boka, bergsv. Se Bokning - Bokariet - Bokauktion - Bokbinderi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förorsakar den s. k. "svarta branden" på bokgrenar.
I stammen framkallas röta af fnösksvampen (Polyporus
fomentarius), hvars stundom fotstora fruktkropp
utbryter å stammen och vittnar om dess
arbete i bokens inre. C. A. T. B. (F. L.)
3. Paleont. Boksläktet anföres redan från
kritperioden. Under den tertiära förekommo
flera arter, några t. o. m. på Grönland.
A. G. N.
Boka, bergsv.. Se Bokning.
Bokariet, föråldradt namn på Buchara (se d. o.).
Bokauktion (jfr Auktion). Bokauktion i Sverige
förrättas i Stockholm, Uppsala och Lund å
bokauktionskammaren och i stiftsstäderna å
elementarläroverken. För bokauktionskammaren i
Stockholm finnes ett särskildt reglemente, af 9
febr. 1831, hvarjämte gälla tillämpliga delar af
reglementet för auktionsverket i Stockholm af 13 april
1858. Auktion skall förrättas på onsdagar och lördagar
samt af en entreprenör, som tillsättes af stadens
drätselnämnd på viss tid. Entreprenören biträdes af en
notarie och en mäklare, hvilka tillsättas den förre
af staden, den senare af entreprenören, men aflönas
af den sistnämnde. I Stockholm höllos bokauktioner
redan för mer än två hundra år sedan. Bland
försäljningskataloger är den äldsta, såvidt man vet,
en som upprättades 1668 öfver hofrådet Henr. de
Moucherons böcker och innehöll 323 nummer. Från
1700-talets början fortgingo bokauktionerna tämligen
oafbrutet. Bland bokauktionsförrättarna funnos
flera framstående män (t. ex. Richard von der Hardt,
utgifvaren af "Holmia literata"). Försäljningssumman
i Stockholms bokauktionskammare uppgick 1853
till 79,040 kr. och för året juli 1903–juni 1904
till 323,093,45 kr. Universiteten i Uppsala och
Lund ega rätt att anställa bokauktioner och hafva
fördenskull särskilda auktionskammare. Bokauktioner
i landsorten förrättades förr å gymnasierna af
gymnasiebibliotekarien eller den äldste gymnasisten,
hvarvid auktionsprocenten delades mellan läroverkets
bibliotekskassa och auktionsförrättaren. I senare
tid ha genom kringresande auktionister bokauktioner
börjat hållas äfven i de minsta samhällen, en
affärsrörelse, som förnämligast genom bokförläggaren
Fr. U. P. Beijer fått en storartad utveckling.
R. G.
Bokbinderi. Sedan forntidens skriftrullar (volumina)
småningom utträngts af böcker (codices), blef det
nödvändigt, att äfven fodralen fingo en annan form
än förut. Till en början försåg man böckerna med
omslag eller pärmar af tunna träskifvor. Munkarna, i
hvilkas händer bokbinderiet låg, egnade ofta mycken
omsorg åt bandens utsirande, enär de konstrika
ornamenten, miniatyrmålningarna o. d., hvarmed
texten var utsmyckad, borde hafva motsvarighet i det
yttre. Praktband finnas kvar ända ifrån 9:e årh. De
yppersta bokband, utsirade med elfenbenssniderier,
drifvet eller graveradt guldarbete, filigran,
emalj och ädelstenar, åstadkommos af den
bysantinska konsten, öfver hufvud taget vann dock
ej bokbinderiet någon betydande utveckling under den
äldre medeltiden. Först med kalfskinnets användning
(från början af 15:e årh.) och pressningens införande,
men framför allt med boktryckarkonstens uppfinning
uppgick en ny epok för detta handtverks teknik. Hvad
renässansen åstadkom inom bokbinderiet, särskildt i
Italien och Frankrike, har knappast sedan uppnåtts.
Omkr. år 1500 började man i Venezia, troligen efter
mönster af arbeten från orienten, tillämpa den af
araberna sedan länge kända konsten att förgylla
på skinn, d. v. s. att med graverade stämplar
(s. k. "petits fers") inbränna bladguld i skinn. Denna
konst blef föremål för lifligt intresse af bl. a. den
framstående boktryckaren i Venezia Aldus Manutius. I
nämnda stad vistades samtidigt såsom Frans I:s
sändebud den unge Jean Grolier, hvilken redan vid
denna tid torde varit en ifrig boksamlare, att döma
däraf att han af alla Aldus-tryck erhöll exemplar
tryckta på extra papper eller veläng. Efter sin
återkomst till Frankrike (omkr. 1535) anlade Grolier i
Lyon ett bokbinderi, där under hans inseende skickliga
arbetare utförde de berömda, med devisen "Grolierii
et amicorum" försedda band, som ännu äro ifrigt
eftersökta. Från Lyon spred sig Groliers konst snart
öfver hela Frankrike och senare äfven till England.
Emedan böckerna i äldre tid lågo på pulpeter e. d. och
titeln med sina prydnader anbragtes på frampärmen,
använde man under hela renässansen föga omsorg på
bokryggarna. En förändring i detta hänseende inträdde
först med införandet af smärre format och upprättandet
af större boksamlingar.
Den äldre, tunga stilen – med sina träpärmar, hörn- och
midtbeslag samt knäppen – lämnade under 17:e
årh. rum för en lättare teknik, där papp allmänt
kom till användning och knäppena ersattes af
skinnremmar eller sidenband. Frankrike bestämde
fortfarande smaken. Såsom märkesmän från denna tid
böra nämnas Nicolas och Clovis Ève (omkr. 1600) samt
den under vedernamnet "Le Gascon" kände bokbindare
(1650), hvars utsökt vackra förgyllningar "au
pointillé" tyckas bilda höjdpunkten af renässansens
bokbandskonst. Omkr. 1650 framträder äfven den
s. k. jansenist-stilen (så kallad efter biskopen
af Ypres, Jansenius), hvilken, i motsats till
den allmänna smaken under Ludvig XIV, utmärkte sig
genom sin enkelhet. Inga ornament fingo förekomma å
pärmarnas yttersidor, endast titel å ryggen. Däremot
voro pärmens kant och innersidor ofta rikt förgyllda.
I Tyskland och annorstädes bibehöllos
emellertid träpärmar ända till långt in på
1700-talet. Förgyllning förekom där sällan;
mest användes s. k. blindpressning till bandens
ornering. Såsom material användes hufvudsakligen
svin- och kalfskinn, hvaremot de italienska och
franska banden ända från 1500-talets början omväxlande
gjordes af kalfskinn och det från orienten importerade
marokängberedda getskinnet.
Omkr. år 1720 började i Frankrike en ny stilriktning
göra sig gällande, hufvudsakligen bestående af motiv
från växtriket. Under den följande tiden tryckte
den allt behärskande rokokon sin prägel äfven på
bokbanden. De berömdaste mästarna under 1700-talet
voro Pasdeloup, Dubuisson och Derome samt, mot
århundradets slut, Bozerian. Under revolutionstiden
råkade det franska bokbinderiet i förfall, och i dess
ställe trädde England fram i spetsen. Den berömde
Roger Payne höjde den engelska bokbandskonsten till
jämbredd med fransmännens solida elegans, och det
var först på 1830-talet som det lyckades dessa senare
(t. ex. genom Thouvenin) att återeröfra sin ledande
ställning inom yrket, en ställning, som de alltjämt
bibehållit. Engelsmännen hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
