- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
983-984

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boktryckarkonst - Boktryckarmärke. Se Bokutstyrsel - Boktryckarvapen - Boktryckerikonst. Se Boktryckarkonst - Boktryckeri-societeten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fastsättes i kasten. Sättaren befinner sig under sitt
arbete stående framför kasten och öfverflyttar
från denna de olika typerna till vinkelhaken (en
metallskifva af 15–45 cm. längd och 4 cm. bredd,
försedd med två fasta kanter och en tredje rörlig,
att efter behof inställas efter kortare eller längre
rader). Sedan så stor del af satsen, som vinkelhakens
bredd tillåter, blifvit ordnad, lyftes sättningen ur
vinkelhaken öfver i sättskeppet (en tjock zinkplåt,
å tre sidor försedd med 15 mm. höga kanter), och häri
ordnas hela sättningen, tills sidan är full. En satt
sida kallas kolumn. Å sättbrädet ordnas kolumnerna
för tryckning till formar och slutas i en järnram,
så att typerna under tryckningen förblifva på sina
platser. Den form, hvarpå första sidan af arket
finnes, kallas primaform, den hvarå andra sidan
står sekundaform. Tryckningen med primaformen
kallas sköntryck, med sekundaformen mottryck
(wiedertryck). – De vanliga slagen af tryckskrift äro
fraktur (en utveckling af den äldsta gotiska skriften
och schwabachskriften), antikva (eller latinsk skrift)
och kursiv (lutande skrift). Inom hvar och en af
dessa grupper finnes en mängd olika typsnitt (form på
bokstäfver), hvilka åter särskiljas i olika grader af
storlek eller kägler (pärl, nonparelj, petit, borgis,
korpus, cicero o. s. v., se vidare Stil). Stilen
benämnes – alltefter sin korpulens – smal, mager,
fet eller halffet. – Sättning kan nu äfven verkställas
med maskiner, hvilka sätta och gjuta rad för rad. De
allmännast använda af dessa äro "typograf" och
"linotype" (med hvilken sistnämnda denna upplaga af
"Nordisk familjebok" sättes). Se vidare Sättmaskin.

Ända till 1772 kände man endast den af Gutenberg
införda enkla boktryckarpressen med skruf, och det
dröjde ännu 50 år, innan de nyare pressarna började
spela någon betydande roll. De första förbättringarna
på den gamla pressen gjordes af den holländske
boktryckaren Willem Blaeu. Af större betydelse blef
den år 1800 af lord Stanhope konstruerade järnpressen,
hvars storlek gjorde det möjligt att trycka ett
helt ark på en gång. Efter Stanhopes tid har en
mångfald nya konstruktioner af handpressar kommit
i bruk. Med maskinpressen, uppfunnen af Fr. König
från Eisleben (f. 1775), uppgick ett nytt tidehvarf
för boktryckarkonsten. Med dess hjälp tryckas nu
lätteligen 1,200 exemplar i timmen, och snart sagdt
dagligen göras nya förbättringar. Af ännu större
betydelse för tryckkonsten, i synnerhet tryckningen
af tidningar, blef uppfinningen af rotationspressen,
hvaraf den första konstruerades af fransmannen
H. Marinoni. Äfven denna har nu nått en mycket hög
grad af fulländning, och särskildt i Amerika har
den starka tidningsafsättningen ledt till byggandet
af verkliga jättepressar, med hvilka kunna tryckas,
som det uppgifves, ända till 40,000 ex. i timmen. Man
har numera äfven pressar, i hvilka man kan trycka
samtidigt ända till 8 färger. Se vidare Tryckpress.

A. H–t.

Den vid tryck nödvändiga färgen är vanligen svart och
består af en sorgfällig blandning af linoljefernissa
och kimrök eller lampsot samt beredes i mycket
olika grader af godhet. På färgen beror till
stor del tryckets skönhet; men äfven många andra
omständigheter, i första rummet tryckarens färdighet,
bidraga till densamma. Därför heter det
ock, att "en god sättare är värd silfver, men en
god tryckare är värd guld". – Jfr K. Falkenstein,
"Geschichte der buchdruckerkunst" (1856), P. Dupont,
"Histoire de L’imprimerie" (1854), G. E. Klemming
och J. G. Nordin, "Svensk boktryckerihistoria"
(1883) med dess komplement, H. Schück, "Bidrag
till svensk bokhistoria" (1900; utg. af Föreningen
för bokhandtverk) m. fl. Af periodisk litteratur
behandlande boktryckarkonst må nämnas: "Nordisk
boktryckeritidning" (utg. af J. G. Nordin 1869–77),
"Svensk typograftidning" (sedan 1888, utg. af
Svenska typografförbundet; förut "Nordisk
typograftidning" 1883–87), "Allmänna svenska
boktryckareföreningens meddelanden" (sedan 1896),
"Nordisk boktryckarekonst" (sedan 1900, utg. af
H. Lagerström) och den sedan 1893 af W. Zachrisson
i Göteborg utgifna "Boktryckerikalender".

R. G.

Boktryckarmärke. Se Bokutstyrsel.

Boktryckarvapen, ett vapen, som enligt häfdvunnet
bruk stundom användes af boktryckare i Tyskland
och i de nordiska länderna, hvilka erhållit
illustration placeholder

detsamma från tyska stilgjuterier. Den åsikten,
att tyske kejsaren Fredrik III, som regerade
1452–90, skulle tilldelat boktryckarna ett särskildt
vapen, är obevisadt och så mycket otroligare, som
boktryckarna på den tiden ännu ej sammanslutit sig
till något särskildt skrå. Med visshet vet man,
att kejsar Maximilian II 1571 gaf boktryckaren
P. Manutius rätt att föra en örn i vapensköld, men endast åt
honom personligen. Uppkomsten af örnen som boktryckarnas emblem
härleder sig antagligen därifrån, att boktryckarna
till en början slöto sig till S:t Johannesgillena,
hvilkas skyddspatron var S:t Johannes, som
afbildades med en örn som sinnebild. En grip användes
första gången af Jakob Bellaert i Haarlem 1483,
antagligen därför att denne boktryckare tryckte i
huset "Zum greif". Senare förekommer gripen 1640,
då afbildad med en bok och en signetring, som var en
sinnebild af uppfinningen af tryckbokstäfver. 1657 är
denna djurbild, hållande två tryckbollar, använd i
Jena-boktryckarnas sigill. Småningom började man
litet hvarstädes i Tyskland gravera sigill för
boktryckarföreningarna, och teckningarna härtill
utstyrdes småningom på fullt heraldiskt sätt med
krona, hjälm och hjälmtäcke. Sålunda kom gripen
att utgöra hjälmprydnad, och örnen, som försågs
med tenakel och vinkelhake, fick sin plats i
vapenskölden. Då den tyska riksörnen är klufven,
blef slutligen äfven boktryckarörnen klufven.

A. H–t.

Boktryckerikonst. Se Boktryckarkonst.

Boktryckeri-societeten inrättades genom
k. förordningen 12 aug. 1752 "till förekommande
af åtskilliga missbruk och oredor, som vid
boktryckerierna här i riket skola sig inritat,
hvilka bragt dem uti ett beträngt tillstånd, samt
hindrat litteraturens och bokhandelens uppkomst". Om
societeten icke fullt kom att motsvara sin egentliga
bestämmelse, bragte den dock under sin kraftigaste
tid en viss ordning och reda såväl i boktryckarnas
förhållanden till hvarandra som emellan dessa och
arbetarna. Den verksamhet, som societeten, hvilken
ännu till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:33:22 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0532.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free