Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bolivia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1901 af 2,975 man aktiva trupper; nationalgardet,
deladt på 3 kategorier, beräknades till 90,000
man. Allmän värnplikt med tvåårig tjänstetid
beslöts 1875 och 1880, men lagen genomfördes
först 1894. Landets vapen är ett landskap med
ett af en strålande sol belyst snöbetäckt berg
i bakgrunden, framför detsamma på en kulle ett
bergverk och i förgrunden till vänster en lama
och till höger en sädeskärfve och en palm.
Nationalfärgerna äro rödt, gult, grönt.
J. F. N.
Historia. Västra delen af den nuv. fristaten hörde
till det gamla inkasriket, då spanjorerna kommo
till Syd-Amerika. Efter något motstånd eröfrade de
efter 1538 landet och lade det till vicekonungariket
Peru, men förenade det 1780 under namnet Charcas
som egen audiencia, men utan generalkapten, med det
nuv. Argentina till vicekonungariket La Plata eller
Buenos Aires. Redan 1809 började upproret mot Spanien,
men först 1825 var den spanska makten fullständigt
bruten, sedan general Sucres seger vid Ayacucho
(9 dec. 1824) gjort insurgenterna öfvermäktiga i
hela öfre Peru. En nationalförsamling i Chuquisaca
proklamerade 6 aug. 1825 landets oberoende och antog
till Simon Bolivars ära namnet B. Året därefter
blef general Sucre president med den af Bolivar
gifna författningen (code boliviano). Denna väckte
snart missnöje, emedan den icke var nog demokratisk,
och efter flera oroligheter måste Sucre uppgifva
makten och lämna landet, april 1828. Författningen
omdanades, och efter nya strider blef general Santa
Cruz, hvilken tagit verksam del i föregående årens
frihetsstrider, president 1829. Han lät utarbeta en
lagbok (1831) och sökte främja landets odling genom
att bereda invandrande européer goda villkor. Efter
några års ostördt lugn och en gynnsam uppblomstring
sökte Santa Cruz, begagnande sig af oroligheterna i
Peru, åstadkomma en förening af B. och detta land;
han inryckte 1835 i Peru, slog presidenten Gamarra
och eröfrade 1836 hela landet, hvarefter han såsom
pacifikator af Peru utropades till norra och södra
Perus (d. v. s. Perus och Bolivias) öfverhufvud. Han
gaf de båda staterna en författning, enligt hvilken
hvarje stat själfständigt skulle sköta sina inre
angelägenheter, men båda vara förenade under en
centralregering, hvars ledning uppdrogs åt honom
själf såsom protektor för 10 år. Denna framgång väckte
Chiles afundsjuka; Gamarra fick hjälp därifrån,
och Santa Cruz blef slagen vid Yungay 20 jan. 1839;
Peru gjorde sig fritt, och Santa Cruz måste lämna
landet. General Ballivian blef kort därefter erkänd
som president, vann 1841 en fullständig seger öfver
Gamarra, som ryckt in i B., och slöt 1842 fred med
Peru. Trots alla försök af Santa Cruz att störta
honom höll Ballivian sig kvar till 1848, hvarefter
en militärrevolution inom kort förde krigsministern,
general Belzu, till makten. Den nu följande perioden i
B:s historia utmärkes af strider mellan rivaliserande
militärer, hvilka grepo till vapen, ofta stödda endast
på en garnison eller ett regemente. Inga verkliga
politiska partier funnos bland befolkningen, hvilken
ofta underkastades ett mycket tyranniskt regemente
af de segrande presidenterna. Hufvudsakligen emedan
han stödde sig på indianerna, höll sig Belzu kvar
som president till febr. 1855, trots upprepade
sammansvärjningar. Han fick då sin måg general
Cordova erkänd som sin efterträdare, men denne måste
redan i sept. 1857 vika för doktor Linares,
hvilken förut visat sig som Belzus mest förbittrade
motståndare och nu af "de liberale" uppsattes
mot de hatade militärerna. Linares undertryckte
all opposition och lät i mars 1858 utropa sig till
diktator, men störtades redan jan. 1860 af Cordova,
hvilken ej höll sig kvar vid makten mer än ett
år. Efter hans störtande utropades general
Acha till president och lyckades genom grymhet och
vaksamhet för några år trygga sin ställning, så att
han kunde inleda handelspolitiska förbindelser med
Förenta staterna och Frankrike samt börja arbeta
på landets ekonomiska uppryckning. Achas stränga
styrelse framkallade emellertid missnöje på många
håll, flera militäruppror utbröto, och tidvis
rådde allmän anarki, särskildt år 1865, då Acha,
den från Peru återkomne Belzu och en af de många
insurgerande militärerna, öfverstelöjtnant
Melgarejo, stredo om makten. Den sistnämnde besegrade
först Acha och sedan Belzu, som stupade i striden,
och höll sig sedan, trots upprepade militärrevolter,
vid makten till 1869 som laglig president, sedan
som diktator till juni 1871, då han störtades af
öfverste Morales, som dock redan i okt. 1872
föll för mördarhand. Såväl Melgarejo som Morales
röjde goda ansatser att främja landets ekonomiska
utveckling, i den mån de inre striderna gjorde detta
möjligt. Den viktigaste händelsen i B:s historia
under den följande tiden är dess deltagande
i det s. k. Stillahafskriget, som väsentligen
framkallades af Perus och B:s afundsjuka mot Chiles
raska inre utveckling och deras oro för detta rikes
utvidgningssträfvanden. Mellan B. och Chile fanns
en gammal gränstvist, hvilken under ett närmande
mellan de båda republikerna 1866 så uppgjorts,
att B. erkände 24° s. lgd som nordgräns för Chiles
område samt inrymde åt Chile halfva tullinkomsten,
grufdriftsrätt och stora handelsförmåner i kustlandet
mellan 23:e och 24:e breddgraderna. 1870 hade ett
engelsk-chilenskt bolag ytterligare fått rätt att idka
grufdrift i ett norr om 24° s. lgd beläget område. Med
Peru, som äfvenledes ansåg sitt territorium hotadt af
chilensk företagsamhet, ingick B. under presidenten
Ballivian (1872–73) ett hemligt försvarsförbund
(febr. 1873), en uppgörelse med Chile kom till
stånd under presidenten Frias (1873–76), men det
fördrag denne afslutit blef aldrig ratificeradt,
och sedan Frias störtats genom en militärrevolt af
general Daza, kom konflikten snart till öppet
utbrott. Daza lade nämligen i strid mot fördraget en
mycket hög utförseltull på salpeter och sökte genom
hotelser om att lägga beslag på all de chilenske
exportörernas salpeter förmå Chiles regering att finna
sig i denna åtgärd. Chile svarade med att låta sin
flotta blockera Antofagasta och två andra bolivianska
hamnar, Antofagasta ockuperades af chilenska trupper
(14 febr. 1879), och B. förklarade krig (1 mars
s. å.). Peruanska regeringen, som uppeggat Daza,
erbjöd nu sin medling, hvilken afböjdes af Chile,
som i stället fordrade en neutralitetsförklaring
samt upphäfvande af det hemliga fördraget af
1873. Perus vägran framkallade från Chiles sida en
krigsförklaring, hvarefter B. och Peru afslöto ett
anfalls- och försvarsförbund. Daza öfverlämnade hela
krigsbördan åt Peru; den illa rustade bolivianska
hären förenade sig visserligen i södra Peru med den
peruanska, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
