- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
1069-1070

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonaparte [bånapa'rt], it. Buonaparte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ludvig XV upptagen bland Corsicas adel. 1774
kungl. råd och assessor i Ajaccio, sändes han
följande år såsom en af den korsikanska adelns
deputerade till Paris, där han lyckades utverka,
att konungen skulle sörja för några af hans barns
uppfostran. Sålunda erhöll hans andre son Napoleon
(sedermera Napoleon I) en friplats vid krigsskolan
i Brienne, ett par andra söner fingo likaledes fri
uppfostran i Frankrike, och dottern Élise utbildades
i den förnäma kungliga uppfostringsanstalten i
Saint-Cyr. Men hans njutningslystnad, hans oförmåga
att sköta affärer och tretton barn vållade honom
ständigt ekonomiska bekymmer, så att familjen vid
hans död var tämligen utblottad.

2. Maria Letitia B., född Ramolino, den
föregåendes hustru, f. 24 aug. 1750 i Ajaccio,
d. 2 febr. 1836 i Rom, tillhörde en gammal och
jämförelsevis förmögen adlig släkt. Begåfvad med
sällsynt skönhet, förenade hon med skarpt förstånd
en utomordentlig karaktärsstyrka och högsinthet och
var sin make, med hvilken hon blef förmäld 1764,
mycket öfverlägsen i andlig måtto. Hennes mod och
fosterlandskärlek förmådde henne att liksom han med
värme omfatta Paolis parti, och till häst ledsagade
hon sin make i dennes strider mot fransmännen. Så
småningom började hon dock sluta sig till dessa och
förstod att vinna den franske guvernören Marbeufs
synnerliga välvilja, hvilket medförde åtskilliga
ekonomiska fördelar för henne och en kunglig pension
vid hennes makes död. Under de brydsamma förhållanden,
som förorsakades af omsorgen om hennes barn, af
hvilka åtta öfverlefde fadern, och knappheten på
tillgångar, hade hon ett troget stöd i sin aflidne
makes farbroder, ärkediakonen Lucien B., som intill
sin död (1791) förvaltade familjens egendomar.

När Paoli slöt sig till England, blef brytningen
mellan honom och Letitia B. fullständig, och i
det inbördes krig, som därefter utbröt på Corsica,
blefvo hennes egendomar sköflade och hon och barnen
tvungna att fly till Marseille 1793. Där lefde
hon en tid i största armod, tills sonen Napoleons
stjärna började stiga. Med berättigad stolthet
följde hon hans underbara bana och fick 1804, vid
kejsardömets upprättande, titeln "Madame mère",
egen hofstat och ett rikligt apanage. Van vid
försakelser och uppoffringar, visade hon icke desto
mindre en sparsamhet, som gränsade till girighet
och skaffade henne många fiender, men som sedermera
kom familjen väl till pass. Aldrig bländad af den
kejserliga glansen, hvarmed Napoleon kärleksfullt
omgaf henne, hyste hon ständigt en aning, att hon
en gång skulle få föda "alla dessa kungar", som
hon kallade sina söner. I Frankrike utöfvade hon en
välsignelsebringande verksamhet såsom beskyddarinna
för landets alla barmhärtighetssystrar och såsom
välgörarinna för fattiga och sjuka, och för sin
familj var hon ett ovärderligt stöd genom den
försoningens
anda, som hon alltid sträfvade, ofta lyckades
utbreda bland de kifvande bröderna. Däremot var hon
föga välvilligt stämd mot sin sonhustru Josephine,
kejsarens gemål, och hälsade med glädje dennes
andra giftermål och "konungens af Rom" födelse. 1814
flydde hon med sin halfbroder, kardinal Fesch,
till Rom och följde sedan Napoleon till Elba, där
hon modigt tillstyrkte hans planer på kejsardömets
återupprättande. Under "de hundra dagarna" var hon i
Paris, men flydde efter slaget vid Waterloo åter till
Rom, som hon sedan ej lämnade. Förgäfves sökte hon hos
makterna få Napoleons fångenskap mildrad och att få
dela hans öde. Ärad och beundrad, framlefde hon sina
återstående dagar i stillhet, bemött med synnerlig
välvilja af påfven Pius VII och ständigt tillsammans
med kardinal Fesch. 1851 flyttades hennes stoft
till Ajaccio.

3. Joseph B., de föregåendes son, fransk militär
och diplomat, sedan konung först i Neapel och
därefter i Spanien, f. 7 jan. 1768 på Corsica,
studerade juridik i Pisa och blef 1788 advokat vid
öfverdomstolen i Bastia. Han slöt sig tidigt till
revolutionens anhängare, men måste jämte sin familj
fly till Provence, när Paoli
1793 slöt sig till England. Genom förmedling
af några konventsledamöter blef Joseph B.
efter Toulons fall provisorisk krigskommissarie
i Marseille. Där gifte han sig 1 aug.
1794 med Julie Clary, dotter till en rik
sidenkramhandlare, och blef sålunda befryndad
med penningaristokratien och svåger med Bernadotte
(sedermera Karl XIV Johan). Han uppgjorde en plan att
återeröfra Corsica från engelsmännen och sökte
från Genova organisera ett uppror till Frankrikes
förmån på ön, men hela planen gick om intet. 1796
åtföljde Joseph såsom generalkrigskommissarie
sin broder Napoleon på dennes italienska fälttåg, och
sedan engelsmännen slutligen blifvit fördrifna från
Corsica, förestod han med framgång öns administration.
27 mars 1797 utnämndes han till franska republikens
resident i Parma, men blef kort efteråt befordrad
till minister i Rom, där hans värf var ytterst
kinkigt. När det goda förhållandet bröts
mellan Kyrkostaten och republiken, återvände han
till Paris 28 dec. 1797, mottog icke den honom
erbjudna ministerposten i Berlin, utan lät i april
1798 välja sig till medlem af "de femhundras råd" af
departementet Liamone. Där kvarsatt han dock ej länge,
utan drog sig tillbaka till en egendom nära Paris,
hvarifrån han gaf Napoleon, som då var i Egypten,
underrättelser om situationen och missnöjet
i Frankrike samt arbetade i största hemlighet för
en statskupp. Efter 18 brumaire, hvartill han ej
oväsentligt bidragit, inträdde han i tribunatet och
statsrådet ("conseil d’état") och understödde af
all makt broderns planer på en centralisering af
makten i hans person. Napoleon använde honom
mest i diplomatiska ärenden, hvartill han hade goda
förutsättningar. Sålunda afslöt han 30 sept. 1800 i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:18:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0575.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free