Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonaparte [bånapa'rt], it. Buonaparte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mortefontaine freden mellan Frankrike och Förenta
staterna samt 9 febr. 1801 i Lunéville freden
med kejsar Frans II, hvarvid han ådagalade stor
skicklighet. Äfven i konkordatets afslutande (15 juli
1801) och freden i Amiens (25 mars 1802) hade han
väsentlig andel. Efter kejsardömets upprättande blef
han presumtiv tronarfvinge med predikatet "kejserlig
höghet" samt "storvalherre" (grand électeur).
Nu började för Joseph en lysande bana, hvarvid
han dock visade sig föga vuxen de höga poster
Napoleons gunst förskaffade honom. Han var dennes
ställföreträdare i Frankrike under 1805 års tyska
krig och blef följande år generallöjtnant och chef
för den franska armé, som skulle eröfra Neapel. Kort
därefter fick han mottaga dess krona, sedan Napoleon
dekreterat att "bourbonerna upphört att regera". Stödd
på den bildade medelklassen, sökte Joseph där
genomföra åtskilliga gagneliga reformer, men väckte
prästerskapets och det af detta ledda lägre folkets
fanatiska hat, hvarför hans styrelse var fylld af
ständiga uppror. Hans regering i Neapel var dock hans
mest lysande tid och tillika den, då han framträdde
i sin bästa dager. Redan hade han genom mildhet,
rättvisa och humanitet lyckats förvärfva kärlek och
aktning inom de bildade och reformvänliga klasserna
i Neapel, för hvars befolkning han äfven själf lade i
dagen ett nitiskt intresse, då han 8 juli 1808 måste
lämna sin krona åt Joachim Murat, enär han af Napoleon
utsetts att öfvertaga den lediga spanska tronen. Denna
var emellertid svårare att behålla än att vinna. Fullt
medveten om de vanskligheter, som skulle möta,
inryckte Joseph juli 1808, omgifven af franska
bajonetter, i Spanien och lyckades framkomma till
Madrid, öfver allt mottagen af folkets, det högres som
det lägres, fanatiska hat. Hela landet var snart i
uppror och hans eget parti, de s. k. "afrancesados"
eller "josefinos", obetydligt. Därtill kom, att
Joseph var en fullkomligt napoleonsk skuggkonung,
hvilkens makt på allt sätt kringskars genom direkta
påbud från kejsaren i såväl civila som militära
frågor. Stora nederlag (kapitulationen i Bailén)
och obetydliga framgångar växlade, och icke ens
Napoleons egna stora segrar i Spanien kunde varaktigt
befästa Josephs tron. Efter nederlaget vid Vittoria
(21 juni 1813) måste han för alltid lämna sitt
rike. Han flydde till Frankrike, där han i början
stod på ytterst spänd fot med kejsaren. När dennes
tron började vackla, försonade sig bröderna. 1814
blef Joseph utnämnd till Frankrikes generallöjtnant
och kejsarinnan-regentinnans rådgifvare i Paris. Där
visade han emellertid stor slapphet och obeslutsamhet
samt beordrade Marmont och Mortier att kapitulera,
medan han själf flydde till Blois. Efter Napoleons
första tronafsägelse slog han sig ned i Schweiz,
återkom till Paris under "de hundra dagarna",
men kunde föga hjälpa Napoleon. Efter dennes andra
abdikation for han till Amerika, där han under namnet
"grefve de Survilliers" stannade till 1832. Från
London sökte han sedermera förgäfves göra sina egna
anspråk på Frankrikes krona gällande efter hertigens
af Reichstadt död, i hvilkens namn han protesterat
mot Ludvig Filips tronbestigning. Efter en andra
resa till Amerika fick han makternas tillstånd att
bosätta sig i Florens, där han 1841 förenade sig med
sin gemål, som hela tiden vistats i Europa, och där
han afled 28 juli 1844.
Se vidare Du Casse, "Mémoires et correspondances du
roi Joseph" (10 bd, 1853–55).
4. Napoléon B., den föregåendes broder,
fransmännens kejsare, f. 15 aug. 1769, d. 5 maj 1821.
Se Napoleon I.
5. Lucien B., den föregåendes broder, furste
af Canino och Musignano, f. 21 mars
1775 i Ajaccio, fick på kunglig bekostnad
sin uppfostran i Frankrike, där han bl. a.
besökte krigsskolan i Brienne och seminariet i Aix.
Full af ungdomlig hänförelse, omfattade han med ifver
franska revolutionens idéer och hälsade till en början
i Paoli det klassiskt republikanska
ideal, för hvilket han svärmade, men måste 1793 fly
till Frankrike. Där blef han genom sina våldsamt
revolutionära tänkesätt en af söderns mest uppburne
klubbtalare och fick genom Robespierres inflytande
plats som magasinsföreståndare. Efter dennes fall
kom han en tid i fängelse, men frigafs genom sin
broder Napoleons bemedling. 1795 äktade han den
för sin skönhet berömda Christine Boyer, dotter
till en värdshusvärd, hvilket väckte hans moders
och hans syskons lifliga harm. S. å. utnämnd till
krigskommissarie vid franska nordarmén och 1796
på Corsica, förstod han på bägge ställena lägga
grund till en storartad förmögenhet. 1798 blef
han af departementet Liamone vald till medlem af
"de femhundras råd’’, där han snart vann stort
inflytande och hvars sekreterare han blef. Han började
nu konspirera med Sieyès, Talleyrand m. fl. och
försummade aldrig något tillfälle att på det skarpaste
angripa direktoriets styrelse. Såsom president i "de
femhundras råd" förskaffade han 18 brumaire brodern
Napoleon högsta makten i staten genom sitt i hög
grad djärfva och rådiga ingripande, när denne för
en gångs skull vacklade af fruktan. Lucien tog därpå
liflig andel i utarbetandet af konsularförfattningen
och fick såsom inrikesminister under en kort tid
tillfälle att kraftigt bidraga till befästandet af
broderns nyvunna maktställning, till befordrandet af
konst och vetenskap och särskildt till upprättandet
af franska institutet, hvaraf han blef medlem.
Luciens oafhängiga och själfrådiga lynne bragte
honom emellertid på spänd fot med Napoleon,
som snart aflägsnade honom på en ambassad till
Spanien, där han gjorde ringa nytta. Försonad med
Napoleon, deltog han i konkordatets afslutande och
hederslegionens instiftande samt utnämndes 1803 till
senator. Afundsjuka söndrade ånyo bröderna, hvartill
äfven bidrog, att Lucien, vorden änkeman, gifte om
sig med den sköna, men illa kända Alexandrine de
Bleschamp, änka efter en bankir Jouberthon. Förgäfves
uppbjöd Napoleon all sin makt för att förmå Lucien
att afstå från detta giftermål och sedan att skiljas
från sin hustru, han var den ende i Frankrike, som
vågade trotsa den mäktige diktatorn. Till straff blef
han genom ett senatskonsult utesluten från arfsrätt
till franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
