- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
1081-1082

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonaparte [bånapa'rt], it. Buonaparte - Bonapartister

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jämte sin fader Jérôme tillstånd af Ludvig Filip att
bosätta sig i Frankrike. Under februarirevolutionen
befann han sig i Paris och blef kort därefter
vald till en af Corsicas representanter i
nationalförsamlingen. Där slöt han sig i början
till de moderate, men öfvergick så småningom till
"berget’* och blef en af dess mest bemärkte och
mest radikale medlemmar. I mars 1849 blef han af sin
kusin, prinsenpresidenten, utnämnd till sändebud i
Madrid, men lämnade utan tillstånd denna stad och
blef därför afsatt. Vid kejsardömets upprättande
blef han fransk prins, fick eventuell arfsrätt till
tronen och Palais royal till residens. 1854 deltog han
som divisionsgeneral i Krimkriget, men återkallades
efter några månader på grund af sjuklighet och blef
generalkommissarie för världsutställningen i Paris
1855. Emellertid lefde han ständigt på ganska spänd
fot med kejsaren (på grund af sina alltjämt fortsatta
förbindelser med de radikale) och framför allt med
kejsarinnan Eugénie, hvars klerikalism han på allt
sätt sökte motverka. 1856 företog han en långvarig
forskningsresa till Island, Grönland, Norge och
Sverige. Återkommen, blef han en af de ifrigaste
förespråkarna för Napoleon III:s italienska politik,
fick 1858 det då nyskapade ministeriet för Algeriet
och kolonierna, men afgick snart, emedan han icke
kunde drifva igenom sin vilja att skilja den civila
förvaltningen i kolonierna från den militära. 1859
lyckades Napoleon III förmäla honom med prinsessan
Clothilde, dotter till konung Viktor Emanuel af
Sardinien, såsom ett insegel på det fransk-sardinska
förbundet. Prins Napoleon anförde därefter 5:e
armékåren i italienska fälttåget och besatte
Toscana. Förhållandet mellan kusinerna var dock
fortfarande spändt, enär prinsen uppträdde ytterst
radikalt i senaten mot påfvens världsliga makt samt
för Italiens enhet och Polens restauration. Under
Napoleons sista regeringstid lyckades han förmå honom
att omfatta idén om "det liberala kejsardömet",
och en försoning kom till stånd, hvarefter han
användes i åtskilliga diplomatiska värf, bl. a. till
Preussen 1868. I juli 1870 var han i Florens för att
söka åstadkomma ett förbund mellan sin svärfader och
Frankrike mot Preussen, men misslyckades och stannade
i Italien under fransktyska kriget. Efter ett kort
uppehåll i Frankrike blef han i okt. 1872 af Thiers
utvisad därifrån, men valdes 1876 vid ett fyllnadsval
i Ajaccio till deputerad och slöt sig i kammaren till
vänstern. Genom kejsarprinsens död 1879 hufvudman för
dynastien B. och dess anspråk, uppträdde han ytterst
hofsamt och erkände republiken, men blef 1883 för en
kort tid arresterad för politiska stämplingar och
1886 utvisad jämte öfriga prinsar. Han lefde sedan
mest i Schweiz och Italien och afled 18 mars 1891 i
Rom. Han skref 1887 Napoléon et ses détracteurs, hvari
han sökte gendrifva Taines uppfattning af Napoleon I.

18. Roland B., son till Pierre Napoléon B., fransk
prins, f. 19 maj 1858, var officer i franska armén
till 1886, då han ströks ur rullorna, och har sedan
helt egnat sig åt vetenskapliga studier, i synnerhet
geografi. Han har företagit vidsträckta resor i
vetenskapligt syfte och utgifvit flera etnografiska
och geografiska arbeten. Bland dessa märkes särskildt
Notes on the lapps of Finmark (1886) B. eger det
största enskilda bibliotek i Paris. Han
gifte sig 1880 med Marie Felix Blanc, dotter till en
spelhusarrendator i Monaco.

19. Napoléon Victor Jérôme Frédéric B.,
son till Napoléon Joseph Charles Paul B., fransk
prins, f. 18
juli 1862 i Paris, insattes genom kejsarprinsens
testamente 1879 till dennes arftagare af de
napoleonska tronkrafven och erkändes också af en del
bonapartister (se d. o.) som sådan. 1886 bosatte han
sig i Bruxelles och blef 1891 vid sin faders död
af hela partiet erkänd för tronpretendent. Maklig
och utan energi, har han dock aldrig utgjort
någon allvarlig fara för den tredje republiken,
och hans traditionella manifest till sina anhängare
i Frankrike hafva hittills närmast antydt, att han
inser hopplösheten i sina anspråk.

20. Napoléon Louis Joseph Jérôme B., den
föregåendes broder, fransk prins, militär,
f. 16 juli 1864 på slottet Meudon i Frankrike,
var 1886–89 officer i italienska armén, men har
sedermera öfvergått i rysk tjänst och är f. n.
(1905) generallöjtnant. På grund af sin militära
karriär betraktas han af bonapartisterna som
en mer förhoppningsfull pretendent än sin
äldre broder, hvilken äfven anses böjd att
till förmån för honom afstå från sina anspråk.
E, A–t.

Bonapartister, ett franskt politiskt parti,
som önskar återupprätta kejsardömet under huset
Bonaparte. Det i synnerhet på landsbygden vördade
minnet af Napoleon I:s styrelse under "de hundra
dagarna" i förening med restaurationens reaktionära
öfverdrifter under Karl X:s (1824–30) förhatliga
regering föranledde dess uppkomst. Sedan tillväxte
det ansenligt på Ludvig Filips tid (1830–48),
hvartill mycket bidrog den storartade hyllning,
som kom Napoleons minne till del, då hans stoft
1840 flyttades från S:t Helena till Paris. Äfven
prins Louis Napoléon Bonaparte (sedermera Napoleon
III) bidrog att skaffa partiet större utbredning,
i synnerhet genom det i hans skrifter gjorda
försöket att identifiera plebiscitär styrelse och
napoleonskt kejsardöme. Efter kriget 1870–71 var
partiet ännu ganska starkt, särskildt på landsbygden,
där det andra kejsardömet varit en tid af oafbruten
välmåga, och leddes skickligt af "vicekejsaren"
Rouher (se d. o.), men lyckades ej vinna majoritet i
folkrepresentationen. "Kejsarprinsen" Louis Napoléon,
af partiet betraktad som "Napoleon IV", var genom
sina utmärkta egenskaper ett kraftigt stöd för
bonapartisterna, och hans död l juni 1879 vållade dem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:33:22 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0581.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free