Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonchamp [båJã], Charles Melchior Artus, markis de B. - Bonchrétien - Boncompagni [-pa'nji], Baldassare - Boncompagni do Mombello [-pa'nji], Carlo - Bond - Bond [bå'nd]. 1. William Cranch B. -- 2. George Phillips B. - Bond [bå'nd], sir Edward Augustus - Bond-Arnö - Bondböna, bot. Se Vicia - Bonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förd. Men midt under dödskampen reste sig B. på
sitt läger och utropade: "Nåd för fångarna! Jag
vill det, jag befaller det". Hans vilja blef
respekterad. Denna länge omstridda episod är nu
allmänt erkänd som säkert betygad. 1825 restes i
kyrkan i Saint Florent öfver B. ett monument, som
räknas till David d’Angers’ förnämsta verk. Jfr
Blachez, "Bonchamp et l’insurrection vendéenne"
(1902).
Bonchrétien [båkretiä’], trädg., namn af omtvistad
härledning, beteckning för en grupp af päronsorter.
Boncompagni [-pa’nji], Baldassare, furste,
italiensk matematiker, f. 1821, d. 1894, rik
privatman, sedan 1847 medlem af "Accademia de’ Lincei"
i Rom, inlade stora förtjänster genom sina arbeten
rörande matematikens historia och utgaf 1868–87
tidskriften "Bulletino di bibliografia e di storia
delle scienze matematiche e fisiche", inalles 20 band.
H. v. K.
Boncompagni di Mombello [-pa’nji], Carlo, italiensk
statsman, f. 1804 i Piemonte, d. 1880, beträdde 1833
den juridiska ämbetsmannabanan, utnämndes 1848 till
undervisningsminister och utfärdade såsom sådan
skollagen af 4 okt. 1848, enligt hvilken skolorna
skulle vara oberoende af kommunerna, nationalkollegier
träda i stället för jesuitkollegierna och
öfveruppsikten öfver skolväsendet öfverlämnas
åt en statsmyndighet. S. å. utträdde han ur
ministären. 1852 öfvertog han justitieportföljen
i ministären Azeglio, inträdde 1853 i ministären
Cavour och valdes samtidigt till president i
kammaren, hvilken befattning han innehade till
1857, då han skickades som sändebud till Florens
för att söka vinna storhertigen af Toscana för den
nationella politiken. När Viktor Emanuel 1859 mottog
diktaturen öfver Toscana, blef B. generalkommissarie
därstädes. 1870 satt han som ordförande i den
kommitté, som utarbetade förslag till garantilagar
angående påfvens oberoende ställning i det nya
konungadömet. B. inkallades 1874 af Viktor Emanuel i
senaten och blef några månader före sin död af Umberto
upphöjd till grefve af Lamporo. Han uppträdde äfven
som författare, bl. a. med skriften La chiesa e lo
stato in Italia (lS66).
Bond [bå’nd], plur. bonds (eng.), skuldförskrifning,
obligation, förbindelse.
Bond [bå’nd]. 1. William Cranch B., nordamerikansk
astronom, f. 1789, sändes 1815 till Europa
för att efter mönstret af därvarande större
observatorier uppgöra planen till ett observatorium
i Nord-Amerika. 1838 fick han i uppdrag att såsom
astronom och meteorolog åtfölja en vetenskaplig
sjöexpedition, och 1839 ledde han uppförandet af
Harvard colleges observatorium, hvars direktör
han blef. 1848 upptäckte han Saturnus’ åttonde
måne. Död 1859. B:s skrifter äro spridda i åtskilliga
vetenskapliga tidskrifter. – 2. George Phillips
B., den föregåendes son, nordamerikansk astronom,
f. 1825, d. 1865, efterträdde 1859 sin fader såsom
direktör vid Harvard colleges observatorium. Han
gjorde utmärkta iakttagelser rörande Donats
komet och Orion-nebulosorna. Om hans betydelse
för, astrofotografien se d. o.
Bond [bå;nd], sir Edward Augustus, engelsk
biblioteksman, f. 1815, d. 1898, blef 1833
biträdande tjänsteman i engelska riksarkivet,
men öfvergick 1838 till British museum, där han
småningom avancerade till överbibliotekarie, hvilken
befattning han innehade 1878–88. B., som egde stora
paleografiska kunskaper, genomförde såsom föreståndare
för manuskriptafdelningen flera viktiga reformer
inom denna och verkade som hela institutionens chef
ifrigt för att den skulle bli mera tillgänglig för
allmänheten, bl. a. genom utgifningen af en tryckt
katalog. Jämte Thompson, hans efterträdare vid
British museum, grundade B, 1873 "Palæographical
society". Han blef adlad kort före sin död. Bland
hans editionsarbeten märkas "Speeches in the trial
of Warren Hastings" (1859–61) och "Facsimiles of
ancient charters in the British museum" (1873).
V. S–g.
Bond-Arnö, socken i Uppsala län. Se Arnö 1.
Bondböna, bot. Se Vicia.
Bonde (isl. búandi, bóndi, fsv. boandi, bondi,
egentl. partic. presens af búa, boa; boende, bofast),
en person, som tillhör den på landet bosatta,
med jordbruket eller dess binäringar sysslande,
i klädedräkt och skick från stadsboarna afvikande
stora massan af folket, äfven kallad allmoge,
oafsedt om han är jordegare, arrendator, tjänare,
torpare e. d. Ordet betecknar således en motsats till
stadsbo och "herreman". Men bonde kallades förr och
kallas ännu i dag, i synnerhet bland allmogen själf,
i trängre mening den, som antingen eger eller med
stadgad åborätt innehar och själf jämte sin familj
brukar så mycket i mantal satt jord, att han därmed
åtminstone kan bereda sig tillräcklig utkomst. I
denna mening betecknar ordet således de mindre
jordinnehafvarna ("hemmansegarna" o. d.) i motsats till
såväl innehafvare af större egendomar ("godsegare",
"possessionater", "patroner") som den stora massan
af jordbruksarbetare. Det är i den senare meningen
ordet tages i denna artikel.
Böndernas ställning har hos olika folk och på olika
tider varit olika. Greker och romare saknade fria
jordegare, som själfva deltogo i jordbruksarbetet,
utan hos dem sköttes jorden af slafvar. Bland
germanerna funnos i äldre tider – vid sidan af
half-fria och trälar – fria jordegare, hvilka
jämte sin familj brukade jorden; men efter hand
tvungos de fleste bland dessa att ställa sig i
ett slags skyddsförhållande till sina mäktigare
likar och nedsjönko småningom, sedan uppkomsten
af privilegierade klasser främjat förtrycket,
i samma tillstånd som de ofrie. Endast på den
skandinaviska halfön, i Ditmarschen, i England,
vid nedre Rhen samt i Schweiz’ och Tyrolens alpdalar
kunde små jordbrukare i massa bevara sin frihet. I
Frankrike föllo fjättrarna af dem först genom
den stora revolutionen (1789), och till följd af
den allmänna rösträttens införande ega bönderna
i detta land, hvilka förr ej ens ansågos värdiga
att representeras i tredje ståndet, numera, såsom
utgörande 7/8 af valmännens hela antal, ett alldeles
afgörande politiskt inflytande. Någon bonde torde
dock aldrig haft plats i en fransk riksförsamling. I
Tyskland försökte bönderna i början af 1500-talet med
vapen i hand slå sig fram till socialt oberoende
(se Bondekrig). Deras mål vanns icke,
men dock skönjdes efter reformationen tecken till
en förbättring i deras ställning. Det var först i
senare hälften af 18:e årh., och i synnerhet efter
franska revolutionen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
