- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
1087-1088

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonde

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som emancipationen tog sin början på allvar:
lifegenskapen upphäfdes då i de flesta staterna, och
med den blefvo många reala onera, som förr utgått af
jorden till någon "herre", borttagna eller förklarade
aflösliga. De flesta nya lagar hafva tillerkänt bonden
full eganderätt till jord, och alla tyska länders nya
författningar hafva lämnat honom politisk rösträtt.*
Slaverna hade af gammalt både lifegna jordarbetare
och fria jordbrukare. Men såväl i Polen och Böhmen
som i Ryssland miste de smärre bland de senare
sin egendom och sin frihet genom uppkomsten af en
krigisk, privilegierad adelsklass. I sistnämnda
land fortforo likväl bönderna, om ock i själfva
verket mycket undertryckta af furstar och adel, att
enligt lag ega personlig frihet, ända tills Boris
Godunov (genom sina ukaser 1592–1601) fäste dem vid
torfvan. Lifegenskapen blef under den därpå följande
tiden allt hårdare. Efter åtskilliga förberedande
steg under 1800-talet fingo bönderna slutligen
1861 allmänt, genom Alexander II, personlig frihet,
hvarjämte de mot aflöslig grundränta skulle erhålla
jord af adeln.

De svenske böndernas sociala ställning. Bonde
kallades under Sveriges äldsta samhällsskick den frie
jordinnehafvaren, den bofaste frie mannen, i motsats
till den frie man ("lösker man"), som ej egde eller
brukade jord, ej var bofast, och till trälen. Äfven
i Sverige var ända till midten af 1300-talet
den egentlige jordbruks-arbetaren träl. Bönderna
kallades odalbönder, om de med full eganderätt
(odalrätt) innehade sin jord, voro egare af arfvejord,
allmänningsbönder (allmänningskarlar), om de upptagit
hemman å allmänningarna, och landbönder (landbor),
om de innehade andras jord på lega (arrende).
(Halfbönder, fjärdingsbönder äro kamerala benämningar,
som härstamma från 1500-talet och beteckna mindre
jordegare, innehafvare af 1/2 eller 1/4 hemman,
hvilka skattade till hälften eller fjärdedelen
mot innehafvare af ett helt hemman,
helbönder.) Med tiden minskades de själfegande böndernas
antal: dels fick kyrkan mycket jord under sig (hvilken
den brukade genom arrenda-torer, s. k.
kyrkobönder), och dels blefvo efter uppkomsten af det
adliga frälset de förmögnare bönderna sedan midten af
1300-talet (Södertälje stadga af 1345) skilda från
de öfrige ej allenast till sättet för skatternas
utgörande (personlig vapentjänst till häst), utan
äfven till namnet ("frälsemän" eller "hofmän"). De
själfegande bönder, som icke genom vapentjänst
"frälste" sin jord, utan betalte skatt på samma
sätt som förr, fingo med tiden namnet skattebönder
och bildade kärnan i hvad man vanligen menar med
bondeståndet. Därigenom att skattejord fortfarande
drogs under såväl det andliga som det adliga frälset –
adelns landbönder kallades frälsebönder – minskades
antalet af skattebönder alltmer, och i samma mån
försämrades deras ekonomiska ställning, enär staten
för fyllande af sina behof var hänvisad hufvudsakligen
till dem. En skenbar likhet mellan afrad (arrende)
och skatt gjorde slutligen, att t. o. m. deras
eganderätt till jorden sattes i tvifvel, och det
förbjöds dem (för att ej de skattskyldiges antal
skulle minskas) å ena sidan att innehafva mera jord,
än som var tillräckligt för familjens underhåll,
och å den andra sidan att dela sin egendom
(hemmansklyfning). Konung Gustaf Vasa satte skatteböndernas
eganderätt till jorden i fara (hvilken han påstod
tillhöra kronan) genom hotet att de förverkade
sin jord, om den ej sköttes honom till lags, och
ställde dem således på samma linje som åboarna på
kronohemmanen, kronobönderna ("crono landboa"). Det
låg dock i detta konung Gustafs höghetsanspråk –
om än exempel ej saknas på att skattebönder vräktes
från sina hemman – mindre fara för bondens ekonomiska
själfständighet än i länssystemet och i den under
1500- och 1600-talen uppdrifna försäljningen till
adeln af kronans jord och dess ränterätt till
skattehemman: år 1566 lågo omkr. 15 % af rikets
sammanlagda mantal under frälset, men 1652 hade
denna siffra stigit till 40 %, och lägges därtill
den till ungefär samma procentsiffra uppgående
mängden af de skatte- och kronohemman, hvilka
bildade förläningarna och hvilkas innehafvare,
hvad deras egendomsrätt vidkommer, befunno sig i
svårt trångmål samt betraktades nästan som adelns
landbönder och trycktes af dagsverken, så visar det
sig, att bondeståndets ställning hade blifvit mycket
försämrad. Härtill kommo inskränkningar i böndernas
nyttjanderätt till jorden (t. ex. genom förbud mot
jakt) samt i deras handelsrätt (förbud mot landsköp)
och näringsfrihet (hämmande af deras seglationsrätt
och inskränkning i handtverks idkande på landet),
hvarjämte tjänstehjonsstadgarna på ett ofta upprörande
sätt ingrepo i familjelifvet och personernas
själfbestämningsrätt (förbud för allmogen att hafva mera
än ett visst antal vuxna barn hemma). Karl XI:s
reduktion och envälde räddade detta stånd genom att
nedslå adelns makt. Frihetstiden medförde åtskilliga
lindringar i dess öfriga sociala förhållanden:
skatteköp medgafs på billiga villkor och åbon
förklarades närmast därtill (1719), rätten till
hemmansklyfning utsträcktes (1747), och allmogen fick
behålla hemma så många vuxna söner den ville (s. å.),
fisket frigafs, seglationsfriheten till alla inrikes
orter erkändes, förbuden att föra landtmannaprodukter
utom länet eller annorstädes än till vissa orter och
personer upphäfdes, rätt för allmogen att inom rikets
gränser söka sin lofliga näring och utkomst medgafs –
allt 1766, "i flera afseenden ett frigörelsens år för
allmogen". 1789 års revolution medförde en bekräftelse
eller utvidgning af de redan vunna friheterna
genom förordningen om skatteköp och försäkran å
allmogens rättigheter, genom hvilka aktstycken
bl. a. skattemännen förklarades hafva lika egande-
och dispositionsrätt öfver sin jord med skog och mark,
fiske, jakt, djurfång som frälseman öfver sin. Samma
år fingo bönderna i likhet med de öfriga ofrälse
stånden rätt att besitta frälsegods af lägre natur och
1809 äfven säterier, och därigenom blef möjligheten
allt större till ökande af de själfegande böndernas
antal. Genom indelningsverkets och grundskatternas
upphäfvande slutligen ha stora ekonomiska lättnader
beredts bönderna.

De svenske böndernas politiska ställning. Den
demokratiska förbundsförfattning, som var Sveriges
äldsta statsform, lade hela den politiska makten
i de själfegande böndernas händer. Dessa bönder
beslöto, på landskaps- och häradstingen, i frågor,
som rörde lagstiftning, beskattning, lagskipning
och förvaltning, öfver sig hade de endast den af dem
valde konungen. Vid sin sida hade de ingen täflande
samhällsklass. Men genom de inbördes krig,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:48 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0584.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free