Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som togo sin början på 1000-talet och fortgingo
ända in på 1200-talet, gled maktens tyngdpunkt
småningom öfver i de store jordagodsinnehafvarnas
händer, landskapens isolering och politiska
själfständighet trädde i skuggan för rikets enhet,
och den alltmer växande centralmakten stödde sig
på magnaterna. Dessa bestämde i rådet, tillsammans
med konungen, öfver de allmänna ärendenas gång och
upplyfte till rådet och riksmötena ("herredagarna")
mycket af de tingsmyndige böndernas lagstiftnings- och
beskattningsrätt. Bondenamnet, som förr betydt allt,
sjönk efter uppkomsten af frälseståndet (omkr. 1280)
än mer i anseende och kom att omfatta endast de
mindre jordegarna och jordbrukarna, en aristokrati
dock bland den öfriga landtbefolkningen
(husmän, gärningsmän, legodrängar, torpare m. fl.),
med hvilken de slutligen, under 1500-talet,
sammanfattades under namnet allmoge, ett ord,
hvarmed först betecknats hela folket, sedermera
de skattskyldige (lands- och stadsinvånare,
bergsmän) i motsats till de skattefrie (adeln och
prästerskapet). Inom kommunerna hade bondenamnets
bärare visserligen största delen af sina gamla
rättigheter i behåll, ehuru de äfven här måste maka
åt sig för frälset; men vid rådplägningarna öfver
statens angelägenheter infordrades ej deras röst. Det
heter visserligen, att ombud för bönderna kallats
till herredagar 1319 och 1359; men lika apokryfisk
som kallelsen till det förra riksmötet är, lika ovisst
är det, om det senare någonsin kom till stånd. Först
med den af Engelbrekt ledda resningen, hvilken var
en protest mot såväl magnaternas egenmyndighet som
uitlänningarnas förvaltningstyranni, blefvo bönderna
åter en makt af politisk betydelse. De ingrepo – om
ock vanligen snarare ledda än själfständigt verkande
– genom sina på primärförsamlingarna fattade beslut,
som ofta med vapen sattes i verkställighet, omedelbart
och bestämmande i händelsernas gång, och de började
vid denna tid (1435) att få sända representanter
till herredagen. Deras deltagande i riksmötena var
i förstone dock endast tillfälligt och sparsamt –
det påkallades företrädesvis vid val af statens
öfverhufvud –, men vann i stadga och betydelse under
det orofyllda 1500-talet, då det nationella oberoendet
och den nyskapade konungamakten hvilade på böndernas
axlar, samt blef så mycket oafvisligare, ju mer
riksdagens egen kompetens vidgades på landskapens
bekostnad. Det var skatte- och kronobönderna, som representerades
vid riksdagarna (deras ombud benämndes ända in på
1700-talet "herredagskarlar" eller "herredagsmän"),
där de egde rätt att inlägga sina besvär, medan
frälsebönderna ansågos representerade genom sina
adlige husbönder. Enligt en 1617 gillad förordning,
den s. k. riksdagsordningen, skulle de öfverlägga
på en kammare för sig själfva, men för öfrigt
lagfästes icke då sättet för utöfvandet af deras
riksdagsrätt. I regeln hade de representerats
häradsvis, men ombudens antal och valformen hade
växlat. Frågan om antalet afgjordes genom 1634 års
"regeringsform", som föreskref, att ett ombud skulle
utses för hvart (eller i vissa fall för flere)
härad. Angående valsättet må nämnas följande. Under
senare delen af 1500-talet utsågos "herredagskarlarna"
hufvudsakligen af fogdarna, under 1600-talet fingo
därjämte landshöfdingarna
 |
| Bondeståndets plenisal under sista ståndsriksdagen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
