Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonde, gammal svensk adlig ätt - Bonde, Thord - Bonde-emancipationen - Bondefred - Bondehär - Bondei - Bondekrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af hvilken publikation hittills (1905) 9 bd
utkommit. Han har på Trolleholm samlat det största
enskilda bibliotek i Sverige.
14. Karl Karlson (Carl Carlson) B., son af B. 11,
friherre, hofman, landthushållare, politiker, f. 11
juni 1850 i Stockholm, blef student i Uppsala 1869 och
tog 1872 kansliexamen. Efter tjänstgöring som attaché
vid beskickningar i flera europeiska stater blef
han 1876 andre sekreterare i utrikesdepartementet,
men lämnade denna befattning redan s. å. för att
egna sig åt skötseln af sin egendom Gimmersta
i Södermanlands län. I sin hemorts allmänna
angelägenheter har B. städse tagit liflig del. Ledamot
af hushållningssällskapets förvaltningsutskott
1886–99, har han tillhört landstinget från 1879
(1901–03 som vice ordf. och 1904 som ordf.). Redan
1879–83 vald till statsrevisorssuppleant och
1884–86 till statsrevisor, gjorde B. 1888 sitt
inträde i andra kammaren som representant för
Oppunda domsaga, med sina frihandelsvänliga och
moderat-liberala tendenser anslutande sig till gamla
landtmannapartiet. 1890 föll han igenom, men valdes
1891 till statsrevisor och innehade sin gamla plats
i riksdagen 1894–99. Af missnöje med den konservativa
läggning, som efter sammanslagningen mellan gamla och
nya landtmannapartiet börjat utmärka det förenade
partiet, utgick B. vid början af 1897 års riksdag
ur detsamma och bildade kort därefter tillika med
ett 20-tal andra representanter, hufvudsakligen
från Värmlands, Gäfleborgs och Kopparbergs län,
hvilka lämnat landtmannapartiet utan att förena
sig med folkpartiet, en diskussionsklubb, som i
riksdagskretsar benämndes "gruppen Bonde". Flertalet
af dess medlemmar uppgick 1900 i det då bildade
liberala samlingspartiet, i hvilket äfven B. själf
gjorde sitt inträde, när han 1903 efter några års af
sjuklighet föranledda frånvaro från det politiska
lifvet ånyo intagit sin plats i andra kammaren,
som 1903 insatte honom i lagutskottet och 1904–05
i bevillningsutskottet. – Sedan 1895 innehafvare
af Eriksbergs fideikommiss, har B. i fråga om
intresse för historisk forskning visat sig mån om
att upprätthålla företrädarnas traditioner. Efter
att förut ha utgifvit "Hedvig Elisabet Charlottas
anteckningar om Sverige och Norge 1814" (1896)
och "Hedvig Elisabet Charlotta. Fersenska mordet"
(1898–99), publicerade B. 1902–03 de två första
delarna af denna furstinnas synnerligen intressanta
"Dagbok", omfattande tiden 1775–88. B., som 1876
blef kammarherre, 1896 öfverceremonimästare och
1900 öfverstekammarjunkare, är sedan 1898 censor och
inspektor vid Dramatiska teatern.
1883 blef han ledamot af Landtbruksakademien och
1884 af Samf. för utg. af handskr. rör. Skandinav, historia.
14. V. M.
Bonde, Thord, pseudonym för skriftställaren lektor
F. O. B. Svahn.
Bonde-emancipationen, böndernas frigörelse från den
personliga ofrihet, hvaraf de ända in i den nyare
tiden trycktes. Se Bonde.
Bondefred, en under tvenne staters krig med
hvarandra af gränsallmoge i den ena staten med
gränsallmoge i den andra ingången öfverenskommelse
att sinsemellan upprätthålla grannsämja och vänskaplig
samfärdsel. Mest bekant från nyare tiden är måhända
bondefreden vid Furs bro, som kyrkoherdarna i
Vissefjärda (Småland) och
Fridlefstad (Blekinge), jämte deputerade, midt
under pågående krig 1657 ingingo å sina sockenboars
vägnar. Bondefrederna, som stundom ingingos under
ganska högtidliga former, tillhöra egentligen
unionstidens historia, men ännu så sent som 1676
slöts en dylik öfverenskommelse mellan Göinge härad
i Skåne och några socknar i Småland. I O. S. Rydbergs
"Sverges traktater" (IV, s. 104) finnes aftryckt det
18 maj 1525 förnyade förbund, som af gammalt egt rum
mellan invånarna i Blekinge och Värend.
Bondehär kallas vanligen den krigsstyrka, som under
medeltiden uppsattes i Sverige på grund af allmän
värnplikt. Redan under hednatiden deltog hvarje
man i landvärn, d. v. s. landets försvar,
då däremot vid anfallsföretag, ledung, härfärd,
endast så mycket folk uttogs, som för tillfället
behöfdes. Dessa förhållanden kvarstodo under
medeltiden. Bondehären utgjordes af krigsfolk utan
någon ordentlig organisation och underhöll sig själf i
krig. I Magnus Erikssons landslag af 1347 bestämdes,
att bondehären icke skulle få föras utom landets
gränser, hvilket uttryck unionskonungarna tydde såsom
de förenade rikenas gränser. Bondehären förlorade
från och med 13:e årh. sin betydelse och utträngdes
från slagfälten först af ridderskapet och sedan af
de värfvade trupperna. Den uträttade dock storverk
under Engelbrekts och Gustaf Vasas ledning. Under
den nyare tiden kom den alltmer i skuggan. Sista
gången en svensk bondehär uppträdde på något verksamt
sätt var under Karl XI :s krig. – Jfr Landstorm.
C. O. N.
Bondei, landskap i tyska Sydväst-Afrika,
mellan floderna Pangani och Sigi. B. är ett
kuperadt land, högst i norr, där en topp når 1,140
m. ö. h. Åtskilliga plantager finnas i det fruktbara
området.
Bondekrig. Mot slutet af medeltiden och vid början
af den nyare tiden grepo bönderna i flera af Europas
länder till vapen för att skaffa sig lindring i det
sociala och ekonomiska förtryck, hvari de höllos af
de privilegierade klasserna och hvilket vid nämnda
tidsskede var större än någonsin förut. De märkligaste
striderna af denna art äro följande.
De franske böndernas resning är känd under namnet
jacquerie. Till ett antal af, som det uppgifves,
hundra tusen drogo de år 1358 sköflande fram öfver
nejderna kring Somme, Oise och mellersta Seine utan
att i början möta något kraftigt motstånd af den
öfverraskade adeln. Men adelsmännen hämtade sig
snart, förenade sig och gjorde inom kort slut på
kriget, ehuru de upproriskes sak understöddes af
borgerskapet i Paris, hvilket under Étienne Marcels
ledning samtidigt gjort en revolution mot adeln
och konungamakten. Vid Meaux öfvervunnos bönderna
(9 juni s. å.), förföljdes därefter och slaktades
utan förbarmande.
I Tysklands historia betecknar ordet bondekrig
i synnerhet det allmänna uppror (det stora
bondekriget), som 1525 utbröt i sydvästra delen af
detta land. Alltsedan midten af 1400-talet hade
bönderna såväl i denna trakt af Tyskland som i
tillgränsande länder företagit åtskilliga resningar,
hvilka dock tämligen lätt kväfdes. Så t. ex. hade
1476 en herde, som predikade ett nytt Guds rike på
jorden, där ingen öfverhet, inga skatter, tionden,
dagsverken eller stränga jaktlagar skulle finnas,
i Franken samlat omkring sig tusentals anhängare. I
Nederländerna och Elsass utbröto på 1490-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
