- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
1103-1104

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bondekrig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oroligheter med enahanda syfte. I biskopsdömet
Speier bildade bönderna 1502 ett förbund
(Bundschuh, emedan de förbundne i sin fana buro bondens
vanliga fotbeklädnad, der bundchuh), som gick ut på
upphäfvande af grundräntor, tionden, tullar, kloster
och allt herravälde, kejsarens undantaget. Upproret
undertrycktes, men blossade 1513 upp i Breisgau (i
Baden) och stod i sammanhang med de bondeoroligheter,
hvilka samtidigt föreföllo i de schweiziska kantonerna
Luzern, Bern och Solothurn. I Württemberg, dit
"Bundschuh" äfvenledes utgrenat sig, fanns sedan
1503 ett bondebrödraskap, Armer Konrad (den fattige
Konrad), hvilket hade en fullständig organisation,
men länge dolde sina verkliga afsikter under ytan
af glada upptåg (medlemmarna fingo egendomar i
"månen", vingårdar och åkerfält på "Hungerberg",
i "Nirgendsheim" o. s. v.), tills en af hertigen
företagen viktförsämring (1514) satte allvar
i leken, hvilken slutade i blod. I Steiermark,
Kärnten och Krain hade bönderna (det windiska
bondeförbundet
) under 1500-talets första årtionden
flera gånger stått under vapen – 1511 till ett antal
af 80–90 tusen man. Alla dessa på skilda ställen
nästan samtidigt förekommande uppror eller försök till
sådana voro symtom af ett allmänt utbredt lidande
samt förebud till en stor kris. Luthers uppträdande
framkallade dess utbrott. De förtryckte fattade
den andens frihet, hvilken då förkunnades, såsom en
befrielse äfven från jordiskt tvång och släp, och
svärmande apostlar (Karlstadt, Münzer m. fl.), som
gingo vida längre än reformatorn, styrkte dem i deras
tro. I jan. 1525 bröt kriget ut. Då grepo bönderna i
abbotstiftet Kempten (vid Iller i Bajern) till vapen
och tvungo abboten att medgifva betydliga lindringar
i deras villkor. Framgången lifvade dem, och deras
exempel följdes af invånarna i Algau (i sydvästra
Bajern), hvilka lydde under biskopen af Augsburg,
samt af folket mellan Donau och Bodensjön. Hans
Müller von Bulgenbach, en adelsman, som året förut
stått i spetsen för ett misslyckadt upprorsförsök
i Baden, fick snart ledningen om hand. Ett manifest
utfärdades, som i 12 punkter sammanfattade böndernas
kraf. Dessa kraf voro hufvudsakligen af det
innehåll, att församlingarna skulle få välja sina
kyrkoherdar, att den delen af tionden, som ej gick
till prästen, skulle användas till kommunens behof,
att lifegenskapen skulle upphäfvas, att jakt och fiske
skulle gifvas fria, att skogen skulle lämnas till
kommunens nyttjande, att dagsverken och jordräntor
skulle minskas, godtycklighet i straff borttagas
o. s. v. (I 12:e art. lofvade bönderna afstå från de
fordringar, som bevisligen icke öfverensstämde med
skriftens ord.) Dessa "tolf artiklar" blefvo sedan
ett ledande program för hela upprorsrörelsen, som
blixtsnabbt fortplantade sig nedför Rhen till Elsass,
Lothringen, Hessen, Trier och Pfalz, längs efter Main
till Thüringen och Sachsen och som förspordes äfven
i Österrikes alpländer. Från Böhmen till Lothringen,
från Harz till Tyrolen var allt i förvirring. I
Thüringen, där vederdöparprofeten Tomas Münzer
tände massornas fanatism, framträdde det religiösa
elementet skarpare än på andra ställen, och vildheten
blef så mycket hejdlösare. I staden Mühlhausen (vid
Unstrutt i prov. Sachsen) hade Münzer, som skref sig
"med Gideons svärd", kommit till oinskränkt välde. Han
lät gjuta kanoner
och predikade ett mördande utan gräns. "Nu måste
en hvar gripa till svärdet för att slå ned dessa
mordprofeter och upprorsmakare", skref Luther,
som dock förut funnit åtskilliga af böndernas
fordringar berättigade och uppmanat furstarna
till billighet. Nästan öfverallt sällade sig de
smärre städerna till bönderna, där och hvar äfven de
större (Mainz, Würzburg m. fl.), medan andra (såsom
Strassburg, Ulm, Nürnberg) med våld tvungos att gå
böndernas ärenden. Adel och furstar stodo i början
kraftlösa mot det plötsligt framsprungna våldet
och funno mångenstädes för klokast att gå in på de
"tolf artiklarna", ja flera adelsmän trädde, mer
eller mindre gärna, i spetsen för massorna, såsom
den ryktbare Götz von Berlichingen, hvilken dock
önskade "hellre ligga i det värsta torn i Turkiet"
än vara böndernas fältherre, samt den entusiastiske
Florian Geier, anförare för den "svarta skaran". Där
bönderna mötte motstånd eller träffade på alltför
hatade herremän, utgöts blod utan förskoning;
brinnande slott och kloster, sköfling och allt slags
oordning antydde de vilda skarornas väg. Heilbronn
blef upprorets medelpunkt, och där utarbetades ett
förslag till ändring af rikets författning. Framför
allt var det de andliga godsens sekularisation och
kejsarmaktens utvidgning på furstarnas bekostnad, som
yrkades i detta författningsutkast, hvilket därjämte
föreskref skatternas aflyftande, enhet i mynt och vikt
o. s. v. Men samhällsförbättrarna voro ej eniga och
snabba i sina företag, hvilket gjorde, att furstar
och adel kunde hämta sig och med förenade krafter
angripa dem. I Württemberg blef upproret stäfjadt af
Truchsess von Waldburg, som tillfogade bönderna flera
nederlag – det kännbaraste (2 maj) vid Sindelfingen
(s. v. om Stuttgart), där 9,000 af dem lära hafva
stupat. Afgörande för hela kriget var den seger de
förenade furstarna af Hessen och Sachsen (15 maj)
vunno öfver Münzer och hans folk på höjderna vid
Frankenhausen (stad i Schwarzburg-Rudolstadt). 5,000
man stannade på platsen, och Münzer blef
afrättad. Samtidigt kufvade hertigen af Lothringen och
kurfursten af Pfalz upproret i Elsass; vid Saverne
(n. v. om Strassburg) nedmejades 17,000 bönder, som
gifvit sig. I Westfalen fortforo oroligheterna något
längre; i Tyrolen och Salzburg dämpades de först
året därpå. På kriget följde en efterräkning, som
med gräsliga straff drabbade både bönder och städer;
i Kitzingen utstuckos ögonen på 57 borgare. Kriget
hade kostat omkr. 150,000 människor lifvet, och
långt ifrån att förbättra hade det på de flesta
hållen förvärrat böndernas ställning. W. Stolze har i
"Zur vorgeschichte des bauernkrieges" (1900), kanske
med någon öfverdrift, framhållit som hufvudmotiv
för kriget, att furstarna, för att underhålla den
ökade ämbetsmannapersonal, som behöfdes för den
nya absolutistiska och centraliserade staten, ökade
böndernas pålagor. Bönderna, som ej insågo skälet
till de större krafven, tillskrefvo dem godtycke
hos härskarna eller elakhet hos tjänstemännen, till
hvilka prestationerna till största delen ingingo
såsom lön. Mot dessa nyheter ville bönderna försvara
sin gamla rätt. Rörelsen tillväxte och bragtes till
utbrott genom inverkan af den religiösa frågan och
hatet till klostrens jordeganderätt. I Ungern rasade
ett fruktansvärdt bondekrig 1513–14. Bakacs
(se d. o.) hade predikat ett korståg mot turkarna,
men korstågshären (kuruczy,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 12 12:23:39 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbc/0592.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free