- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad /
1113-1114

(1905) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boni - Boni, Filippo de. Se De Boni - Boni, Giacomo - Boniface [-fa'ss], fransk skriftställare. Se Saintine - Bonifacio - Bonifacius. Se Bonifatius - Bonifatius - Bonifatius (Bonifacius), romerska påfvar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

går den kvinnliga arfsföljden framför den manliga),
hvarefter nederländska regeringen uppsatte en annan
furste, som 1860 erkände holländarnas suveränitet
öfver B.

Boni, Filippo de. Se De Boni.

Boni, Giacomo, italiensk arkitekt, bekant
som ledare af de nu pågående gräfningarna på Forum
i Rom. För öfrigt äro hans lefnadsomständigheter
obekanta. Se vidare Rom.

Boniface [-fa’ss], fransk skriftställare. Se
Saintine.

Bonifacio [-fätjå], befäst stad på södra Corsica,
på en liten halfö vid Bonifacio-sundet. 3,975
inv. (1901). God, men svårtillgänglig hamn. Ostron-
och korallfiske, hafsbad. B. grundlades 830 af
pisanaren Bonifacius. – Bonifacio-sundet, romarnas
Fretum gallicum, skiljer Sardinien och Corsica. Vid
sin smalaste del är det blott 11 km. bredt. För de
många däri förekommande klipporna är det farligt för
seglare. Vid dess östra inlopp ligga de Bucinariska
öarna.

Bonifacius. Se Bonifatius.

Bonifatius (riktigare namnform än Bonifacius),
romersk fältherre, omtalas första gången 413, då
han utmärkte sig vid undsättningen af Marseille och
sårade västgotakonungen Ataulf. B. innehade sedermera
ett militärbefäl i Afrika och vann befolkningens
tillgifvenhet genom sina bedrifter mot de plundrande
barbarerna. Omkr. 422 tyckes han ha förvärfvat
sig en halft själfständig ställning därstädes;
han stod i personligt vänskapsförhållande till
kyrkofadern Augustinus och prisas af denne för sin
fromhet. B. ställde sig 423 på Placidias sida mot
kejsar Honorius och belönades ett par år senare med
ståthållarvärdighet ("comes Africæ") samt ett högt
militärbefäl ("comes domesticorum"). Det dröjde
emellertid ej länge, innan B. af okänd anledning
föll i onåd vid hofvet i Ravenna. Han återkallades
från Afrika, men vägrade uppge sin ställning och
blef då förklarad för rikets fiende, år 427. Med
Augustinus och det kyrkliga partiet i Afrika hade
han stött sig genom tadelvärd vandel och böjelse för
arianism. Trupper sändes emot honom, och under de
förvecklingar, som nu följde, inbröto vandalerna från
Spanien i Afrika och härjade vidt och bredt. Från
den beskyllning en mängd historieskrifvare efter
Prokopios riktat mot B., att han skulle ha kallat
vandalerna till hjälp, äro moderna forskare benägna
att frikänna honom. Han belägrades 430–431 i Hippo
af vandalerna och förmådde ej tillbakaslå deras
anfall. 432 kallades B. till Italien, enär man
vid kejsarhofvet i Ravenna ansåg sig behöfva honom
som motvikt mot den mäktige Aëtius (se d. o.). Han
utnämndes till riksfältherre ("magister militum") och
drog i fält mot Aëtius, men blef 432 dödligt sårad i
slaget vid Ariminum. Fältherrevärdigheten öfvergick
till B:s svärson Sebastianus, hvilken emellertid
snart fördrefs af Aëtius. Rivaliteten mellan
Aëtius och B. tillhör de dunklaste och minst utredda
partierna af 400-talets historia. Jfr Freeman, "Aetius
and Bonifacius" (i Engl. hist. review 1887), och en
uppsats af L. Schmidt i "Hist. vierteljahrschrift",
bd 2, 1899. V. S–g.

Bonifatius (Bonifacius), romerska
påfvar. 1. Bonifatius l (418–422), urspr, vald såsom
motpåfve mot Eulalius, lyckades med kejsar Honorius’
hjälp på våren 419 efter en hård strid blifva
ensam erkänd. Under sitt pontifikat invecklades
han med patriarken Atticus i Bysans i en strid
beträffande jurisdiktionen öfver Illyrien, en strid,
som genom Honorius’ inflytande afgjordes till
Roms fördel. Däremot lyckades B. ej gentemot den
afrikanska kyrkan upprätthålla den romerske biskopens
på Sardika-synodens beslut (343) grundade rätt att
därifrån mottaga appellationer. B. räknas till den
romerska kyrkans helgon.

2. Bonifatius II (530–532), till börden
got, efter sin medtäflare Dioskuros’ död erkänd
såsom påfve, sökte ehuru förgäfves upprätthålla
den romerske biskopens jurisdiktion öfver Illyrien.
Han förmådde det romerska prästerskapet att edligen
utfästa sig att till hans efterträdare utse diakonen
Vigilius, ett försök att inkräkta på den gotiske
konungens inflytande, hvarifrån han snart måste afstå.
Under B:s pontifikat blef den semipelagianska striden
afgjord.

3. Bonifatius III (febr.–nov. 607) utverkade
af kejsar Fokas ett erkännande af Rom såsom alla
kyrkors hufvud. Under B:s pontifikat skall på en
synod i Peterskyrkan ha bestämts, att under en påfves
eller biskops lifstid valet af efterträdare ej finge
bringas under debatt samt att detsamma finge företagas
först på tredje dagen efter den aflidnes bisättning.

4. Bonifatius IV (608–615) synes
icke ha varit främmande för kejsar Heraclius’
försoningsförsök med monofysiterna.

5. Bonifatius V (619–625). Från hans
regering känner man egentligen blott hans lifliga
intresse för och förbindelse med den angelsaxiska
kyrkan.

6. Bonifatius VI (896) afled efter endast
15 dagars regering.

7. Bonifatius VII (974 och 984–985)
uppsattes 974 af adelspartiets ledare Crescentius på
påfvestolen, men måste redan efter några veckor fly
till Konstantinopel. Efter nära nio års vistelse
därstädes återvände han till Rom, bemäktigade
sig dåv. påfven Johannes XIV (april 984) samt bragte
honom om lifvet, men blef själf efter endast elfva
månaders pontifikat mördad.

8. Bonifatius VIII (1294-1303), egentl. Benedictus
Gaetani
, studerade rättsvetenskap i Paris, där
han förvärfvade doktorsgrad, utnämndes 1281
till kardinal och uppsteg efter Celestinus
V:s delvis af honom själf framkallade afsägelse
1294 på påfvestolen. Så godt som omedelbart efter
sitt regeringstillträde invecklade han sig i strid
med regeringsmakten i flertalet europeiska länder.
Med Erik Menved i Danmark råkade han 1295 med
anledning af ärkebiskop Jens Grands
(se d. o.) fängslande i en konflikt, som år 1302
slutade med konungens underkastelse och ärkebiskopens
förflyttning till Riga. B. inblandade sig äfven
i tronstriderna i Ungern och Polen, i de inre
förvecklingarna i Tyska riket, liksom i kampen
mellan England och Skottland. Särskildt bitter och
skickelsediger blef kampen med konungarna af England
och Frankrike. Den gällde från början konungarnas
rätt att beskatta prästerskapet; deras försök
i denna riktning framkallade 25 febr. 1296 ett
strängt påfligt förbud i bullan Clericis laicos.
Edvard I gaf efter, men Filip den sköne svarade med
ett förbud mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbc/0597.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free