Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mängd af Henrik II och Rikard I – evärdlig rätt till
besittning af jorden (fee-farm) och till själfstyrelse
samt egen jurisdiktion. Dessa rättigheter tillföllo
dock icke borgarna i gemen, utan stannade hos
"gillena" (det äldsta från 1093), eller föreningarna
mellan förmögnare borgare. Visserligen måste gillena
sedermera dela med sig af sina förmåner åt de efter
dem bildade handtverksskråen och åt småborgarna,
hvilkas antal blef allt större; men själfva styrelsen
kom fortfarande att ligga i händerna på en oligarki,
ett härskande fåtal (governing body). Först genom
1835 års "municipal corporations act" öfvergick
stadsstyrelsen till fullmäktige, som utses genom
allmänna val, och den har 1882 normerats genom en ny
"municipal corporations act". Likaledes har borgarnas
politiska betydelse först på senaste tider vunnit
någon styrka. Visserligen kallades redan 1265 från
några städer representanter till parlamentet; men
enär dessa representanter snarare voro ombud för
den härskande "cliquen" än för borgarna i allmänhet,
och enär representationsrätten ej utsträcktes till
alla städer och ej ens – förrän senare – stadgades
för ett visst antal, utan berodde på de styrandes
godtycke, så blef borgarnas politiska betydelse i
det stora hela ganska ringa. Det blef icke bättre,
sedan representationsrätten blifvit fäst vid vissa
städer, ty medan många af dessa – och det redan
tidigt – nedsjönko till en obetydlighet eller rent af
försvunne från jorden (rotten boroughs; jfr <sp>Borough</i>)
eller gingo som arfgods inom några familjer, uppstodo
nya, betydande städer, hvilka saknade ifrågavarande
rätt. Från 1673 till 1832 fick ingen ny stad denna
rätt, men genom reformbillen sistnämnda år fråntogs
representationsrätten 56 "rotten boroughs" och
gafs i stället åt flera stora städer, som varit den
förutan, hvarjämte representantantalet mer jämkades
efter folkmängden, på samma gång som valrätten
utsträcktes till ett större antal borgare. Genom
dessa omständigheter i förening bröts aristokratiens
dessförinnan allsmäktiga inflytande på valen, och
underhuset öppnades för ett borgerligt element af
förut ej anad styrka.
I Frankrike utvecklade sig stadslifvet högst
olika i norden och i södern. I södra Frankrike
uppkom ett fritt borgarstånd omkr. år 1100, då
städernas köpmän (les bourgeois) och länsadel
började lösgöra sig, stundom på fredlig väg, från
beroendet af länsherrarna och skaffa sin stad
politisk oafhängighet. Utvecklingen var därefter
ungefär densamma som i Italien (se ofvan). Valda
konsuler med ett eller två råd och en borgarförsamling
(parlamentum) vid sin sida skötte stadens styrelse
och uppträdde i staten såsom fullt jämbördiga med
grefvarna och baronerna. Senare tillsattes i somliga
städer en podesta öfver eller i st. f. konsulerna. I
norra Frankrike ingingo borgarna i en del städer,
såsom Amiens, Reims, Soissons m. fl. omkr. år 1100
föreningar till inbördes skydd mot länsherrens
godtycke och fingo småningom af honom antingen
genom kamp eller för pengar ett fribref (charte) för
staden, som tillförsäkrade borgarna deras personliga
frihet. Sålunda uppstodo de s. k. villes de commune,
hvilka utvecklade sig till nästan själfständiga
republiker, ledda af ett råd (jurati, échevins) med en
maire i spetsen. Partistrider mellan de rike köpmännen
å ena sidan och det lägre folket å den andra störde
dock snart utvecklingen och gjorde ända på friheten. I
mellersta Frankrike slutligen hindrade den där städse
starka konungamakten uppkomsten af ett själfstyrande
borgerskap. Men i dess städer, de s. k. villes de
bourgeoisie, fingo borgarna i stället genom fribref
sina afgifter noggrant bestämda och sin rättsordning
skyddad samt kunde i lugn utveckla sin handel. De
blefvo "konungens borgare" (bourgeois du roi), och
deras ställning var så förmånlig, att flera städer i
norr med glädje hälsade kronans ingripande i deras
inbördes tvistigheter, fastän de därvid förlorade
sin själfstyrelse. Småningom uppkom ur dessa
förhållanden ett franskt riksborgerskap, och icke
ens de mäktiga fria städerna i södern kunde motstå
den allt starkare konungamakten. 1302 var borgarnas
inflytande så stort, att Filip den sköne inkallade
deras ombud till riksförsamlingen. Dessa ombud,
liksom äfven borgerskapet själft, kallades le tiers
état (det tredje ståndet), men ordet fick med tiden
en så vidsträckt betydelse, att därunder inbegreps
hela "nationen, på adel och präster när". Borgarnas
politiska inflytande i Frankrike försvann därefter
alltmer för konungamakten, hvartill äfven mycket
bidrog, att de i sin fruktan för de upproriske
bönderna och arbetarna på 1400-talet tvungos
att söka sitt skydd hos den senare och därigenom
stärkte densamma. Étienne Marcels (se d. o.) och
Jacques Coeurs (se d. o.) namn vittna dock om
det stora inflytande de franske borgarna haft på
konungamakten. Det tredje ståndet vann slutligen seger
öfver denna i den stora revolutionen 1789, då alla
särskilda stånd upphäfdes. En särskildt betydelsefull
roll inom det franska samhället, både socialt
och politiskt, spelade de borgerliga klasserna,
framför allt de förmögne "storborgarna", efter
julirevolutionen 1830 fram till 1848 års revolution,
en epok, som i Frankrikes historia karakteriserats
såsom "bourgeoisiens" gyllene tid med sin
"borgarkonung" (Ludvig Filip).
I Danmark uppstodo de äldsta städerna vanligen
vid någon befästning, borg. Invånarna, eller
borgarna, hade ursprungligen själfva om hand stadens
styrelse och egde rätt att göra förordningar för
sammanlefnaden därstädes. De blefvo tidigt nog
(1250) kallade att som ett särskildt stånd –
vid sidan af adel, präster och bönder – möta
vid riksdagarna. Vid dessa skaffade de sig
åtskilliga privilegier, företrädesvis i fråga om
handel och handtverk. Men allteftersom adelns och
prästernas makt steg, sjönk borgarnas politiska
inflytande och med detta deras förmåga att skydda
privilegierna, hvilka (på bekostnad af städernas
välmåga) kringskuros till de ägge nämnda klassernas
förmån. Till den politiska betydelselösheten och
ekonomiska svagheten sällade sig förlusten af rätt
till kommunal själfstyrelse. Mot medeltidens slut och
under första årh. efter reformationen var borgarnas
beroende af adeln i ständig tillväxt. Men hämnden
kom 1660, då borgarståndet hjälpte konung Fredrik
III att knäcka adelsväldet och införa en absolut
konungamakt. Hvad ståndet vann var ej politisk
makt, ty med författningens ändring och riksdagens
afskaffande upphörde borgarna att finnas till som
riksstånd; men deras rättsliga ställning i samhället
blef tryggad och friare (genom "privilegierna" af
24 juni 1661). Borgarna voro till 1849 befriade från
värnpliktsskyldighet och hade till 1862 uteslutande
rätt till idkande af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
