Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgia l. Borja [bå'rdJa], en ryktbar, urspr. spansk adelsfamilj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Borgia l. Borja [bå’rdʃa], en ryktbar, urspr. spansk
adelsfamilj (enligt uppgift härstammande från
det aragoniska kungahuset), hvilken på 1400-talet
öfverflyttade till Italien.
1. Alfonso B. (1378–1458) blef 1455 påfve under
namn af Kalixtus III (se d. o.).
2. <b>Rodrigo Lanzol B</sp>. (d. 1503), son af den
förres syster Ysabel och Jofré Lanzol från Jativa
(nära Valencia), adopterades af morbrodern
och besteg 1492 påfvestolen under namnet Alexander
VI (se d. o.). Med romarinnan Vanozza Catanei
(1442–1518) hade han flera barn, af hvilka de tre
följande äro mest kända.
3. Juan B., den föregåendes son, ärfde 1491
hertigdömet Gandia nära Valencia och blef 1495 hertig
af Benevent, Terracina och Pontecorvo. Under kriget
mellan Alexander VI och familjen Orsini anförde
han de påfliga trupperna, men blef 1497 slagen vid
Soriano samt kort därefter mördad. Hans sonson,
Francisco B., hertig af Gandia, ingick 1550 i
jesuitorden, hvars tredje general han blef 1565,
samt afled 1572 och blef kanoniserad.
4. Cesare B., den föregåendes broder,
f. 1476, redan som barn af Innocentius VIII utnämnd
till påflig protonotarie, blef 1492 biskop af Valencia
och följande år kardinal. Sedan hans äldste broder,
Juan af Gandia, 1497 – som det, säkerligen med orätt,
troddes på hans bedrifvande – blifvit mördad, nedlade
han 1498 sin kardinalshatt och afgick s. å. på en
beskickning till Frankrike, hvarest han af Ludvig
XII belänades med hertigdömet Valentinois och 1499
äktade Charlotte d’Albret, en syster till konungen
af Navarra. S. å. började han i samförstånd med
sin fader och konung Ludvig eröfringen af Romagna,
intog 1499 Imola, 1500 Forli och utnämndes s. å.
– utan hinder af att han låtit
undanröja sin svåger, Alfons af Bisceglia – till
kyrkans gonfalonier. Året därpå blef han efter
eröfringen af Pesaro, Rimini och Faenza af fadern
utnämnd till hertig af Romagna. 1502 eröfrade
han Urbino, sedan hans planer på Florens och
Bologna strandat. I okt. s. å. ingingo några af hans
kondottierer i Imola en sammansvärjning mot honom. Han
lyckades emellertid locka dem till sig i Sinigaglia,
där de inflytelserikaste bland dem lönnmördades. Han
stod nu nära sina önskningars mål, en mellanitaliensk
kungakrona, då Alexander VI 18 aug. 1503 hastigt
afled samtidigt med att B. häftigt insjuknade. Hans
makt störtade nu samman; sedan släktens dödsfiende,
kardinal Rovere, under namn af Julius II 1503 bestigit
påfvestolen, måste B. lämna Rom och begaf sig till
Neapel, hvars befälhafvare 1504 lät fängsla och
öfversända honom till Spanien, där han under två
år satt fången i Sevilla och på slottet Medina del
Campo. 1506 lyckades han rymma därifrån och begaf
sig till sin svåger, konungen af Navarra. I dennes
tjänst stupade han 1507 under belägringen af borgen
Viana. Han
ligger begrafven i Pamplona. B. skall hafva varit
en man af sällsynt skönhet och kroppsstyrka,
utrustad med en genomträngande politisk blick
och en oböjlig viljekraft, men tillika grym,
härsklysten och hänsynslös i valet af medel, den
fullblodigaste representanten för tidens tygellösa
individualism. Hans och hans faders försök att i
mellersta Italien skapa ett rike under dynastien
Borgia tjänade blott till att bringa stora delar
af Italien under utländskt ok och att jämna
vägen för Julius II:s organisation af påfvarnas
territorialmakt. Machiavelli har i "Il principe" –
delvis med beundran och sympati – gifvit en skarp
och klar bild af Cesare B.
5. Lucrezia B., den föregåendes syster, f. 1480,
en af sin tids skönaste och mest begåfvade kvinnor,
men svag och osjälfständig till karaktären, bortgiftes
1493 af fadern med Gian Francesco Sforza,
herre till Pesaro. Sedan detta äktenskap till stor
skandal för hela Italien 1497 blifvit upplöst,
äktade hon 1498 Alfons af Bisceglia, naturlig son
till Alfons II af Neapel. Sedan hennes andre man
1500 på brodern Cesares anstiftan blifvit mördad,
lyckades påfven Alexander 1501 få till stånd ett
giftermål mellan henne och Alfonso d’Este, arfvinge
till Ferrara, hvilken 1505 besteg sina fäders tron.
I Ferrara framlefde Lucrezia sedan återstoden
af sitt lif, omgifven af skalder och konstnärer,
prisad för fromhet, dygd och skönhet. Hon dog 1520.
De ohyggliga beskyllningar, som af gammalt
riktats mot henne, att hon mördat sin andre man,
stått i brottsligt förhållande till sin far och bror
o. s. v., ha genom senare forskningar – särskildt af
Gregorovius – bevisats vara
uppdiktade. Lucrezias skönhet prisas enstämmigt af
alla hennes samtida. "Hon är", säger en af dem, "af
medellängd, hennes ansikte är långlagdt, näsan
fint skuren, håret guldgult, ögonen af obestämd
färg; munnen är något stor, tänderna bländhvita,
halsen smidig och hvit. Hela hennes väsen andas en
leende munterhet". Något säkert porträtt af henne
finnes ej; af några skådepenningar kan man dock bilda
sig en föreställning om hennes utseende. Den bästa
af dessa medaljer (se fig.), sannolikt 1502 skuren
af Filippino Lippi, gifver ett starkt intryck af
det veka, passiva, viljelösa, som präglar hennes
uppträdande.
6. Stefano B., f. 1731, genom Juan af
Gandia härstammande från Alexander VI, blef 1759
påflig guvernör i Benevent, 1770 sekreterare
vid propagandan och 1789 kardinal samt fick under
revolutionsoroligheterna 1797 diktatorisk myndighet
i Rom, men måste vid fransmännens infall taga sin
tillflykt till venezianskt område. Äfven under den
följande påfven, Pius VII, intog han en framskjuten
ställning och åtföljde påfven 1804 på hans färd
till Frankrike, men afled i Lyon s. å. Han var
en framstående konstälskare och arkeolog.
Bland hans skrifter må nämnas Memorie istoriche
della pontificia città di Benevento (3 bd, 1763–69),
Monumento di papa Giovanni XVI (1750) och
<i>Breve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
