Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boss puzzle - Bossy d'Arras [båsy' dara'], binamn på Adam de la Hale (se d. o.) - Bossuet [båssuä], Jacques Bénigne - Bossut [båssy], Charles - Bostad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en i sänder förskjutes med tillhjälp af den enda
lediga rutan.
Bossu d’Arras [båsy’ därå’], binamn på Adam de la Hale
(se d. o.).
Bossuet [båssuä], Jacques Bénigne, fransk
skriftställare och andlig talare, f. 27 sept. 1627
i Dijon, uppfostrades i därvarande jesuitkollegium,
studerade sedan i Paris och Metz teologi och de
klassiske författarna samt Cartesius’ filosofi. 1652
blef han präst och teologie doktor samt kanonikus i
Metz, där han snart genom sin vältalighet omvände
en mängd protestanter (bl. a. Turenne) till
katolicismen. 1670 utnämndes han till lärare för
dauphin (Ludvig XIV:s son), 1681 till biskop i Meaux,
1697 till statsråd och 1698 till förste hofpredikant
hos hertiginnan af Burgund. B. var i högsta grad
tillgifven Ludvig XIV:s absoluta regeringssystem
och gäller som författare till de fyra gallikanska
artiklarna af år 1682, hvilka emot påfvens ingrepp
tryggade den franska kyrkans frihet och konungens
kyrkliga myndighet. –Denna hans teokratiska ståndpunkt
och hans osjälfständighet gentemot Ludvig XIV förklara
ock, hurusom han jämsides med sin opposition mot
påfvemakten kunde ifrigt gå dennas ärenden, när
det gällde den ortodoxa dogmatikens försvar eller
protestanternas omvändelse. Så medverkade han till
nantesiska ediktets upphäfvande 1685 och sökte
ej hindra protestanternas våldsamma omvändelse
genom dragonader. Ännu mera bekant är hans hätska
uppträdande mot kvietismen (m:me Guyon, Fénelon
m. fl.), därvid han dock synes hafva behärskats mera
af kränkt fåfänga än af renlärighetsintresse. I sin
samtida polemik med jansenismen visade han större
måttfullhet. Han dog 12 april 1704.
B:s rykte har mindre sin grund i hans originalitet än
i den världsmannaton och belefvade finhet, hvarmed
han förstod att gifva uttryck åt de härskande
meningarna vid Ludvig XIV:s hof. Hans skrifter
äro mönstergilla i afseende på formen och rika på
glänsande tankar och vittna stundom äfven om en
oväntadt djup religiös öfvertygelse. Särskildt
berömda äro hans griftetal, Sermons et oraisons
funèbres (1672–1708; flerfaldiga gånger omtryckta,
måhända ej så litet öfverskattade). Hans många
religiösa skrifter hafva förskaffat honom namnet "den
siste franske kyrkofadern". Discours sur l’histoire
universelle jusqu’à l’empire de Charlemagne (1681,
nyaste uppl. 1874), skrifven för dauphin, är det
första försöket till en filosofisk behandling
af historien. Genom hans Histoire des variations
des églises protestantes (1688, ny uppl. 1844),
där han sökte visa de protestantiska lärornas
inre motsägelser, säges Gibbon hafva vunnits för
katolicismen. Den gallikanska kyrkans artiklar
försvarades af B. i Defensio declarationis
celeberrimæ, quam de potestate ecclesia sanxit
clerus gallicus a. 1682 (1730). Värdefullast
bland hans filosofiska arbeten är Introduction à la
philosophie, ou traité de la connaissance de Dieu et
de soi-même (1722). En fullständig samling
af B:s skrifter ombesörjdes och utgafs af
benediktinerna (i 43 bd, 1814–19, ny uppl., 30 bd,
1864–67). Litt.: Laurent, "Vie de Bossuet" (1880),
och Ingold, "Bossuet et le jansénisme" (1898).
(Hj. H–t.)
Bossut [båssy], Charles, fransk matematiker, f. 1730,
d. 1814, professor i matematik i Mézières och
medlem af franska vetenskapsakademien. Revolutionen
beröfvade honom hans ställning, men under kejsardömet
utnämndes han till professor vid polytekniska
skolan och till medlem af franska institutet. B:s
vetenskapliga verksamhet sträckte sig öfver alla
delar af matematiken och han sysslade särskildt med
experimental-hydrodynamiken. Af hans skrifter må
framhållas Essai sur l’histoire générale des
mathematiques (2:a uppl. 1810). Han utgaf äfven Pascals
arbeten (1779).
Bostad. 1. Bygnk. På civilisationens lägsta
trappsteg sökte man skydd mot väder och vind
i klipphålor. Grottorna ha i Europa bibehållit
sig som bostadsform ända till vår tid (Guadix i
Spanien, Chinon i Frankrike). Där inga grottor
funnos att tillgå, uppstod nödvändigheten att med
uppfinningsförmågans hjälp skydda sig. I västra
Afrika ha negrerna på jaktfärder för vana att uppföra
skärmar af bark och löfruskor, stödda af tvenne
gaffelformiga grenar och ställda mot vindsidan, så
att de vid elden sittande eller liggande befinna sig
i lä. Denna anordning, för primitiv att hedras med
namnet bostad, torde vara af samma art som de första
försöken till bostadsproblemets lösning. Genom tvenne
mot hvarandra lutande skärmar, hvilkas öppna kortsidor
eller gaflar igensattes, åstadkommo de kringströfvande
jägar- och herdefolken en verklig bostadsform:
tältet. För att gifva detta större motståndskraft
mot snö och vindtryck byggde bl. a. mongoler, lappar
och indianer sina tält med runda stommar, som täcktes
med hudar, filt eller väfnader. Den högst utvecklade
runda tältform, som ännu finnes i bruk, torde vara
kirgisernas, sammansatt af en filttäckt trästomme med
cylindrisk underdel och konisk öfverdel samt ofta af
betydlig storlek. I mildare klimat bibehöll sig den
rektangulära tältformen, men försågs med vertikal
underdel och sadeltak.
Då jordbruket band människorna vid torfvan, blef
tältet antingen småningom ersatt af bredvid hvarandra
ställda klufna stockar (stafkonstruktion) eller
fick ett massivare underrede, sammansatt (såsom
de abessiniska kojorna) af i jorden nedslagna,
med vidjor sammanflätade pålar, tätadt med mossa,
lera eller dylikt samt täckt med bark, säf, halm,
bambu eller palmblad. Byggnadssättet är urgammalt;
Indiens landtbefolkning bodde och bor ännu i dylika
af ceder eller bambu uppförda hyddor. Där man behöfde
skydda sig mot anfall af vilda djur eller fientliga
grannar, uppfördes i sjöarna s. k. pålbyggnader (se
d. o.), af hvilka kvarlefvor återfunnits i åtskilliga
europeiska sjöar. Äfven bland den malajiska och
kinesiska befolkningen på Sundaöarna och i Kochinkina
är det än i dag vanligt att uppföra husen på pålar,
dels af ofvannämnda orsak, dels för att undvika den
fuktiga jordytans feberalstrande utdunstningar.
Jämsides och antagligen samtidigt med tältet
utvecklade sig ur grottan eller jordkulan
blockhuset. Öfver en skrefva eller grop lades ett
tak af stockar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
