Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bostad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarpå utbreddes säf, näfver e. d. samt därpå ett
lager jord. Sådana tak finnas afbildade redan i
egyptiska grafvar omkr. 2,500 år f. Kr. Efter hand
ersattes de naturliga väggarna med på hvarandra
staplade timmerstockar, hvilkas ändar lades
korsvis för att kvarhålla hvarandra. Svårigheten
att täta mellanrummen mellan stockarna undgick man
genom hophuggning af stockändarna till "knutar";
de återstående springorna diktades med mossa, och
blockhuset var färdigt. Det horisontala stocktaket
förbättrades genom tätning med harts eller asfalt
därhän, att konung Nebukadnessar i Babylon omkr. 580
f. Kr. kunde låta utföra de s. k". "Semiramis’
hängande trädgårdar". Ännu på 1700-talet användes
detta byggnadssätt i Spanien. Under mera oblida
klimat måste man skaffa takvattnet aflopp;
de lyciska grafvarna vid Kyanea, som af bilda
lyciska boningshus, visa huru takformerna utvecklade
sig. Att börja med uppsatte man <i’>öfver</i> stocktaket ett
tälttak. Regn och snö kommo emellertid de stänger, som
användes till takstolar, att böja sig. Där detta ej
medförde någon olägenhet, fann man t. o. m. böjningen
vacker och bibehöll den som estetisk form; häraf de
mongoliska (kinesiska, japanska) takformerna. Där
böjningen blef för stark, sökte man hjälpa sig
först med att gifva tältstängerna en böjning utåt,
sedan genom att infoga mellan dem ett tvärträ:
"hanbjälken" i våra takstolar. Snart utvecklades
denna takstolsform till sådan fasthet, att det
undre stocktaket blef öfverflödigt, ehuru det ibland
öfvergick till bjälklag. Den germanska byggnadsformen
"ryggåsstugan", som ännu är i bruk på sätrarna i
Skandinavien samt i Tyskland, Siebenbürgen, Ryssland
och Nord-Amerika, var ursprungligen en kombination af
bjälktak och takstol, i det bjälklaget intimrades
så, att betäckningen (bräder, näfver, halm, torf)
fick lutning åt sidorna.
Ur blockhuset utvecklade sig efter hand
fackverksbyggnaden. Man fann sig nämligen
föranlåten att vid dörr- och fönsteröppningar insätta
vertikala stockar, som sammanhöllo det horisontala
timret. Detta ledde till sammansättning af ett
ramverk af horisontala och vertikala stockar, som
finnes afbildadt redan på de lyciska grafvarna och
hvars mellanrum fylldes med lättare material: trä,
i lera doppade s. k. "klibbstakar", stampad lera,
soltorkadt och slutligen brändt tegel. Klibbstakar
användes såväl af de gamle egyptierna 2,000 år
f. Kr. som af toltekerna i Mexico och äfven i
Europa, t. o. m. i Skandinavien. Soltorkadt och
brändt tegel användes redan af egyptierna och
babylonierna. Fackverksbyggnader med trä eller tegel
som fyllningsmaterial, s. k. korsvirkeshus, voro
allmänna öfverallt i Europa under hela medeltiden
och renässansen ; i Danmark och södra Sverige har
byggnadssättet hållit sig ända in i vår tid. En
särskild typ af fackverksbyggnader bildar det japanska
boningshuset, hvars trästomme utfylles med skjutbara
väggar af bambu, siden eller papper.
Där det var ondt om trä till byggnadsändamål eller
där särskilda hänsyn till säkerhet mot eldfara
eller anfall gjorde det önskvärdt att använda ett
motståndskraftigare material, uppfördes bostäderna
af naturlig eller konstgjord sten. När konsten att
uppföra stenhus gjorde sina första lärospån, kan icke
med säkerhet angifvas. Redan i en mycket
aflägsen forntid uppfördes de egyptiska templen
af sten. Närmast helgedomarna och i anslutning
till dem byggdes borgarna, de befästa städernas
akropoler och konungaresidens, hvaraf ruiner från den
homeriska epoken återfunnits på Kreta och i Grekland
(Tiryns). Stenbyggnadskonsten tillhör emellertid de
högst utvecklade byggnads- och bostadsformerna och
behandlas därför lämpligast i sammanhang med dessa
och med byggnadskonstens historia (se
Byggnadskonsten). Endast det faktum må här än en
gång framhållas, att öfvergången från det billigare
byggnadssättet (trä, fackverk, soltorkadt tegel)
till det dyrare (naturlig sten, brändt tegel,
hvilka åtminstone under den gammalkristna tiden
ansågos likvärdiga) torde hufvudsakligen skett af
säkerhetshänsyn.
Från dessa ur tältet och blockhuset utvecklade
byggnadstyper räkna de civiliserade folkens högre
utvecklade bostadsformer sitt ursprung. Naturligtvis
har materialet i viss mån bestämt utvecklingens
gång. Så länge trä eller fackverk användas,
tillgodoser man behofven hellre genom många små
byggnader, hvilkas storlek bestämts af timrets längd,
än genom de kombinerade planformer, som den dyrare
stenbyggnaden fört med sig.
Egyptierna ansågo boningshusen som härbärgen under
ett flyktigt jordelif och lade föga vikt på deras
soliditet. Husen uppfördes af fackverk och lera
eller af soltorkadt tegel och hade sällan mer än två
våningar. Träd omgifna af gallerverk planterades
längs fasaden. Framför eller bredvid porten fanns
en portik i form af ett på tvenne pelare hvilande
skärmtak. Ofvan dörren lästes egarens namn och en
välkomsthälsning till gästen. Genom porten kom man in
på en gård med en paviljong, afsedd för främlingars
mottagande. Äfven i mindre hus fanns bakom den yttre
gårdens byggnader och loggior en mindre gård, kring
hvilken boningsrummen lågo. Taken voro platta och
skyddades mot solen af loggior eller soltält. Hos de
fattigare ersattes loggiorna af simpla skärmtak, som
skyddade mot sol och regn. Landthusen voro omgifna
af ekonomibyggnader och trädgårdar. Samtliga byggnader
smyckades af färgrik målning.
Babylonier och assyrier uppförde sina boningshus af
sandblandad lera eller soltorkadt tegel, hvars ytor
kläddes med glaseradt tegel. Äfven reliefer murades
i glaseradt tegel. Ehuru denna byggnadskonst utan
tvifvel hunnit en ganska hög utveckling, återstå
till följd af materialets obeständighet alltför
få ledtrådar till kännedomen om boningshusens inre
anordning, som torde varit tämligen likformig för alla
samhällsklasser (jfr Hammurabis lag) och mycket enkel.
Meder och perser voro de förste, som använde tegeltak
på sina efter babyloniskt mönster af lera uppförda,
med portiker och kolonnader af trä försedda hus.
Etruskernas äldsta boningshus voro träbyggnader med
starkt sluttande, vidt utspringande halmtak. Funna
askurnor visa huru denna typ utvidgades och i midten
fick en gård, från hvilken taket sluttade åt alla
sidor för att afleda vattnet från husets inre.
Grekernas äldre boningshus torde oftast varit uppförda
af soltorkadt tegel med mellanväggar af trä och
kolonnader af samma ämne till skydd mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
