Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bostad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solhettan. Endast furstepalatsen voro delvis af
sten. I likhet med egyptiernas, babyloniernas
och medernas hus bestodo de "homeriska" husen af
en samling mindre byggnader, ordnade omkring en
eller flera gårdar. Vid inträdet genom den med
portiker å båda sidor försedda porten till det
s. k. "Odysseus’ hus" på Ithaka beträdde man en
gård, omgifven af kolonnader, och bakom dessa till
vänster gästbyggnaden, till höger köket, i fonden
männens sal (andronitis) och intill denna, men något
bakom, frustugan (gynaikonitis). Längre fram i tiden
utvecklades denna planform därhän, att fonden af
den yttre gården upptogs af en festsal (prostasis),
men sofgemaken och kvinnornas rum förlades omkring
en inre gård. Denna grekiska byggnad blef i hufvudsak
förebilden till det romerska boningshuset.
Romarnas boningshus, som i äldsta tid torde varit
närmast likt det etruskiska, upptog nämligen så
mycket af den senare grekiska typen, att det kan
beskrifvas såsom grekisk-romerskt. Till skydd
mot Italiens alltför starka sommarhetta lämpade
sig denna byggnad förträffligt. Oftast var huset
afsedt för en enda familj, blott en våning högt och
uppfördt af betong eller tegel under tegeltak;
i städerna funnos dock mången gång två, tre, i
Rom ända till nio våningar höga hus, som helt eller
delvis uthyrdes. Gatufasaden upptogs på båda sidor om
ingången vanligen af handelsbodar, som icke stodo i
direkt samband med husets inre. Från familjehusets
port kom man genom en liten förstuga (vestibulum)
till dess centrala rum (atrium), som i midten var
försedt med en bassäng, motsvarande ljusöppningen i
taket, och omgafs af gästrum och rum för tjänare eller
slafvar samt närmast fonden af tvenne öppna sidorum
(alæ), i hvilka husgudarna uppställdes. I fonden af
atrium låg mottagningsrummet (tablinum), och bredvid
detta förde en gång till en af kolonnader omgifven,
planterad, med brunnar och statyer prydd gård
(peristylium), kring hvilken matsalen (triclinium)
och sofrummen voro belägna. Dessa rum saknade ofta
fönster och fingo sitt ljus genom dörrarna mot
peristylium, något som i hög grad bidrog att hålla
dem svala. Rummen voro i förmögna hus rikt prydda
med å väggputsen utförda, blankslipade fresker,
med mosaikgolf, marmorbord och statyetter samt med
möbler och konstsaker af brons. Bakom peristylium
låg vanligen köket, ofta vid en tredje gård eller
trädgård. Funnos två våningar, gick här en trappa
upp till slafvarnas rum. – De bysantinske grekernas
boningar voro i allt väsentligt lika de ofvan nämnda,
men utmärkte sig genom segt fasthållande vid den äldre
grekiska portalen med af två kolonner buren loggia.
Greker, romare och bysantiner hade fört bostadens
hygieniska anordningar till en hög grad af
utveckling. Milslånga "akvedukter" af kvadersten ledde
godt dricksvatten från bergen till städerna, och bly
rör fördelade vattnet till brunnarna i gathörnen
eller till husen, från hvilka liksom från gatorna
omsorgsfullt anlagda afloppsledningar och kloaker
bortförde spillvattnet. Redan Tarquinius Superbus
anlade "cloaca maxima", än i dag Roms största
afloppskulvert. Marmor- eller mosaikgolfven,
den blankslipade marmorputsen på väggarna, de stora
offentliga baden, allt befordrade och underlättade
renligheten.
Germanernas boningshus voro ursprungligen
träbyggnader, som under romerska kejsartiden afbildas
som runda hyddor, sannolikt af samma slag som våra
förfäders rökkojor, ofta af så lätt tältliknande
konstruktion, att de vid folkvandringarna medtogos,
på vagnar (enl. Tacitus). De vandrande stammar
(franker, alemanner, västgoter, östgoter, langobarder,
vandaler), som öfversvämmade de romerska lydländerna
och slutligen själfva Italien och förhärjade mycket
af den romerska kulturens mogna frukter, gåfvo å
andra sidan anledning till epokgörande ändringar
i byggnadskonsten (se d. o.). Naturligt är att de
germanske byggmästarna icke genast förmådde lägga
åsido sina träbyggnadstraditioner och behärska den
romerska stenbyggnaden. Då konstskickligheten i
Italien under folkvandringarnas orostider starkt
nedgått, vände man sig därför i början till
bysantiner, som arbetade t. ex. åt den östgotiske
konungen Teodorik i Ravenna och hvilkas smak satt
sina spår bl. a. i Venezias äldsta bevarade hus
(t. ex. "fondaco dei turchi") och i den hela dess
yngre arkitektur genomgående planläggningen med
tredelade loggior i midten af fasaden.
På andra italienska orter bidrog medeltidens oroliga
karaktär att ändra boningshusens typer. Man sökte
såvidt möjligt förvandla hvarje hus till ett fäste
och byggde husen därför så höga och oåtkomliga
som möjligt, med få och smala, i den hvälfda
bottenvåningen alltid förgallrade fönster, ofta med
höga torn (Viterbo) samt täckta med tegel. Taklisterna
kröntes ofta af tinnar till skydd för å taken
placerade bågskyttar (Florens, Siena, Verona). Den
romersk-bysantinska traditionen visar sig dock ännu,
vid byggnader med större anspråk, i rummens inre
gruppering omkring en af kolonnader i en eller flera
våningar (loggior) omgifven gård (i Spanien kallad
"patio"), en anläggning, som t. o. m. öfverskred
Alperna och med italienska konstnärer infördes
till Tyskland (Nürnberg) och Frankrike (Dijon,
Blois). Formbehandlingens utveckling visar i såväl
Italien som Spanien starka reminiscenser af de
invandrade germanernas ursprungliga skicklighet i
och smak för träskulptur.
I Tyskland, Frankrike, England och Skandinavien
uppfördes husen i städerna mestadels af korsvirke
eller tegel, någon gång af huggen sten, med höga
spetsiga tak, täckta med halm, torf, tegel,
skiffer, någon gång med koppar eller bly. I
städerna vändes vanligen gafveln åt gatan och
försågs med hissöppningar för uppforsling af varor
till de under takresningen inrymda vindarna. Vid
husens anläggning gjorde sig säkerhetshänsyn starkt
gällande. Bottenvåningen var i stenhus vanligen hvälfd
till skydd mot eldfara och användes hufvudsakligen
till handelsbod, verkstad och kök. Kommersen
försiggick genom en lucka mot gatan. I de öfre
våningarna, som ofta efter mönster af de befästa
slottens skyttegångar (machicoulis) skötos ut öfver
bottenvåningen och försågos med skottluckor samt
vanligen utfördes af korsvirke och tegel eller
af trä, befunno sig boningsrummen. Till golf i
bottenvåningen användes ofta stampad jord, eljest
brokiga tegelflisor, plank eller parkett. Eldstäderna
utgjordes allmänt af öppna spisar i såväl kök som
boningsrum, ofta så stora, att de invändigt voro
försedda med bänkar, på hvilka man kunde tillfullo
njuta brasans värme. Fönstren stängdes med skottluckor
eller djurhinnor. Jord- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
