Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bostad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De tyske borgarna införde i Sverige bruket af
fackverkshus eller korsvirkeshus med utskjutande
öfvervåning, s. k. "loft" (Ystad, Malmö, Hälsingborg,
Visby). Slutligen byggde man af hänsyn till eldfaran
och till försvaret stenhus i städerna af den typ, som
’’gamla apoteket" m. fl. i Visby, Brahehuset i Ystad,
Peder Skinnares hus i Vadstena m. fl. representera,
och som i hufvudsak öfverensstämmer med den i de
tyska hansestäderna använda. Husen uppfördes i regel
med gafvel åt gatan och med en alns "vatturum"
mellan hvarje gård, vare sig gårdarna lågo vid
samma gata eller vid olika gator med ryggarna mot
hvarandra. Taktäckningen bestod af torf, tegel, bly
eller koppar. Olaus Magnus visar oss, huru getterna
betade på taken i Stockholm. Först konung Johan III
införde bruket af järnplåt. Ett köpebref af 1443
talar t. ex. om "stenhus med vind, stufva, kammare,
gatubod, kornhus, två källare och ett mak". Därjämte
kunde finnas "steger-hus", brygghus, stall och vedbod
m. m., förlagda på gården i särskilda byggnader.
I regel bodde endast en familj i huset, som var
inredt så, att handelsboden eller verkstaden låg
bredvid porten, med disk i fönstret vid gatan;
innanför boden låg köket med sin bakugn. Från detta
gick en stege i stället för trappa genom ett hål i
bottenvåningens hvalf upp till första våningen, där
familjens hvardagsrum och en eller två sofkammare
lågo. I en följande våning funnos gästrum, rum
för tjänare och därofvan vindar för varulager eller
arbetsmateriel. Seden att hvälfva bottenvåningen hade
sitt ursprung i säkerhetshänsyn och bibehöll sig i
Stockholm långt in på 1700-talet. De öfre våningarnas
bjälklag voro synliga underifrån och dekorerades med
skulptur och målning ända till midten af 1600-talet,
då bjälkarnas undersida efter italienska och franska
mönster öfverkläddes med brädpanel och putsades samt
pryddes med dragna lister eller i taket upplagda
stuckornament. Smala förstugor och trätrappor
infördes på 1400- och 1500-talen, stentrappor på
1600-talet. Väggarna voro på 1400- och 1500-talen till
förekommande af drag och kyla behängda med bonader,
någon gång klädda med panelverk, hvilka på 1600- och
1700-talen i förmögna hus utvecklades till ramverk
omkring tapeter af siden eller gobelänger. Till
eldstäder användes öppna spisar, som vid midten af
1600-talet kompletterades med såsom värmemagasin
bredvid spisarna uppställda kakelugnar utan särskild
eldstad (Skokloster) och på 1700-talet utträngdes af
Mariebergs och Kalmarfabrikens eleganta, handmålade
kakelugnar.
Äfven på landsbygden förmåddes redan under medeltiden
de förnämste jordegarna af säkerhetshänsyn att
låta uppföra stenhus. Dessa voro till en början
af så oansenliga dimensioner, att de väl måste
betraktas mera som en å gården uppförd "donjon"
än som bostad. Så är åtminstone förhållandet med
de gamla stenhusen å Gottland (Laubs, Hvatlings,
Stora Hästnäs), hvilkas arkitektoniska detaljer gifva
anledning att anse dem tillkomna på 1200-talet. De
innehålla endast två eller tre våningar med ett rum i
hvarje våning. Längre fram i tiden antogo stenhusen
betydligare dimensioner (biskopshuset i Vadstena)
och bestämdt utvecklade typer: den kvadratiska, med
inre borggård försedda, af hörntoureller skyddade
slottstypen (Vik i Uppland) och den rektangulära med
skyttegång och andra
försvarsanordningar försedda befästa "hus"-typen
(Glimmingehus i Skåne), som väl torde varit den
vanligare. Glimmingehus uppfördes för öfrigt af
gottländska mästare. Inredningen torde föga afvikit
från borgarhusens.
Slotten under Vasaperioden (ungefär 1521–1650} voro
en direkt utveckling af Glimmingehustypen, ofta med
tillägg af tidens runda hörntorn (Uppsala, Vadstena,
Borgholm) och med starkare vallar eller kasematter af
det slag, som lär uppfunnits af Gustaf Vasa och finnes
utfördt vid Uppsala, Kalmar och Borgholm samt äfven
funnits vid Vadstena. Också stormansgårdarna fingo
denna anläggning (Visborg, Skokloster). Den medeltida
"hus"-typen ersattes småningom under den karolinska
perioden (1650–1720) af det fransk-flandriska
slottet med vanligen öppen borggård (Finspång,
Mälsåker m. fl.). Då säkerheten tillväxte, frigjordes
flyglarna från hufvudbyggnaden (Salsta, Steninge
m. fl.) och bildade med denna ett helt af tre
fristående byggnader: den s. k. "herrgårdstypen".
Moderna boningshus kunna sägas vara af två mycket
olika slag: de som äro afsedda för en familj och
de som äro bestämda till uthyrning. Till de förra
höra i första rummet landtbefolkningens gårdar, om
hvilka föga mer är att säga, än att de större sökt
efterlikna "herrgårdstypen" och i öfrigt upptagit
mycket af stadshusens bekvämligheter och hygieniska
förbättringar. Egendomligt är att se, huru segt
gamla seder hänga i, sedan deras praktiska orsak
försvunnit. Under de öppna spisarnas tid lade
man husen under kullar och i dälder till skydd mot
vindarna. Då intet spjäll fanns, ventilerades huset,
utan att fönstren öppnades. De senare voro därför
vanligen tillspikade. Sedan nyare, bränslesparande
och effektivare eldstäder gjort det naturliga skyddet
onödigt och ventilationen genom fönstren nödvändig,
hålla vanorna sig dock fast.
De boningshus, som i städerna uppföras för blott
en familj, tillhöra dels den angelsaxiska typen,
dels villatypen. Skillnaden beror på tomtens pris
och användning. Engelsmännen, holländarna och
amerikanerna söka använda så liten grundyta som
möjligt. De förlägga därför huset bakom en liten
planterad förgård med ett eller två rum i hvar våning,
således (i större hus) kök i souterrainen, matsal och
bibliotek i bottenvåningen, salong och blomsterrum en
trappa upp, sofrum, gästrum och rum för tjänare två
och tre trappor upp. Gårdsrum finnas vanligen blott i
form af en mindre ljusgård. Fransmän och tyskar bygga
däremot oftast "villor" med kök j matsal, bibliotek,
salong i bottenvåningen, sofrum och gästrum en trappa
upp, hvaraf följer att byggnaden upptar större yta och
vanligen måste hafva fasad, således äfven gårdsrum,
åt alla sidor. Det engelska systemet är uppenbarligen
billigare, mera praktiskt och användbart för alla
samhällsklasser, äfven för handtverkares och köpmäns
behof af verkstäder och butiker. För att möjliggöra
förvärfvet af tomter till rimligt pris, såväl som för
att skydda bostadsområdena från obehagligt grannskap
och underlätta gatuunderhållet, har man i Tyskland på
sista tiden tillgripit utvägen att indela städernas
utvidgningssfär i "zoner", som få bebyggas med endast
ett slag af byggnader, t. ex. fabriker, affärshus,
hyreshus, villor, arbetarbostäder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
