Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boström, en från den vidt utbredda norrländska släkten Læstadius härstammande gren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aktualitet i människans värld. Människan står i detta
lifvet i förhållande dels till den sinnliga världen,
dels till andra personer, och förhållandet till de
senare är dels yttre, dels inre. B. visar, att till
grund för människans förpliktelse med afseende
på hvart och ett af dessa förhållanden ligger
ett särskildt slag af förnuftsväsenden, och med
afseende därpå indelar han den praktiska filosofien
i religionsfilosofi, rättslära och etik.
B:s etik är nära befryndad med den kantiska. Både
B. och Kant anse, att en handlings sedliga värde
eller ovärde uteslutande beror på motivet till
densamma och att det enda tillfredsställande motivet
är aktningen för den förpliktades osinnliga väsende,
hvilket i sin egenskap af ovillkorligen fordrande
uppenbarar sig i samvetet. Men för B., som i sin
teoretiska filosofi uppvisat, att detta väsende
är alltigenom personligt och har sitt sanna lif
i Gud samt är organiskt bestämdt af honom och af
alla andra personliga väsenden, blir det tillika
möjligt att, i motsats mot Kant, fota sedligheten
på religiös grund och bestämdare göra gällande,
att det sedliga lifvet är ett personligt lif i
personliga förhållanden till andra väsenden. Därigenom
öfvervinnes kantianismens ensidiga fasthållande vid
det abstrakta pliktmedvetandet, och sedligheten får
en afgjordt konkret karaktär samt bestämmer hvarje
yttring af människans medvetna och fria verksamhet. Då
således, säger B., människan har ett verkligt innehåll
att aktualisera genom sin sedliga verksamhet och då
den sinnliga världen, såsom i sin grund personlig,
kan bringas i öfverensstämmelse med förnuftet, fordrar
vidare sedligheten ej sinnlighetens utrotande eller
upphäfvande, utan hennes omdaning till organ och
medel för människans förnuftiga lif. I utförandet af
sin sedelära upptager och utför B. Schleiermachers
och Bibergs lära om de etiska formalbegreppen:
dygden, plikten och det goda verket (opus morale),
samt visar, att man endast genom att fasthålla
dessas själfständiga ställning i förhållande till
hvarandra och deras organiska samband sinsemellan
kan fullständigt fatta det sedliga lifvet såsom
konkret och individuellt. Fullständigast har
B. utfört pliktläran. – Men äfven såsom sedlig är
människan, enligt B., omedelbart bestämd af andra
förnuftsväsenden än sin egen idé. Hon eger nämligen
gemensamt med andra människor vissa sedliga uppgifter,
hvilka ej kunna förklaras ur hennes eget väsende
och hvilka därför måste anses hafva sin grund i
andra förnuftsväsenden. Dessa uppgifter äro de,
hvilka människan har såsom medlem af de privata
samhällena (familjen, kommunen, korporationen och
folket), och till grund för den med afseende på
dessa samhällen gifna förpliktelsen ligga dessa
samhällens idéer. Såsom ändliga hafva visserligen
dessa väsenden sina egendomliga fenomenvärldar –
dessas närmare beskaffenhet är likväl oss människor
i detta lifvet obekant –; men här är endast fråga
om deras förverkligande i människans fenomenvärld,
d. v. s. att i denna införes den ordning, som fordras
af det mänskliga förnuftet, emedan det är bestämdt
af dessa väsenden. B:s lära om dessa samhällen är
närmast besläktad med den tyske filosofen Krauses
åsikter i ämnet. Men för B., som frigjort sig från
vissa empiriska förutsättningar på det metafysiska
och etiska området, blef det möjligt att taga steget
fullt ut i den af Krause
anvisade riktningen. För öfrigt må anmärkas, att,
ehuru B. aldrig i detalj utförde sin lära om de
privata samhällena, han dock – genom att uppfatta
dessa såsom personliga och just därigenom konkreta
makter – gjorde det möjligt att äfven vetenskapligt
vindicera den subjektivt innerliga karaktär som det
af kristendomen upplysta medvetandet alltid tillerkänt
dem (enkannerligen familjen och folket).
På ett analogt sätt fattas af B. det egentliga
rättssamhället eller staten. Vid bestämmandet af
rätt och orätt i juridisk bemärkelse är det ej
omedelbart fråga om de sinnliga krafternas omdaning
till organ eller medel för förnuftet, utan fastmer
om vidden af hvars och ens befogenhet att, ostörd
af andra, få fritt råda öfver naturens krafter,
d. v. s. frågan är hvem som bör i ett visst fall
besluta och utföra sitt beslut, ej hvad som bör
beslutas och utföras. Normen därför kan ej vara
gifven genom öfverenskommelse, ej heller skall
rättsordningen betraktas såsom medel för ett annat
ändamål, t. ex. sedligheten. Rättslagen måste
anses vara gifven omedelbart genom förnuftet. Men
ur sedelagen eller öfver hufvud ur det mänskliga
förnuftet kan den ej förklaras, enär flera moraliskt
förkastliga handlingar måste af rätten förklaras
tillåtna. Ej heller kan rätten förklaras omedelbart
ur Gud, ty äfven hans ande, den yttersta grunden till
alla människans förpliktelser, ställer på människans
vilja fordran af en fullständig bestämdhet. Återstår
då endast att förklara rätten ur ett annat ändligt
förnuftsväsende än människans idé, hvilket, såsom
närvarande i denna idé, fordrar upprättandet af
den ordning bland människor, som benämnes det
publika samhället eller staten. Detta samhälle kan
lika litet som det privata omedelbart framträda
i denna världen för att där bevaka och utöfva sin
rätt. Därför måste någon viss, eller möjligen flera,
bland dess medlemmar, hos hvilka samhällsintresset
kan förutsättas vara fullt aktuellt, innehafva och
utöfva alla dess rättigheter och skyldigheter: vara
dess målsman eller representant. Då nu folket och
staten äro skilda samhällen med olika intressen (det
förra med ett privat, den senare med ett publikt),
måste de äfven hafva olika representanter. Statens
representant bör innehafva en sådan ställning, att
man af honom kan fordra, att det publika (rättsliga)
intresset hos honom är fullt aktuellt, hvilket kan
ske endast därigenom att han, såvidt möjligt, befrias
från alla andra intressen. Då nu B. anser, att detta
bäst kan ske därigenom att en mänsklig individ är
statens representant, så gifver han den monarkiska
statsformen företräde framför den republikanska
och lär, att hela statsmaktens utöfning bör odelad
öfverlämnas åt monarken, men att folket, som likaledes
är ett samhälle med sitt förnuftiga intresse, är
berättigadt att (genom sin representation) bevaka
och utöfva sina rättigheter äfven mot monarken. På
grundvalen af dessa allmänna principer utvecklar
B. en statslära, som väsentligen öfverensstämmer med
principerna för den konstitutionella monarkien,
sådan denna i nyare tider utvecklat sig inom
de europeiska samhällena. Visserligen lämnar han
lagstiftningsrätten i staten uteslutande åt monarken
och lär, att regeringen ensam bör bära ansvaret för
lagstiftningsarbetets behöriga (positiva) fortgång;
men han yrkar därjämte, att folket bör ega rätt att
bevaka sina förnuftiga intressen genom ett lagligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
