Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boström, en från den vidt utbredda norrländska släkten Læstadius härstammande gren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter sina anteckningar, jämförda med andras,
har S. Kibbing utgifvit B:s föreläsningar i
religionsfilosofi (1885) och i etik (1897). B:s
samlade Skrifter hafva utgifvits i tre delar
af H. Edfeldt (3:e delen tillsammans med
G. J. Keijser, 1883–1901). Däri upptagas äfven
många förut ej tryckta skrifter af B. och några
bref. På 100-årsdagen efter B:s födelse utgafs en
festskrift Åt minnet af Chr. J. Boström 1797–1897,
under redaktion af Keijser och innehållande flera
bidrag till den boströmska filosofiens karakteristik
(af B:s lärjungar Nyblæus, Sahlin m. fl.) samt
en af utgifvaren sammanställd utförlig förteckning
öfver densamma belysande skrifter. Här må nämnas
endast L. H. Åberg, "Den boströmska världsåsikten"
(1882), A. Nyblæus, "Den filosofiska forskningen i
Sverige etc." IV (1895), och E. Liljeqvist, "Om B:s
äldsta skrifter" (1897). L. H. Å.*
2. Erik Gustaf Bernhard B., den föregåendes brorson, statsman,
f. 11 febr. 1842 i Stockholm, blef 1861 student i
Uppsala, men lämnade universitetet redan 1863, då han
öfvertog skötseln af det honom genom arf tillfallna
fideikommisset Östanå (se d. o.). Han deltog nitiskt
i kommunala värf. Sålunda var han 1870 –91 ledamot
af Stockholms läns landsting, 1883–88 dess vice
ordförande och 1889–91 dess ordförande, samt blef
1870 ledamot i direktionen för länets sparbank och
1879 ledamot (1897 ordförande) i direktionen för
Mälarprovinsernas hypoteksförening. 1884–91 var han
ledamot af direktionen för veterinärinstitutet. 1875
valdes han af Södra Roslags domsaga till ledamot af
riksdagens andra kammare, hvilken han tillhörde
t. o. m. 1893. Han slöt sig där till centern
("intelligensen"), men kom äfven på särdeles
förtrolig fot med det härskande landtmannapartiet,
och vid den stora schismen 1888 öfvergick han till
det nybildade nya landtmannapartiet samt hade
1890–91 plats i dess förtroenderåd. Kammaren valde honom
1878–79 till ledamot af bankoutskottet och 1880–90,
med undantag af majriksdagen 1887, till medlem af
bevillningsutskottet, där han 1883–86 utsågs till
vice ordförande och 1887–90 till ordförande. 1888–91
var han fullmäktig i riksgäldskontoret, sedan
1890 såsom ordförande. Af regeringen insattes han i
tullkommittén (1879–82), i förstärkta lagberedningen
(1886-87) och i kommittén för vissa frågor rörande
jordbruksfastighetskrediten (1889), hvilken särskildt
sysselsatte sig med allmänna hypoteksbanken och
hypoteksföreningarna, samt utsågs till ordförande
i den kommitté, som hade till uppgift att afgifva
förslag till tulltaxa med iakttagande af de af 1888
års riksdag beslutade tullsatser. 1889 utsågs han
att deltaga i underhandlingar om nya bestämmelser
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels-
och sjöfartsförhållanden.
I riksdagen hade B. tidigtgjort sig bemärkt
som en ifrig förfäktare af utsträckt
tullskydd för jordbruket. I bevillningsutskottet
förde han med stor
kraft den protektionistiska oppositionens baner,
och under Themptanders ministertid (särskildt
1886–87) skiftade han ofta skarpa hugg med denne
frihandlarnas mest framskjutne man. Också blef
han snart nog protektionisternas erkände chef
inom andra kammaren, af motsidan stundom behandlad
med hvass kritik (t. ex. af A. Hedin i den stora
tulldebatten 1887); och när G. Åkerhielm 10 juli
1891 måste träda tillbaka från chefskapet för den
andra protektionistiska ministären, utnämndes B. i
hans ställe till statsminister. Man väntade knappt i
honom en tolk för den "försoning och samhällsfrid",
som under nästföregående bägge statsministrar utgjort
regeringens officiellt uttalade program. Emellertid
visade B. snart nog att han ej var de stränga
teoriernas konsekvente fasthållare. Som statsminister
betecknade han tvärtom tullarna mera som ett af
tidsförhållandena betingadt hjälpmedel än som
politikens hörnsten. Redan 1892 genomdref han en
sänkning af spannmålstullarna, med anledning af de
höga spannmålsprisen. Länge var han ock synnerligen
okänslig för de ytterligaste protektionisternas kraf
på förnyad höjning af spannmåls- och mjöltullen, och
först när tullhögern skaffat sig en stark opinion,
uttalad genom resolutioner på folkmöten och från
åtskilliga hushållningssällskap, gaf han efter
för att undgå en hotande storm i riksdagen. Men
eftergiften skedde på ett för honom betecknande
sätt. Som finansminister, hvilket ämbete han jämte
statsministerposten innehade en kortare tid, från 6
nov. 1894 till 15 mars 1895, tillstyrkte han nämligen
konungen att utfärda den s. k. tullukasen, om höjning
af införseltullen å omalen spannmål och mjöl – ett
tillstyrkande, som väckte allmän öfverraskning
ej minst för den därtill valda tidpunkten,
5 jan. 1895, endast några dagar före riksdagens
öppnande. Framhållas bör dock åtgärdens berättigande
som ett medel att förebygga för affärslifvet
skadliga spekulationer. Kort därefter föreslog han
riksdagen att höja tullen å dessa förnödenheter och
fick höjningen beviljad, för malen spannmål dock till
ännu högre belopp än som föreslagits. Och därmed hade
han åtminstone för tillfället bragt den söndrande
tullfrågan ur den aktuella politiken.
Det var emellertid uppgifter af större politisk
räckvidd, som under början af 1890-talet trängde
sig fram i förgrunden för den svenska regeringens
chef. En sådan uppgift var lösningen af den sedan
länge på dagordningen stående försvarsfrågan. Sedan
ett härordningsförslag, liksom det skett flera gånger
förut, förkastats vid den lagtima riksdagen 1892,
företog sig B. att för frågans afgörande tillråda
sammankallandet af en urtima riksdag på hösten
s. å. Steget var ovanligt, men tidpunkten hade knappt
kunnat väljas bättre, då nämligen just vid denna
tid en af yttre hotande omständigheter framkallad
försvarsifver gjorde sig gällande äfven inom sådana
kretsar af den svenska nationen, där försvaret förut
hade betraktats med likgiltighet. Också lyckades B.,
tack vare nya landtmannapartiet och frihandelslägrets
försvarsvänner samt hjälpen af en ny
krigsminister, A. Rappe, som i hög grad tillvunnit sig
allmänhetens förtroende och som fackman gick i
borgen för det framlagda förslagets effektivitet,
att få en försvarsorganisation antagen, hvarigenom
mot grundskatternas afskrifvande beväringsöfningarna
förlängdes från 42 till 90 dagar. Ehuru den antagna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
