Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boström, en från den vidt utbredda norrländska släkten Læstadius härstammande gren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skötseln af sin egendom. Hans längtan efter lugn
var helt förklarlig, ty hans forne meningsfränder
på yttersta högern, hvilka länge varit honom
gramse, hade på sista tiden, särskildt efter hans
framgång i fråga om Ofotenbanan och efter flagglagens
notificering, angripit honom äfven utanför riksdagen
på ett sätt, som det kräfdes mycket starka nerver att
uthärda. Naturligt var det ju äfven att B., som haft
starka ord om den rappeska försvarsorganisationens
förträfflighet, ej som statsminister skulle med
tillräcklig kraft kunna plädera för det tillämnade
nya härordningsförslaget. Han efterträddes af
amiralen F. V. von Otter och fick vid sin afgång
ett lysande erkännande af konungen samt ett lika
lysande från sina kolleger i statsrådet, som låtit
prägla en medalj till hans ära. S. å. förordnades
han till den förste ordföranden i Nobelstiftelsens
styrelse. Sedan 1884 hade han varit ledamot och sedan
1895 hedersledamot af Landtbruksakademien, sedan
1896 hedersledamot af Vetenskapssocieteten i Uppsala,
sedan 1898 hedersledamot af k. örlogsmannasällskapet
i Karlskrona. 1900 hade han i Uppsala blifvit
filosofie hedersdoktor. 1897 hade han valts till
ordförande i Stockholms läns hushållningssällskap,
hvars förvaltningsutskott han tillhört sedan 1870
och hvars vice ordförande han varit sedan 1889.
Dock fanns det väl knappast mången, som tänkte sig
att B. för framtiden skulle förhålla sig passiv i
de politiska striderna. Redan vid 1901 års riksdag
hade han i första kammaren, där han sedan 1893 haft
säte som ledamot för Stockholms län, ett med styrka
framfördt uttalande för majstullens afskaffande, och
vid samma riksdag uppträdde han som kammarledamot för
den nya härordning, hvarigenom värnplikten betydligt
utsträcktes i sammanhang med indelningsverkets
afskaffande, samt motsatte sig därvid bestämdt den af
riksdagen gjorda af prutningen, med den förklaringen
att man vid försvarsfrågans lösning borde "täppa till
den ömkliga kompromissens bakport". Också blef han,
sedan särskildt agitationen i rösträttsfrågan skapat
en för regeringen betänklig situation, af allmänna
meningen utpekad som den rätte mannen att med sin
erfarenhet, klokhet, energi och smidighet klarera
svårigheterna. Försedd med öppen fullmakt att välja
sina kolleger själf (den första gången sådant händt
i Sverige), utnämndes han för andra gången till
statsminister och framträdde 5 juli 1902 med ett
kabinett, som framför allt genom sin sammansättning
blef den största öfverraskning han dittills beredt den
politiska världen. Det var nämligen delvis afgjorda
vänner af frisinnade reformer, som den visserligen
moderate högermannen förde med sig fram till konungens
rådsbord. Det i sammanhang med regeringsskiftet
meddelade programmet i rösträttsfrågan gick ut på
fullständigt borttagande af census och medgifvande
af politisk rösträtt åt hvarje till 25 år kommen
svensk man, som fullgjort åliggande värnplikt och
skattskyldighet till stat och kommun samt uppfyllde
öfriga kvalifikationer för svenskt medborgarskap,
äfvensom på införande i sammanhang därmed af lika
representationsrätt för stad och land samt af
proportionellt valsätt, om en blifvande utredning
visade sådant vara för svenska förhållanden lämpligt.
Emellertid var lyckan honom ej lika bevågen som
förr. Den verkställda utredningen, som utföll till
förmån för lämpligheten af det proportionella
valsättet, lämnade visserligen som resultat
ett arbete, hvars gedigenhet erkändes från alla
håll. Men när den kungliga rösträttspropositionen,
kontrasignerad af justitieministern Berger, framlades
för 1904 års riksdag i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det meddelade programmet och åtföljd af ett länge
förgäfves önskadt förslag till vallag, befanns att
det proportionella valsättet, som af de konservative
betraktades företrädesvis som en viktig "garanti"
mot skadliga verkningar, af de liberale däremot
ej omfattades med tillräckligt starka sympatier,
åtminstone såvida det, som föreslaget var, skulle
tillämpas endast på valen till andra kammaren. Vid
omröstningen i riksdagen föll förslaget efter
långvariga debatter (under hvilka B., som 1887 med
styrka framhållit kamrarnas likställighet, yttrade
sitt bekanta: "det är ett faktum, att den politiska
tyngdpunkten ligger i andra kammaren"). Första
kammarens majoritet, biträdd af en stark minoritet i
andra kammaren, gjorde till förslaget ett tillägg om
direkt skattskyldighet till staten som villkor för
rösträtt. Andra kammaren antog det i sista stund
framkomna s. k. Fläsbroförslaget, som motsatte
sig det proportionella valsättet och dessutom
företog en ändring i den af regeringen föreslagna
valkretsindelningen. Utgången betraktades emellertid
af B. som ett nederlag endast för tillfället, och
det kungliga förslaget framlades i nästan oförändradt
skick ånyo för 1905 års riksdag, som likväl ej hann
behandla detsamma före hans utträde ur regeringen.
Om rösträttsfrågan stod främst på den andra boströmska
regeringens program, kom unionsfrågan, som redan
förut varit så besvärande för B., att ställa honom
personligen vida mer i bräschen. Denna gång var
det särskildt konsulatsaken det gällde. Redan i
jan. 1902 hade konungen, på Lagerheims initiativ,
uppdragit åt en kommitté af sakkunniga svenska och
norska män att bl. a. undersöka huru en anordning
med särskilda konsuler för hvart af de förenade
rikena i praktiskt hänseende skulle gestalta sig med
bibehållande af gemensam diplomati. På grundvalen
af denna kommittés arbete börjades redan s. å., kort
efter B:s utnämning till statsminister, förhandlingar
mellan därtill utsedda ledamöter af de bägge ländernas
regeringar i afsikt att öppna möjlighet för särskilda
konsulatväsen, och genom att personligen deltaga
i dessa förhandlingar frånträdde B., om också med
utsagd motvilja och med fasthållande af garantier för
den diplomatiska enhetens bevarande, den alltjämt
af högern häfdade meningen att konsulatväsendet
måste vara gemensamt. Utsikterna till en lösning
af frågan både ökades och minskades genom den i
tillmötesgående, men sväfvande ordalag affattade
s. k. kommunikén af 24 mars 1903, hvari officiellt
meddelades att de svenske underhandlarna, för att
vinna den högst betydande fördelen af politiskt
samförstånd mellan de bägge rikena, ansett sig kunna
tillråda en uppgörelse på vissa grunder, bland hvilka
den viktigaste var att särkonsulernas ställning till
utrikesministern och beskickningarna skulle regleras
genom likalydande lagar, som ej kunde ändras
eller upphäfvas utan samtycke af de båda rikenas
statsmyndigheter. Förhandlingarnas utdragande på
längden gaf emellertid pessimisterna vind i seglen,
och i norska pressen började småningom ett rykte
spridas, att oenighet skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
