Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Botanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
infördes genom Schwendeners arbete "Das mechanische
princip im anatomischen bau der monocotylen"
(1874). Här ha växtfysiologiens resultat verkat
befruktande. Arbetsfördelningen i växtkroppen och
de olika cellväfnadernas utbildning för olika
ändamål träda i förgrunden. En hel skola har
sedermera uppstått, som egnar sig åt utredandet
af sambandet mellan byggnad och funktion. Dess
främste representant är G. Haberlandt. En i
många hänseenden djupare och klarare uppfattning om
växtens inre byggnad är denna riktnings obestridliga
förtjänst, ehuru den gjort sig skyldig till ett visst
schematiserande. Nära besläktad med denna fysiologiska
anatomi är den moderna ekologien, som söker utreda
sambandet mellan växtens yttre och inre byggnad och
yttervärldens, särskildt växtlokalens beskaffenhet.
Cellens byggnad och utveckling, i synnerhet
cellkärnans byggnad och funktion, äro i vår tid
föremål för ett lifligt forskningsarbete. Högt
utvecklade preparationsmetoder och utmärkta
optiska hjälpmedel göra denna riktning till en af
de mest fruktbärande grenarna af botaniken i vår
tid. Särskildt hafva förloppen vid celldelningen,
könscellernas bildning och befruktningen utredts
och klarställts på ett förut oanadt sätt. Den
ledande mannen för denna forskningsgren är tysken
Strasburger. Den benämnes vanligen cytologi.
Hvad man ända till midten af 17 :e årh. kände om
lifsföreteelserna hos växterna var icke mycket mer
än det, som redan från den mänskliga kulturens
äldsta tider blifvit utrönt genom landtbruk,
trädgårdskonst och andra praktiska sysselsättningar
med växterna. Först under senare hälften af
17:e årh. erhöll växtfysiologien en vetenskaplig
behandling och detta genom de båda forskare,
Ma1pighi och Grew, hvilka förut blifvit
nämnda såsom växtanatomiens grundläggare. Malpighi
var den förste, som påvisade örtbladens betydelse
som näringsorgan, och Grew framhöll det viktiga
inflytande ljuset utöfvar på frambringandet af
växternas färg. Äfven på befruktningsfysiologiens
område gjordes före slutet af 17 :e årh. en mycket
viktig upptäckt af tysken R. J. Camerarius,
som fastställde det faktum, att äfven hos växterna
könsskillnad finnes och att samverkan af de båda
sexuella organen är nödvändig för frambringande af
den nya individen. Ett stort steg framåt gjorde
växtfysiologien genom engelsmannen S. Hales’
verk "Statical essays" (1727), som på ett särdeles
grundligt sätt behandlar växtens näring och särskildt
saftströmningen. Under förra hälften af det 18:e
årh. låg för öfrigt det fysiologiska studiet nästan
nere; först efter 1760 vaknade det till nytt lif. 1779
utkom ett inom näringsfysiologien epokgörande arbete,
nämligen holländaren J. Ingen-Houss’ "Experiments upon
vegetables" o. s. v., i hvilket bl. a. bevisas, att
växtens gröna delar under ljusets inflytande upptaga
kolsyra och af söndra syrgas samt att en andning,
af alldeles samma slag som djurens, försiggår hos
växterna. Dessa Ingen-Houss’ läror om de kemiska
processerna vid växtens näring fullständigades i hög
grad genom schweizaren Th. de Saussures grundliga
undersökningar, framlagda i "Recherches chimiques
sur la végétation" (1804). På det fysikaliska området
gjordes vid ungefär samma tid, 1806, af engelsmannen
Th. A. Knight den viktiga upptäckten att ej allenast
hufvudrotens tillväxt nedåt, utan äfven stammens,
vertikala tillväxt uppåt bestämmes af tyngdkraften. De
framsteg växtfysiologien gjorde under de närmast
följande årtiondena äro ej af samma betydenhet; dock
utfördes äfven då viktiga undersökningar, särskildt af
R. H. J. Dutrochet och A. P. D e Candolle. Efter
1840 hafva de växtfysiologiska studierna ånyo i hög
grad uppblomstrat. Näringsfysiologien utbildades af
fransmannen Boussingault och i synnerhet
af J. Liebig. Den senares förtjänst är att ha
till fullo visat, att växterna upptaga ur marken
oorganiska föreningar, salter, som sedermera jämte
de i bladet bildade kolhydraterna ombildas till
organiska föreningar. Af utomordentlig betydelse
för växtfysiologiens utveckling har varit tysken
J. Sachs (1832–97). Denne uppvisade, att stärkelsen i
bladet var en produkt af kolsyreassimilationen, han
klargjorde andningsfenomenet, utredde och studerade
åtskilliga rörelsefenomen inom växtvärlden samt
verkade genom sin idérika, klara och skarpa ande
befruktande på många områden af botaniken. Jämte
W. Pfeffer utbildade han retningsfysiologien på
det botaniska området, hvilken mer än många andra
af vår tids upptäckter uppvisat det fundamentalt
överensstämmande mellan djur- och växtlifvet. En
teoretiskt och praktiskt viktig upptäckt är, att
vissa växter, särskildt leguminoserna, förmå upptaga
luftens fria kväfve genom egendomliga, af bakterier
förorsakade knölar på rötterna. Tysken
Hellriegel har här utfört de klargörande undersökningarna.
Växtgeografien fick sin grundläggning genom
Alex. von Humboldt, som efter hemkomsten från
sina sydamerikanska resor utgaf ett arbete i
allmän växtgeografi (1804) och sedermera lät detta
efterföljas af flera i samma riktning. De, som
jämte honom mest främjat växtgeografiens studium,
äro svensken G. Wahlenberg, dansken
J. F. Schouw, schweizaren Alp h. De Candolle
och tysken A. Grisebach. Nya synpunkter på det
växtgeografiska området ha införts af dansken
E. Warming och tysken Schimper. Ett
biologiskt och fysiologiskt betraktelsesätt har
trädt i förgrunden, hvilket går ut på att utreda
lagarna för växtsamhällenas utvecklingshistoria,
växtformernas olika sätt att reagera mot yttervärlden,
deras beroende af ljus, fuktighet, värme, näringen
i marken etc. Forskningsgrenen kallas ekologisk
växtgeografi och bedrifves med stor intensitet inom
många länder. Samtidigt pågår med A. Engler såsom
ledare en mycket liflig verksamhet på den topografiska
och systematiska växtgeografiens gebit, delvis med
utvecklingshistoriska synpunkter. Litt.: E. Meyer,
"Geschichte der botanik" (4 bd, 1854–57), W. Whewell,
"History of the inductive sciences from the earliest
to the present time", vol. III (1840). och J. Sachs,
"Geschichte der botanik vom 16, jahrh. bis 1860"
(1875). V.W. (H. Hn.)
Botanikens historia i Sverige. Vårt lands förste
själfständigt forskande och författande botanister
voro 0. Rudbeck d. ä. (1630–1702) och
0. Rudbeck d. y. (1660–1740), hvilkas berömda arbete "Campi
elysei" innehåller för sin tid utmärkta afbildningar
af omkr. 6,000 arter. Genom Linnés mäktiga inflytande
blef botaniken svenska folkets "scientia amabilis";
det speciella artstudiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
